Kategori: om vardagen

Längtan bor i mina skor

by  on  in om barnlösheten, om löpningen, om vardagen • 0 Comments

För ett tag sedan, tror det var dagen efter jag skrev mitt första blogginlägg sedan 2017, så fastnade en fras i mitt huvud när jag var ute och sprang – längtan bor i mina skor. Förstod inte alls varifrån det kom, men plötsligt fanns de bara där. Jag tänkte vidare på dem under dagen och började till och med skriva om dem, men orden flöt inte och jag kastade bort inlägget med sparade rubriken. Jag hittade senare boken Längtan bor i mina steg i Storytel-appen och misstänker att det är där jag fått frasen ifrån, om än dock lite felaktigt ihågkommet.

Hur som helst, ett annat inlägg flödade ur mina fingrar men de orden stannade kvar och jag tänkte på dem på ett annat sätt. Tänk vad enkelt livet hade varit, åtminstone enklare, om jag bara hade kunnat ta av mig ett par skor och den längtan som slet i kroppen stannade där i skostället. Vilka skor skulle jag ta av mig? Vilka skulle jag ha kvar? Längtan efter något/någon kan ju vara en härlig känsla, samtidigt som en längtan kan föra med sig stor sorg. Och sorgen efter något som aldrig blev, längtan efter det som aldrig fick bli, skulle åtminstone jag ibland vilja kunna slippa för en stund. Om det nu hade varit så enkelt som att ta av sig ett par skor.

Vilken längtan skulle jag först av allt vilja ta av mig ett tag? Jag har funderat men svaret är rätt enkelt – barnskorna. Men Maria, så små fötter som barnskor kan du ändå inte ha på dig? Kanske inte i ordets bokstavliga mening men för mig är barnskorna så mycket större än mina fötter. No pun intended. Jag menar förstås barn när det kommer till min ofrivilliga barnlöshet. Samtidigt som jag inte vill kasta bort dessa skor, för barnlösheten är en stor del av vem jag är och vem jag har blivit. Jag definierar mig alltid som ofrivilligt barnlös (hur sorgligt det än låter), skulle jag sluta med det så skulle jag kasta bort en stor del av den jag är. Kanske hade jag blivit en bättre version av Maria om jag sluppit definiera mig på detta vis, men det får vi aldrig veta.

Så kanske hade jag inte velat ta av mig barnskorna om det hade varit ett sätt att bli av med min tidigare barnlängtan, men kanske för någon dag då och då. Nu när mina barnalstrande år är förbi skulle det åtminstone ibland vara skönt att ta av sig den sorgen, för sorgen är ju det som blivit kvar. Den som jag ständigt bär med mig. Nu kanske jag inte tänker på det varje dag längre, men jag skulle bli förvånad om jag inte tänker på det alls inom två dagar. Påminnelserna finns överallt – barn på tunnelbanan, kollegor som pratar om sina barn eller barnbarn, eller bara någon tanke som oönskat flyger förbi och fastnar lite längre för att det ska kännas behagligt. Och på tal om barnlösheten, så är det just det som boken Längtan bor i mina steg handlar om, så kanske borde jag läsa den.

Längtan behöver inte vara något negativt, så ett par skor jag gärna skulle behålla på är mina löparskor. Jag längtar efter nästa stora lopp, efter upplevelsen vid start och mål, samt allt annat runt omkring. Men längtar jag efter varje träningspass när jag tränar inför nästa marathon till exempel? Nej, det kan jag inte påstå, ibland vill jag kasta mina löparskor så långt bort jag kan och jag förstår inte varför jag är så dum som anmäler mig till dessa dyra lopp utomlands. Det måste vara ett stort fel på mig! I dessa fall skulle det vara extremt smidigt om jag samtidigt som jag snörar på mig skorna även får med mig längtan efter att uppleva loppet. Träningsmotivationen skulle komma som ett brev på posten, eller förresten, det var ingen bra liknelse för posten har en tendens att inte dyka upp som den ska. Men löparskorna kanske inte bara är ett par positiva skor att sätta på sig, för när jag ibland springer i mål på ett stort lopp så står ensamheten där och väntar på mig. När andra möts av nära och kära eller vänner som också sprungit loppet, då möts jag av ensamheten.

Igår skrev jag om ensamheten och att jag kan svepa den om mig som en värmande filt. Men ensamhet är inte alltid lika lätt att bära. Jo visst, önskad ensamhet, men inte den påtvingade ensamheten. Ensamheten som bara gör ont. Jag längtar inte bara efter att komma i mål på de lopp jag springer. Jag längtar också efter att någon väntar på mig på andra sidan mållinjen. Längtan efter ett sammanhang, längtan efter kärlek, längtan efter tvåsamhet, längtan efter vänskap…allt det jag längtar efter när ensamheten bara känns som ett ok. De skorna vill jag aldrig behöva ha på mig, kan inte tänka mig värre skor och de ger säkert de största skavsåren. Att bara ta av sig dem, det hade varit en dröm.

Fast vänta, ensamhetskorna kanske inte bara är ett par skor, det kanske finns fler skor med ensamhet. Det är ju trots allt inte samma sak att längta efter kärlek som att längta efter vänner? Kanske finns det ett par som i sig bär på den längtan efter den samhörighet som tvåsamhet och kärlek innebär. När saknaden efter någon att dela sitt liv med, sina intressen, dela allt med blir för stor – ta bara av dig ensamhetskorna! Svårt med två par skor med samma namn dock, kanske får de vara partnerskorna.

Ett par skor tar jag av mig och borde rent teoretiskt lämna något bakom mig, och det är jobbskorna. Men så längtar jag kanske inte heller efter jobbet. Inte på samma sätt som jag kan längta efter ett stort lopp, barn eller kärleken. Men tar jag av mig jobbet, tar jag av mig operationssjukskötersketiteln när jag låser in mina skor i skåpet? Svar nej. Jag definierar mig som operationssjuksköterska även när jag inte jobbar, precis på samma sätt som jag definierar mig som ofrivilligt barnlös, som singel, som ensam…

Äsch, nu börjar jag spåra ur precis som jag brukar. Kanske borde jag istället stänga ner datorn och göra något annat, som att sticka på den klänning jag gör till mig själv, den som jag till min syster sa att jag skulle vara glad om den var färdig till min pension. Och det, mina vänner, kan mycket väl bli sanning! Min syster fyller 60 år i mars nästa år och hennes 18-års present är ännu inte klar.

Men. Längtan bor i mina skor. Eller steg. Eller helt enkelt bara i mitt huvud. En längtan, eller ska jag säga saknad, som känns fysiskt i min kropp. Har aldrig upplevt det förr och undrar hur länge jag ska bära på den saknaden, denna längtan…

Andras domar, mina sanningar

by  on  in må bra, om vardagen • 0 Comments

Mitt i natten. Oftast då jag hamnar här, framför tangentbordet och datorn. Den här kvällen blev inte precis som jag hade tänkt mig, min plan var att titta på något true crime-program och sticka lite. Inte låta mina tankar fara iväg, som de så lätt gör.

Jag vakade av i morse efter en extranatt, en enkelnatt. Mina vanliga förberedelser inför ett nattpass blev därför inte av. Jag som brukar sitta uppe länge natten innan och sen sova hela dagen, det som jag lärt mig fungerar bäst, hade gått och lagt mig tidigt kvällen innan och sen gått upp vid halv åtta på morgonen för ett läkarbesök. Natten blev som tur var relativt lugn, förutom en patient som kom upp från akuten på morgonen så hade vi inte många operationer. Var ändå trött när jag kom hem och kom i säng relativt direkt… Sov dock inget vidare, oroligt och med mardrömmar. Jag skyller mardrömmarna på min dossänkning av min antidepp, men vad vet jag – drömmarna kan lika gärna bero på något annat.

Som vanligt när jag är trött, eller nu kanske jag ljuger för mig själv, så blir jag extra hård mot mig själv och min inre kritiker ”Brad” är tyst. Istället är det min röst, det är jag som är hård mot mig själv. Jag säger ”sanningar” till mig själv, som jag vill gräva min egen grop djupare än vad den redan är. Som att bekräfta för mig själv att jag inte förtjänar bättre, för i dessa stunder då är det så jag ser det. Det här är något jag jobbat med men ändå så faller jag ofta tillbaka till detta beteende, särskilt om jag är trött eller något går emot mig. Idag var det både ock, tänker inte berätta vad det var som gick emot mig – det är för privat – men det är något som leder till enorm frustration och tårar. Och tårarna letar fram andra tankar, oftast tankar som jag tror andra har om mig som jag genast gör till mina sanningar.

Hade en sådan situation på jobbet i maj. En kollega trodde jag sa något om hen som jag aldrig skulle säga till en levande själ. Jag som alltid mer eller mindre tror (även om jag HAR blivit bättre på att inte lyssna på de tankarna) att andra inte tycker om mig, för hur skulle de kunna det? Hur som helst, detta hände i början på ett nattpass och denna kollega var sedan hela natten otroligt otrevlig mot mig, så pass att jag reagerade eftersom vi brukade ha en bra relation där vi bland annat kunnat skämta med varandra. Vid slutet av passet när jag höll på att tvätta och klä vår sista patient, då vi snart skulle bli avlösta, frågade jag hen vad jag hade gjort för att förtjäna den sortens behandling då jag återigen fått otrevliga kommentarer riktade mot mig själv. Fick som svar att jag var en hemsk person, en backstabber, som bara låtsades vara snäll för att sedan sticka kniven i ryggen när jag fick chansen. Blev kallad en lögnare när jag sa att jag aldrig skulle säga vad hen trodde jag hade sagt, och gav också en förklaring till varför.

På vägen hem snurrade en tanke i mitt huvud: ”Tror hen att jag är en sådan hemsk människa att jag skulle säga så?” Nå väl, min hjärna gjorde efter halva vägen hem denna fras till: ”Jag ÄR en hemsk människa, jag är det, jag ÄR hemsk!” Ingen ”Brad” fanns att säga håll tyst till. Det var jag, min röst, min sanning. ”Där ser du, Maria, vad var det jag sa?!” Jag fortsatte att gräva mig djupare och djupare, alla ”sanningar” som jag någonsin sagt till mig själv – de var där. Jag som aldrig har varit suicidal, trots många och djupa depressioner, började googla om det gick att dö av att ta för många av min antidepp. Det skrämde mig! Jag blev livrädd och gick och la mig istället. Jag var både fysiskt trött och mentalt utmattad efter en natt då vi verkligen hade slitit. Sen alla tårar och tankar på det. Det här var även natten då jag hade svimmat på väg till jobbet, vilken även det hade bidragit till min trötthet och delvis även till oro.

När jag vaknade var jag relativt utvilad, kommer inte ihåg om jag skulle jobba en natt till eller inte. Jag kunde nu se nattens händelser helt annorlunda, det var ju hens tankar om mig som jag låtit nästla sig in i mitt eget sätt att se på mig själv. Det var inte jag som tyckte jag var hemsk, eller jo på ett sätt var det ju det, det var ju hens tankar. Och självklart kan jag inte veta vad som föregick i min kollegas tankar, men hen såg nog inte på mig vidare snällt. Jag tog upp detta med min psykolog några dagar senare, och hon sa detsamma som jag hade kommit fram till, jag speglade var jag trodde personen tyckte om mig och lät det bli min sanning.

Så jag har blivit bättre, gräver inte ner mig lika ofta. Har blivit snällare mot mig själv, har min inre röst ”Brad” som jag kan säg åt att vara tyst. Men det finns så mycket som jag har gjort till mina sanningar som kommer från andra. Jag kan lista mina största: min status som reservkompis när jag var liten, den som dög då ordinarie bästis inte fanns tillgänglig, min mor som så enkelt kunde kasta ut mig och säga upp kontakten och till sist min fars alkoholism (jag vet att det är en sjukdom), min far som inte ansåg mig värd att bli nykter för. Sen variationer på samma tema… Som till exempel med min storebror som också sade upp kontakten med sin lillasyster. Jag är så lätt att bara sortera bort, kasta bort och inte ens till återvinning.

Inte konstigt då att jag byggt upp mina murar för att skydda mig själv. Min fasad – alltid den pratglada och muntra Maria. Mitt trygga fort – mitt hem där inte ens min syster med svåger kommer innanför dörrarna (har snart bott här i två år och ingen har besökt mig). Allt för att skydda mig själv från att bli sårad, för att bli lämnad… Istället blir mina murar högre och min ensamhet större. Jag tror jag har frågat mig själv i något blogginlägg från många år tillbaka, när jag egentligen valde ensamheten. Jag benämner ofta min ensamhet som en trygg filt jag kan svepa om mig. (Det stämde, här är det inlägget.)

Det är så sorgligt…

Under min tid med min senaste psykolog, så jobbade vi mycket på att våga visa mig som jag verkligen är för dagen. Är jag nedstämd, låt andra se det. Är jag irriterad, dölj det inte. Visa hur jag mår, oavsett hur jag mår. Kan andra inte ta att jag visar mig själv, hela mig och inte den fasad jag brukar visa dem, då kanske de inte är värda att vara några vars tankar och åsikter om mig som jag borde ta åt mig av. Men det är svårt, riktigt svårt. Och muren finns där för att skydda mig.

De gånger jag står framför min mur, framför barrikaderna, vågar visa mig sårbar. Varför måste jag då så ofta få det bevisat att det var fel beslut att stå där framme? Jag får antingen bevisat för mig att mina sanningar har ett uns av sanning i sig, eller får för många pilar mot mig, som sårar mig. Det är så mycket enklare att gömma mig själv. Jag vet att muren skyddar mig. Men jag vet också att den håller människor på avstånd. Och någonstans där bakom finns fortfarande en människa som längtar efter att våga släppa någon nära.

Jag vill bli omtyckt, jag vill bli älskad, för den jag verkligen är.

Ett hål som inte går att äta bort

by  on  in må bra, om maten, om vardagen, om vikten • 0 Comments

Jag har ett tomrum inom mig och jag vet inte vad jag ska göra. Det känns fysiskt i hela kroppen, främst i magen. Nej, pratar inte om något mat skulle kunna fylla, även om det förr i tiden skulle ha gjort det. Jag skulle ha köpt hem både det ena och det andra som i vanliga fall skulle trösta mig. Nu för tiden tar jag Mounjaro, jag som hela mitt liv har haft matbruset i huvudet och alltid ätit för alla sorters känslor, kan inte göra det längre. Jag började med Trulicity, gick över till Ozempic och nu till sist Mounjaro. Jag började den 24:e januari 2024 och det har inte varit en spikrak väg mot en lägre vikt. Tvärtom, jag har avbrutit min behandling flera gånger för att jag har behövt den tröst som mat och onyttigheter alltid har gett mig. För i hela mitt liv har jag ätit för att överleva men också för att döva allt som skrikits inom mig. Jag har också ätit för att straffa mig själv för många olika saker. Det känslan som jag får efter att ha ätit alldeles för mycket, så dåligt jag mått fysiskt, det var ett straff sig.

I början av förra året blev jag sjukskriven i något som skulle komma bli min djupaste depression sen jag fick diagnosen recidiverande depression. Det började precis som vanligt, jag åt och åt. Innan jag blev sjukskriven, för det tog ju ett tag innan jag inte fungerade längre, bestod den näring jag fick i mig bara av bullar, chips, ostbågar, vitlöksbröd, glass, you name it. Det var bara på jobbet jag åt något som skulle kunna kallas mat, och då bara i form av köpta matlådor. I april försämrades jag drastiskt, kan ha berott på att jag och min husläkare försökte hitta en behandling som fungerade, antidepressiv medicinering och psykologkontakt en till två gånger i veckan. Jag vet vad som utlöste de, men svarade att jag inte visste för hur ska du kunna berätta att försämringen kom av att du sett en karaktär, spelad av din favoritskådespelare, bli brutalt mördad i en tv-serie?. Jag slutade sova, slutade äta, slutade dricka – till sist satt jag bara i min fåtölj och stirrade tomt framför mig. Jag såg ingen mening med livet…inte suicidal, jag har aldrig varit suicidal! Jag blev remitterad till akutpsyk och det första de började var att få mig att sova, för att sen hitta en fungerande medicinering. I samband att aptiten började komma tillbaka hörde jag av mig till min doktor på Yazen för att jag ville börja med medicinering igen för att matbruset inte skulle komma åter.

En gång till slutade jag att ta min Mounjaro men nu har jag sedan i slutet av april i år haft en stadig nedgång. Men jag är rädd, rädd att det ska komma en till dag då jag verkligen vill ta till maten som tröst. Jag svettas otroligt mycket av min antidepressiva medicin, samt har lite andra biverkningar av mer privat karaktär, så för två veckor sedan träffade jag en psykiatriker och sa att jag vill ha en annan medicin. Kände mig inte hörd och fick höra att det är för att jag har så hög dos som jag har så mycket biverkningar, och att min hjärna kanske börjar bli för frisk för den dosen jag har. Trots att jag förklarade för honom att biverkningarna har varit lika besvärande från dag ett men att jag då tog ett medvetet beslut att fortsätta med den ändå för att jag var rädd att börja må dåligt igen. Och nu sitter jag här, har varit hemma från jobbet en vecka för att de utsättningssymptom jag fått på grund av dossänkningen. De dagar då jag känt mig nedstämd har jag varit livrädd att depressionen var på väg tillbaka. Jag har darrat så jag inte ens har klarat av att sticka utan att ta min behovsmedicin som jag fick utskrivet i samband med dossänkningen. Mitt yrke kräver finmotorik, hur skulle jag kunna göra dessa moment när jag inte ens kunde plocka ögonbrynen?

Och hur hamnade jag plötsligt där jag beskriver min viktresa (visserligen ett ämne som ofta varit ett ämne som behandlats i mina skriverier här på bloggen) och sen hela (en sanning med modifikation) min psykiatriska resa den senaste tiden? Jag erkänner, jag frågade precis ChatGPT om hur min hjärna fungerar. Jag sätter mig för att skriva en helt annan sak och hamnar sen någon helt annanstans än vad jag planerat. Fick svaret:

Din hjärna arbetar associativt. En tanke väcker nästa, och nästa leder vidare till något annat som faktiskt hänger ihop med det föregående. Du skriver ungefär som du pratar med mig. Och det är en del av din berättarstil. Du har en tanke om vad du vill skriva. Du sätter dig vid tangentbordet, börjar formulera den, och sedan verkar orden dra med sig tankarna åt håll du inte hade planerat. Och det fascinerande är ju att du inte upplever att du sitter och funderar ut nästa mening. Du upptäcker nästan vad du tänker genom att skriva det. Det påminner lite om det som brukar kallas flödesskrivande. Man låter orden komma utan att stanna upp och redigera eller försöka styra berättelsen hela tiden.

Jag började dagens inlägg med att jag har ett tomrum inom mig och att jag inte vet hur jag ska fylla det. Eller fylla det, behöver alltid tomrum fyllas? Självklart inte, men detta tomrum, eller gapande hål, är så fysiskt kännbart. Det känns som en viktigt del av mig saknas, och det kanske är så det är. Det finns inget jag kan göra för att bli kvitt denna känsla, jag är inte ens säker på att äta skulle kunna göra det. Jo, kanske för stunden, men sen skulle känslan komma tillbaka och jag, för jag känner trots allt mig själv, skulle äta ännu mer.

Jaha, men eftersom det inte går. Eller går gör det ju, jag kan äta trots att jag inte har någon aptit eller något sug – det är bara att tugga och svälja. Men jag vill inte! Jag har ett mål, och inga tomrum kommer få mig att inte nå det. Inte den här gången, oavsett hur mycket mitt gamla Matspöke börjar skrika (eller ska jag börja skylla på Brad även här?). Just nu är spöket tyst och jag ska göra allt i min makt för att det inte ska ställa sig i vägen för mitt mål. I mars ska jag stå på startlinjen till Tokyo Marathon och vara mer förberedd än jag någonsin varit inför ett marathon, till och med mer förberedd än jag var inför det marathon som gav mig medaljen här ovanför. Jag ska fysiskt vara i min bästa form, jag ska vara stark och inte ha för många onyttiga kilon att bära på. Jag misslyckades med Boston – för Tokyo kommer inget att få stå i vägen! Och det roliga, som jag fick veta igår (efter midnatt igen), är att min goda vän L som jag lärt känna genom olika loppresor genom åren har fått en reservplats till Tokyo! Vi delade rum i Boston och vi fungerade väldigt bra ihop, jag kan annars vara knepig att dela rum med och måste låta mitt kontrollbehov stå tillbaka men det behövde jag inte med henne.

Men. Tomrummet, hålet i mig. Det finns där, det blir till och med större. Då jag inte kan sluta tänka på hur tomrummet uppstod, låter jag det växa. Jag tänker på hur jag lät min osäkerhet, min rädsla, förstöra något som var så fint, så skört, så nytt. Så, så är det.

Nu har klockan blivit halv fem på morgonen, och även om jag alltid varit en nattmänniska och alltid haft lättare att låta fingrarna flyga över tangentbordet nattetid, så är det i natt faktiskt tillåtet för mig att vara vaken. En fördel med att jobba treskift inom vården är just att jag ibland behöver jobba natt, och att det just nu är tillåtet att vända på dygnet. Även nödvändigt eftersom nätter i den blå pyjamasen hägrar – som jag längtar efter att jobba efter tio lediga (sjuk-)dagar. Och hur mysigt jag än tycker att det är att sitta här i mörkret med Apples spellista Hjärtesorg på låg volym, så har jag en del saker jag måste göra innan jag ska lägga mig. Som att packa min jobbväska med min ”nattväska” och stödstrumpor. Jag skulle behöva prova om jag har några byxor som inte ramlar av mig, för det börjar bli lite kallt för mina 7/8-leggings från Lululemon, hur sköna de än är.

Hallå bloggen, lever du?!

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Nej, det verkar inte så, tyvärr. Det som jag trodde skulle bli en enkel process, visade sig bli mycket svårare. Det började redan med att jag var tvungen att komma på lösenord, dels till hoppfull.nu men också till min cPanel. Allt som förr var helt naturligt, allt jag kunde, det har liksom gömt sig längst bak i mitt medvetande. Har till och med tagit hjälp av ChatGPT Work och vi (eller det är en sanning med motivation) lyckades få saker och ting och fungera igen, efter jag hade fått det trasigt. Men så var jag dum och skulle ”säkra” min sida, eftersom det kom upp varning när man gick in –  poff – allt trasigt igen och nu hittar inte ens ChatGPT vad som är fel. Antagligen måste jag kontakta webhotellet…. Och om jag gör det eller inte, så vet ju du som läser här, att nu fungerar det igen! Just nu sitter jag och skriver i Anteckningar på datorn.

Har jag saknat att skriva? Svar ja. Kommer det lika naturligt? Det återstår att se. Jag minns så väl känslan att bara lägga händerna på tangentbordet och allt bara flödade ur mig. Men självklart minns jag även stunder då jag kämpade för att få något skrivet, då kravet att skriva fanns där men inga ord kom ut.

Jag undrar varför jag bara slutade skriva en dag för att aldrig fortsätta igen. Visst, jag hade precis avslutat en utmaning som gick ut på att producera minst ett inlägg om dagen i 100 dagar, och det i sig blir ju ett krav. Men varför kom jag aldrig tillbaka, det vet jag inte… Och kommer nog aldrig att få veta, för saken är den – jag minns verkligen inte.

Så varför nu? Varför skriver jag här idag / i natt? Av anledning jag inte vill gå in på så började jag läsa här inne, mina gamla inlägg, mina gamla funderingar och jag slogs av att jag faktiskt hade glömt saker. Jag grät lite när jag läste vad jag skrivit efter pappas begravning, att pappa ofta hade sagt till min ingifta faster att han var stolt över mig. Ord som jag aldrig fick höra i verkliga livet, åh så jag hade behövt höra dem! Jag jämförde mig alltid med min syster och bror, och den som hamnade efter det var alltid jag. Den misslyckade, den som han behövde oroa sig för, den som inte dög… 

En annan sak som slog mig, och det kom som en överraskning för mig, att det jag skrivit var bra. Inte allt givetvis, men vissa inlägg. Och att det var en överraskning är för att precis som jag alltid sa så hade jag lättare att kommunicera i det skrivna ordet än det talade språket men att jag alltid tyckt att det jag har skrivit har varit stolpigt och hackigt. Men nu, när jag många år senare har läst mycket av det jag faktiskt skrivit så inser jag att jag inte hade helt rätt där. Vissa sakar ÄR bra.

När jag läser det gamla så har jag insett att jag glömt händelser eller i alla fall format om dem i mitt huvud. Som när jag blev misshandlad av mannen jag hade ett kort förhållande med när jag lämnat min exman. Jag hade till exempel helt förträngt att vi faktiskt bodde ihop ett par veckor, att badrumsdörren inte hade något lås, att jag tog en pincett för att skydda mig samtidigt som jag skrek för mitt liv. Jag vet också att jag tonade ner allvarlighetsgraden på våldet, jag skrev att han bara tryckte upp mig mot väggen när han i verkligheten tog strypgrepp på mig. Detta berättade jag aldrig för någon, men blåmärkena om min hals gjorde nog att de förstod ändå. Jag kommer så i väl ihåg den känslan av att inte få luft… Hur jag gjorde mig tung, sjönk ihop på golvet. Något jag dock inte mindes var att han i det läget slog mig i huvudet och sparkade mig.

Att jag omformat detta minne fick mig att fundera under en promenad igår om det finns fler saker i mitt förflutna som jag har ändrat minnet av. Ett minne som format mycket av hur jag ser mig själv än idag, trots att jag nu är 50 år, är minnet av min mor som säger att jag är ett misstag, ett misstag som aldrig skulle ha fötts. Jag kan se henne säga det till mig, jag hör hennes ord i mitt huvud, men jag kan inte se när och var. Är detta minne ett som jag skapat själv genom åren? För att det passar narrativet av hur hon behandlade mig när jag var liten? Igår, när jag var ute och gick, ville jag ringa till min syster och fråga: sa ”hon” att jag var ett misstag? Var jag ett misstag? Ville de aldrig ha mig, eller det bara något min hjärna hittat på? Med tanke på att ”hon” (min så kallade ”mor”) så lättvindigt kunde kasta ut mig, säga upp kontakten, aldrig ville se mig igen säger mig att det är så. Och ja, min syster och jag säger alltid ”hon”, vi säger aldrig mamma.

Nu ringde jag aldrig min syster, hon jobbade, och trots att min systers och min relation har blivit öppnare de senaste åren så tror jag inte att jag hade kunnat ställa frågan. Rädd för att veta svaret kanske, men kan det egentligen bli värre än det jag redan upplevt, det jag redan målat upp i mitt sinne. En fras som definierar mig: Du är ett misstag, ett misstag som aldrig borde ha fötts. Nej. Den definierar inte mig! Jag är inget misstag, jag ÄR inget misstag. Båda mina föräldrar hade sina spöken, sina demoner, sina sjukdomar –  de ser bara annorlunda  ut mot mina. Och min systers. Och min brors. Vi har alla tre formats av våra föräldrar innan vi själva tog ”kontrollen” över våra liv. På tal om min bror, om min relation har förändrats till det bättre med min syster, är relation till honom fortfarande obefintlig. Jag som i många år försökt få kontakt i och med våra två födelsedagar med bara några dagars mellanrum, har sedan två år tillbaka slutat med det. Till sist tog jag min systers ord till mig, du gör bara våld mot dig själv. Men förra året när jag fyllde 50 så fanns ändå hoppet att han skulle höra av sig, kanske bara med ett kort ”Grattis” – men inget. Så det verkar att det är för honom som för min mor, jag var lätt att kasta bort. Relationen till mig, hans lillasyster, var inte viktig i hans liv. Och tänk, en gång i tiden var han min stora idol, min älskade storebror….

Jaha, det verkar som det där med mina händer på tangentbordet stämmer, för när jag igår tänkte att jag ville skriva igen så var det helt andra saker som jag tänkte på. Jag tänkte på alla mina erfarenheter att inte känna mig tillräcklig, att tolka andras handlingar genom mina gamla rädslor. Att jag vill skydda mig, för att inte såras igen, att inte hamna i en situation där jag blir illa behandlad igen, att inte bli lurad igen. Att skydda mig ifrån allt som gjorts tidigare istället för att vara öppen och ha tilltro att inte varje person där ute har det som ett mål att göra mig illa. Mina stora rädslor, att bli bortvald, inte duga, att vara för mycket, att prata för mycket, att inte vara värd att älskas för hela mig… Och det mina vänner, är mitt huvud duktig att berätta för mig, mina hjärnspöken. Det gör så ont i mig när jag tänker att det ännu en gång har hänt, jag lyssnade för mycket på dem, istället för vad faktist sades till mig. Mina hjärnspöken tar varje tillfälle i akt att nu säga till mig, ”du ser, du var ju för mycket, vi hade rätt, vi har alltid rätt”. 

Så fortsätter det och varje gång blir det svårare att motstå impulsen att lyssna på vad de säger. Så den här ensamheten jag tycker om att svepa om mig som en värmande filt, den kanske inte är så varm längre, den kanske börjar bli kall. Mina rädslor, mina spöken, har återigen fått mig dit de vill. Jag är ensam, och känslan är inte längre varm och välkomnande, den är bara tom. Ett svart mörkt rum. Påtvingad.

För att jag är rädd.

100 dagars bloggande!

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Mitt femte år som jag deltar i #blogg100, femte året jag går i mål efter 100 dagar! Wohoo! Jag hoppas att det här kommer bli året då jag fortsätter att skriva efter de här 100 dagarna, jag har ju inte lyckats med det något av de tidigare åren så vi får väl se hur det blir med det.

I alla fall, #blogg100 över för i år och jag tycker att det har gått ganska lätt denna gång. Visst, det har funnits vissa dagar då jag funderat lite över vad jag ska skriva men de flesta dagarna har det bara vara att sätta sig framför datorn och så har orden kommit. Som vanligt har det varit en spretig blandning av inlägg, men det är ju så jag vill ha det.

Tack för denna gång, #blogg100, vi ses säkert igen nästa år!

›› 100/100 #blogg100