Om ändå oredan i mitt inre var lika lätt att reda ut som mitt trassliga garnnystan. Det tog några timmar, men till sist så vann mitt tålamod över garnet. Du har en början, ett slut och ett mitt emellan. Du följer bara garnet genom alla knutar och allt trassel. Om jag ändå kunde reda ut mig själv på samma sätt. Så många tankar, så många frågor – men ingen början eller slut så jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte var jag ska börja.
Mina tankar har farit hit och dit hela dagen, tårar har fallit. Men några svar har jag inte ändå. Jag vill tro det bästa, men du gör det svårt. Nej, jag gör det svårt. Gjorde det svårt.
Du sa att du var rädd för att vara ett tidsfördriv för mig, en i raden män som passerat mitt liv. Nu undrar jag, var jag ett tidsfördriv för dig? Hade du ens några känslor för mig? Här skriker mitt inre, ”har du känslor för mig?”, för jag är inte redo att ge upp dig och vill tro det bästa. Men du gör det svårt.
Om ändå min hjärna hade en avstängningsknapp. Jag tänker, tänker och tänker…men vad hjälper det. Mina tankar gör bara oredan större. Tänker på de fina ord du sa, var det sanna, var jag inte för mycket, var jag allt? Jag har aldrig varit ”allt” – kommer jag någonsin bli ”allt”? Jag vill tro det. Jag vill tro på oss. Så kort tid hade vi, men för mig blev du speciell, jag föll för dig. Men sen kom jag att väcka obehag. Om du visste hur ont den meningen känns att skriva. Hur ont den gör i mig.
Du gav mig det korta svaret, och i mig skriker jag: men vad är det långa svaret? Du hade velat prata om det när vi hade träffats…. Jag försöker förstå något som bara du kan förklara för mig. Jag försökte inte skada dig, jag försökte bara skydda mig själv, jag försökte bara skydda mitt hjärta. Våra rädslor blev hoptrasslade. Jag har en ända av garnet, jag kan inte trassla ut dem själv. Vem vet om vi någonsin får chansen att skapa reda av oredan.
Jag brukar säga och har så gjort de senaste åren, jag kommer inte ihåg hur det är att ha fjärilar i magen. Det var så länge sedan jag tillät mig själv att känna pirr. Jag har sagt att jag måste bli frisk först, fri från mina depressioner. Att satsa på mig själv, mina marathon, min träning, min psykiska hälsa, inte låta någon komma i vägen för det. Men jag försökte bara skydda mig från att bli sårad. Men du, du väckte mina fjärilar.
En i raden män… Var det för mina tre längre förhållanden, plus han som misshandlade mig, du tänkte så? För det har aldrig varit en lång rad. Mitt sista förhållande tog slut innan min far dog på min 37-års dag. Jag kommer ihåg hur mina två syskon hade ett extra namn bredvid sitt, plus deras barns namn. Mitt namn kom sist, ett enkelt MARIA. Ja, det fanns en doktor i Mora jag tittade lite längre efter, men det blev aldrig något mellan oss. Ja, jag dejtade en man tre gånger förra sommaren, men sen valde han att avsluta.
Ja, jag sörjer nu. Jag tillåter mig själv att vara ledsen ett par dagar. Sen kommer jag rikta mina blickar framåt, mot mina mål. Inte tänka på vad som kunde bli (som kan bli?). Stänga in mitt hjärta bakom muren igen, bygga på det några varv till, allt för att inte falla igen. Men kommer jag sluta hoppas, nej – mitt namn är Hoppfull av en anledning, trots att jag kanske bara skadar mig själv genom att fortsätta hoppas….
