För ett tag sedan, tror det var dagen efter jag skrev mitt första blogginlägg sedan 2017, så fastnade en fras i mitt huvud när jag var ute och sprang – längtan bor i mina skor. Förstod inte alls varifrån det kom, men plötsligt fanns de bara där. Jag tänkte vidare på dem under dagen och började till och med skriva om dem, men orden flöt inte och jag kastade bort inlägget med sparade rubriken. Jag hittade senare boken Längtan bor i mina steg i Storytel-appen och misstänker att det är där jag fått frasen ifrån, om än dock lite felaktigt ihågkommet.
Hur som helst, ett annat inlägg flödade ur mina fingrar men de orden stannade kvar och jag tänkte på dem på ett annat sätt. Tänk vad enkelt livet hade varit, åtminstone enklare, om jag bara hade kunnat ta av mig ett par skor och den längtan som slet i kroppen stannade där i skostället. Vilka skor skulle jag ta av mig? Vilka skulle jag ha kvar? Längtan efter något/någon kan ju vara en härlig känsla, samtidigt som en längtan kan föra med sig stor sorg. Och sorgen efter något som aldrig blev, längtan efter det som aldrig fick bli, skulle åtminstone jag ibland vilja kunna slippa för en stund. Om det nu hade varit så enkelt som att ta av sig ett par skor.
Vilken längtan skulle jag först av allt vilja ta av mig ett tag? Jag har funderat men svaret är rätt enkelt – barnskorna. Men Maria, så små fötter som barnskor kan du ändå inte ha på dig? Kanske inte i ordets bokstavliga mening men för mig är barnskorna så mycket större än mina fötter. No pun intended. Jag menar förstås barn när det kommer till min ofrivilliga barnlöshet. Samtidigt som jag inte vill kasta bort dessa skor, för barnlösheten är en stor del av vem jag är och vem jag har blivit. Jag definierar mig alltid som ofrivilligt barnlös (hur sorgligt det än låter), skulle jag sluta med det så skulle jag kasta bort en stor del av den jag är. Kanske hade jag blivit en bättre version av Maria om jag sluppit definiera mig på detta vis, men det får vi aldrig veta.
Så kanske hade jag inte velat ta av mig barnskorna om det hade varit ett sätt att bli av med min tidigare barnlängtan, men kanske för någon dag då och då. Nu när mina barnalstrande år är förbi skulle det åtminstone ibland vara skönt att ta av sig den sorgen, för sorgen är ju det som blivit kvar. Den som jag ständigt bär med mig. Nu kanske jag inte tänker på det varje dag längre, men jag skulle bli förvånad om jag inte tänker på det alls inom två dagar. Påminnelserna finns överallt – barn på tunnelbanan, kollegor som pratar om sina barn eller barnbarn, eller bara någon tanke som oönskat flyger förbi och fastnar lite längre för att det ska kännas behagligt. Och på tal om barnlösheten, så är det just det som boken Längtan bor i mina steg handlar om, så kanske borde jag läsa den.
Längtan behöver inte vara något negativt, så ett par skor jag gärna skulle behålla på är mina löparskor. Jag längtar efter nästa stora lopp, efter upplevelsen vid start och mål, samt allt annat runt omkring. Men längtar jag efter varje träningspass när jag tränar inför nästa marathon till exempel? Nej, det kan jag inte påstå, ibland vill jag kasta mina löparskor så långt bort jag kan och jag förstår inte varför jag är så dum som anmäler mig till dessa dyra lopp utomlands. Det måste vara ett stort fel på mig! I dessa fall skulle det vara extremt smidigt om jag samtidigt som jag snörar på mig skorna även får med mig längtan efter att uppleva loppet. Träningsmotivationen skulle komma som ett brev på posten, eller förresten, det var ingen bra liknelse för posten har en tendens att inte dyka upp som den ska. Men löparskorna kanske inte bara är ett par positiva skor att sätta på sig, för när jag ibland springer i mål på ett stort lopp så står ensamheten där och väntar på mig. När andra möts av nära och kära eller vänner som också sprungit loppet, då möts jag av ensamheten.
Igår skrev jag om ensamheten och att jag kan svepa den om mig som en värmande filt. Men ensamhet är inte alltid lika lätt att bära. Jo visst, önskad ensamhet, men inte den påtvingade ensamheten. Ensamheten som bara gör ont. Jag längtar inte bara efter att komma i mål på de lopp jag springer. Jag längtar också efter att någon väntar på mig på andra sidan mållinjen. Längtan efter ett sammanhang, längtan efter kärlek, längtan efter tvåsamhet, längtan efter vänskap…allt det jag längtar efter när ensamheten bara känns som ett ok. De skorna vill jag aldrig behöva ha på mig, kan inte tänka mig värre skor och de ger säkert de största skavsåren. Att bara ta av sig dem, det hade varit en dröm.
Fast vänta, ensamhetskorna kanske inte bara är ett par skor, det kanske finns fler skor med ensamhet. Det är ju trots allt inte samma sak att längta efter kärlek som att längta efter vänner? Kanske finns det ett par som i sig bär på den längtan efter den samhörighet som tvåsamhet och kärlek innebär. När saknaden efter någon att dela sitt liv med, sina intressen, dela allt med blir för stor – ta bara av dig ensamhetskorna! Svårt med två par skor med samma namn dock, kanske får de vara partnerskorna.
Ett par skor tar jag av mig och borde rent teoretiskt lämna något bakom mig, och det är jobbskorna. Men så längtar jag kanske inte heller efter jobbet. Inte på samma sätt som jag kan längta efter ett stort lopp, barn eller kärleken. Men tar jag av mig jobbet, tar jag av mig operationssjukskötersketiteln när jag låser in mina skor i skåpet? Svar nej. Jag definierar mig som operationssjuksköterska även när jag inte jobbar, precis på samma sätt som jag definierar mig som ofrivilligt barnlös, som singel, som ensam…
Äsch, nu börjar jag spåra ur precis som jag brukar. Kanske borde jag istället stänga ner datorn och göra något annat, som att sticka på den klänning jag gör till mig själv, den som jag till min syster sa att jag skulle vara glad om den var färdig till min pension. Och det, mina vänner, kan mycket väl bli sanning! Min syster fyller 60 år i mars nästa år och hennes 18-års present är ännu inte klar.
Men. Längtan bor i mina skor. Eller steg. Eller helt enkelt bara i mitt huvud. En längtan, eller ska jag säga saknad, som känns fysiskt i min kropp. Har aldrig upplevt det förr och undrar hur länge jag ska bära på den saknaden, denna längtan…