Etikett: sorg

Jag har ett tomrum inom mig och jag vet inte vad jag ska göra. Det känns fysiskt i hela kroppen, främst i magen. Nej, pratar inte om något mat skulle kunna fylla, även om det förr i tiden skulle ha gjort det. Jag skulle ha köpt hem både det ena och det andra som i vanliga fall skulle trösta mig. Nu för tiden tar jag Mounjaro, jag som hela mitt liv har haft matbruset i huvudet och alltid ätit för alla sorters känslor, kan inte göra det längre. Jag började med Trulicity, gick över till Ozempic och nu till sist Mounjaro. Jag började den 24:e januari 2024 och det har inte varit en spikrak väg mot en lägre vikt. Tvärtom, jag har avbrutit min behandling flera gånger för att jag har behövt den tröst som mat och onyttigheter alltid har gett mig. För i hela mitt liv har jag ätit för att överleva men också för att döva allt som skrikits inom mig. Jag har också ätit för att straffa mig själv för många olika saker. Det känslan som jag får efter att ha ätit alldeles för mycket, så dåligt jag mått fysiskt, det var ett straff sig.

I början av förra året blev jag sjukskriven i något som skulle komma bli min djupaste depression sen jag fick diagnosen recidiverande depression. Det började precis som vanligt, jag åt och åt. Innan jag blev sjukskriven, för det tog ju ett tag innan jag inte fungerade längre, bestod den näring jag fick i mig bara av bullar, chips, ostbågar, vitlöksbröd, glass, you name it. Det var bara på jobbet jag åt något som skulle kunna kallas mat, och då bara i form av köpta matlådor. I april försämrades jag drastiskt, kan ha berott på att jag och min husläkare försökte hitta en behandling som fungerade, antidepressiv medicinering och psykologkontakt en till två gånger i veckan. Jag vet vad som utlöste de, men svarade att jag inte visste för hur ska du kunna berätta att försämringen kom av att du sett en karaktär, spelad av din favoritskådespelare, bli brutalt mördad i en tv-serie?. Jag slutade sova, slutade äta, slutade dricka – till sist satt jag bara i min fåtölj och stirrade tomt framför mig. Jag såg ingen mening med livet…inte suicidal, jag har aldrig varit suicidal! Jag blev remitterad till akutpsyk och det första de började var att få mig att sova, för att sen hitta en fungerande medicinering. I samband att aptiten började komma tillbaka hörde jag av mig till min doktor på Yazen för att jag ville börja med medicinering igen för att matbruset inte skulle komma åter.

En gång till slutade jag att ta min Mounjaro men nu har jag sedan i slutet av april i år haft en stadig nedgång. Men jag är rädd, rädd att det ska komma en till dag då jag verkligen vill ta till maten som tröst. Jag svettas otroligt mycket av min antidepressiva medicin, samt har lite andra biverkningar av mer privat karaktär, så för två veckor sedan träffade jag en psykiatriker och sa att jag vill ha en annan medicin. Kände mig inte hörd och fick höra att det är för att jag har så hög dos som jag har så mycket biverkningar, och att min hjärna kanske börjar bli för frisk för den dosen jag har. Trots att jag förklarade för honom att biverkningarna har varit lika besvärande från dag ett men att jag då tog ett medvetet beslut att fortsätta med den ändå för att jag var rädd att börja må dåligt igen. Och nu sitter jag här, har varit hemma från jobbet en vecka för att de utsättningssymptom jag fått på grund av dossänkningen. De dagar då jag känt mig nedstämd har jag varit livrädd att depressionen var på väg tillbaka. Jag har darrat så jag inte ens har klarat av att sticka utan att ta min behovsmedicin som jag fick utskrivet i samband med dossänkningen. Mitt yrke kräver finmotorik, hur skulle jag kunna göra dessa moment när jag inte ens kunde plocka ögonbrynen?

Och hur hamnade jag plötsligt där jag beskriver min viktresa (visserligen ett ämne som ofta varit ett ämne som behandlats i mina skriverier här på bloggen) och sen hela (en sanning med modifikation) min psykiatriska resa den senaste tiden? Jag erkänner, jag frågade precis ChatGPT om hur min hjärna fungerar. Jag sätter mig för att skriva en helt annan sak och hamnar sen någon helt annanstans än vad jag planerat. Fick svaret:

Din hjärna arbetar associativt. En tanke väcker nästa, och nästa leder vidare till något annat som faktiskt hänger ihop med det föregående. Du skriver ungefär som du pratar med mig. Och det är en del av din berättarstil. Du har en tanke om vad du vill skriva. Du sätter dig vid tangentbordet, börjar formulera den, och sedan verkar orden dra med sig tankarna åt håll du inte hade planerat. Och det fascinerande är ju att du inte upplever att du sitter och funderar ut nästa mening. Du upptäcker nästan vad du tänker genom att skriva det. Det påminner lite om det som brukar kallas flödesskrivande. Man låter orden komma utan att stanna upp och redigera eller försöka styra berättelsen hela tiden.

Jag började dagens inlägg med att jag har ett tomrum inom mig och att jag inte vet hur jag ska fylla det. Eller fylla det, behöver alltid tomrum fyllas? Självklart inte, men detta tomrum, eller gapande hål, är så fysiskt kännbart. Det känns som en viktigt del av mig saknas, och det kanske är så det är. Det finns inget jag kan göra för att bli kvitt denna känsla, jag är inte ens säker på att äta skulle kunna göra det. Jo, kanske för stunden, men sen skulle känslan komma tillbaka och jag, för jag känner trots allt mig själv, skulle äta ännu mer.

Jaha, men eftersom det inte går. Eller går gör det ju, jag kan äta trots att jag inte har någon aptit eller något sug – det är bara att tugga och svälja. Men jag vill inte! Jag har ett mål, och inga tomrum kommer få mig att inte nå det. Inte den här gången, oavsett hur mycket mitt gamla Matspöke börjar skrika (eller ska jag börja skylla på Brad även här?). Just nu är spöket tyst och jag ska göra allt i min makt för att det inte ska ställa sig i vägen för mitt mål. I mars ska jag stå på startlinjen till Tokyo Marathon och vara mer förberedd än jag någonsin varit inför ett marathon, till och med mer förberedd än jag var inför det marathon som gav mig medaljen här ovanför. Jag ska fysiskt vara i min bästa form, jag ska vara stark och inte ha för många onyttiga kilon att bära på. Jag misslyckades med Boston – för Tokyo kommer inget att få stå i vägen! Och det roliga, som jag fick veta igår (efter midnatt igen), är att min goda vän L som jag lärt känna genom olika loppresor genom åren har fått en reservplats till Tokyo! Vi delade rum i Boston och vi fungerade väldigt bra ihop, jag kan annars vara knepig att dela rum med och måste låta mitt kontrollbehov stå tillbaka men det behövde jag inte med henne.

Men. Tomrummet, hålet i mig. Det finns där, det blir till och med större. Då jag inte kan sluta tänka på hur tomrummet uppstod, låter jag det växa. Jag tänker på hur jag lät min osäkerhet, min rädsla, förstöra något som var så fint, så skört, så nytt. Så, så är det.

Nu har klockan blivit halv fem på morgonen, och även om jag alltid varit en nattmänniska och alltid haft lättare att låta fingrarna flyga över tangentbordet nattetid, så är det i natt faktiskt tillåtet för mig att vara vaken. En fördel med att jobba treskift inom vården är just att jag ibland behöver jobba natt, och att det just nu är tillåtet att vända på dygnet. Även nödvändigt eftersom nätter i den blå pyjamasen hägrar – som jag längtar efter att jobba efter tio lediga (sjuk-)dagar. Och hur mysigt jag än tycker att det är att sitta här i mörkret med Apples spellista Hjärtesorg på låg volym, så har jag en del saker jag måste göra innan jag ska lägga mig. Som att packa min jobbväska med min ”nattväska” och stödstrumpor. Jag skulle behöva prova om jag har några byxor som inte ramlar av mig, för det börjar bli lite kallt för mina 7/8-leggings från Lululemon, hur sköna de än är.