Ja, vad ska man säga, träningsåret 2015 går inte till historien som det bästa träningsåret för mig. En krånglande fot, en depression, ett liv som inte var som det skulle vara gjorde att jag helt kom av mig de sista månaderna och tränade inte alls. Mitt stora mål med året, Stockholm marathon, fick jag lägga ner pga min fot. Jag deltog i Facebook eventet ”Alla vi som springer på nyårsafton” och kom ut på min korta runda (5 km) och det var årets värsta löptur. Årets värsta utan konkurrens.
1) Hej, jag har sprungit! 2) Det var hemskt! 3) Jag skämtar inte! 4) Det var HEMSKT!
Men vi tar det från början:
Januari: Träningen flyter på, jag är inne på min sjätte vecka på mitt marathonprogram och jag blandar löpning med längdåkning. Visserligen är jag förkyld ett par veckor men träningen känns bra. Jag hinner med ett par dagar på Selma Spa – så underbart.
Februari: Jag fortsätter mixa längdåkning med löpning och hinner där emellan även med gymmet och styrketräning. Februari är månaden då jag springer min snabbaste 5k någonsin! Jämfört med andra är det inget att skryta med, men jag tävlar ju bara mot mig själv och jag är supernöjd!
Mars: Jag åker min andra Tjejvasa i usla spår och med några fall, speciellt kul var det inte. Löpningen går det sisådär med, ett krånglade knä ställer till det. Varje vecka blir det ett långpass och i mars är det längsta på 16 km – så långt har jag inte sprungit tidigare. Jag anmäler mig till Öppet spår 2016 eftersom min nästa utmaning är att göra En Svensk klassiker.
April: Tio veckor kvar till Stockholms Marathon! Jag längtar efter mina långpass och förundras över att det bara(!) är (till exempel) 20 km. Kan man hitta den perfekta rundan är något jag funderar över. Jag sätter ett nytt personbästa på 5k – 34:03. Jag blir indragen i ett stafettlag till Vasastafetten. Jag springer ett långpass (halvmara) med min syster och sätter under den personbästa på milen (71:10 – åter igen, pb för mig och långsamt för andra). Det långpasset kommer att bli mitt sista, min fot som krånglat från och till i ett par veckor gör det nu omöjligt att fortsätta med löpningen. Från att ha bara gjort ont när jag gått, men inte när jag sprungit, gör nu ont hela tiden och jag haltar fram.
Maj: En usel träningsmånad! Landsvägscykeln plockas fram men det blir bara två pass på den. Min fot blir inte bättre och jag hoppar på två ortopeder på jobbet för en bedömning. Jag misstänker stressfraktur men de håller inte med men foten röntgas, ingen fraktur syns. Domen blir istället en inflammation i en led, får en kortisonspruta men tycker inte det blir så mycket bättre. Får mer eller mindre löpförbud och planen på Stockholm marathon skrotas till sist helt. Jag deppar ihop och på jobbet säger de att det kommer fler lopp. Jag ”springer” Blodomloppet med mina jobbarkompisar. Står vid sidan om och ser min coola syster springa Stockholm marathon – en känslosam dag!
Juni: Jag och syster cyklar Tjejvättern tillsammans, något vi skulle gjort redan 2014 men eftersom min syster plockade bort sin blindtarm två veckor innan blev det aldrig av för hennes del. Jag cyklar med kramp de sista två milen och inser hur mycket träning jag måste lägga ner inför min tur runt Vättern nästa sommar. Jag erkänner för mig själv att jag tappat mitt fokus.
Juli & augusti: Juli inleds med att jag simmar både Vansbrosimmningen och Vansbro Tjejsim, det sistnämnda med en förbättring på 6:42 mot förra årets Tjejsim. Jag går på semester och bestämmer mig för en liten utmaning, att träna/vara aktiv varje dag, dels för att ha något att syssla med och dels för att komma igång med träningen igen. Jag summerar min sommarträning när semestern är över. I augusti springs förstås Midnattsloppet och jag är mest glad över att min fot höll. Jag springer även Vasastafetten ihop med mitt stafettlag, och jag beslutar mig för att aldrig springa tredjesträckan igen.
Och sen? Ja, det finns ingen anledning att skriva något om min träning i alla fall, för den är nästan obefintlig. Nej, inte nästan, den är obefintlig! Fem veckor efter Vasastafetten springer jag Lidingöloppet (mer om det i ett annat inlägg), något som inte borde ha gått men som ändå gick. Sen är det slut på träningen, jag går visserligen och dansar några söndagar eftersom jag hoppar på en buggkurs. Men förutom det. Inget.
Dagen efter Lidingöloppet dansade jag för Stina och la upp detta korta klipp på instagram:
”Enligt en jobbarkompis var det länge sedan jag bjöd på en #fuldans så här kommer en dagen efter denna ”lata och äckliga” (inte mina ord) kropp tagit sig runt Lidingöloppets 30 km. Visserligen stel men ändå oförskämt pigg. Och ja, min danspartner är min fina medalj! 🙂 Jag kanske inte är nöjd med hur min kropp ser ut varje dag men jag är förbannat stolt över vad vi klarar av tillsammans! #dansaförstina”
Svaret på den frågan kan ju bara vara ett rungande ja! Men så har jag aldrig påstått att jag är vidare klok heller.
