Mitt i natten. Oftast då jag hamnar här, framför tangentbordet och datorn. Den här kvällen blev inte precis som jag hade tänkt mig, min plan var att titta på något true crime-program och sticka lite. Inte låta mina tankar fara iväg, som de så lätt gör.
Jag vakade av i morse efter en extranatt, en enkelnatt. Mina vanliga förberedelser inför ett nattpass blev därför inte av. Jag som brukar sitta uppe länge natten innan och sen sova hela dagen, det som jag lärt mig fungerar bäst, hade gått och lagt mig tidigt kvällen innan och sen gått upp vid halv åtta på morgonen för ett läkarbesök. Natten blev som tur var relativt lugn, förutom en patient som kom upp från akuten på morgonen så hade vi inte många operationer. Var ändå trött när jag kom hem och kom i säng relativt direkt… Sov dock inget vidare, oroligt och med mardrömmar. Jag skyller mardrömmarna på min dossänkning av min antidepp, men vad vet jag – drömmarna kan lika gärna bero på något annat.
Som vanligt när jag är trött, eller nu kanske jag ljuger för mig själv, så blir jag extra hård mot mig själv och min inre kritiker ”Brad” är tyst. Istället är det min röst, det är jag som är hård mot mig själv. Jag säger ”sanningar” till mig själv, som jag vill gräva min egen grop djupare än vad den redan är. Som att bekräfta för mig själv att jag inte förtjänar bättre, för i dessa stunder då är det så jag ser det. Det här är något jag jobbat med men ändå så faller jag ofta tillbaka till detta beteende, särskilt om jag är trött eller något går emot mig. Idag var det både ock, tänker inte berätta vad det var som gick emot mig – det är för privat – men det är något som leder till enorm frustration och tårar. Och tårarna letar fram andra tankar, oftast tankar som jag tror andra har om mig som jag genast gör till mina sanningar.
Hade en sådan situation på jobbet i maj. En kollega trodde jag sa något om hen som jag aldrig skulle säga till en levande själ. Jag som alltid mer eller mindre tror (även om jag HAR blivit bättre på att inte lyssna på de tankarna) att andra inte tycker om mig, för hur skulle de kunna det? Hur som helst, detta hände i början på ett nattpass och denna kollega var sedan hela natten otroligt otrevlig mot mig, så pass att jag reagerade eftersom vi brukade ha en bra relation där vi bland annat kunnat skämta med varandra. Vid slutet av passet när jag höll på att tvätta och klä vår sista patient, då vi snart skulle bli avlösta, frågade jag hen vad jag hade gjort för att förtjäna den sortens behandling då jag återigen fått otrevliga kommentarer riktade mot mig själv. Fick som svar att jag var en hemsk person, en backstabber, som bara låtsades vara snäll för att sedan sticka kniven i ryggen när jag fick chansen. Blev kallad en lögnare när jag sa att jag aldrig skulle säga vad hen trodde jag hade sagt, och gav också en förklaring till varför.
På vägen hem snurrade en tanke i mitt huvud: ”Tror hen att jag är en sådan hemsk människa att jag skulle säga så?” Nå väl, min hjärna gjorde efter halva vägen hem denna fras till: ”Jag ÄR en hemsk människa, jag är det, jag ÄR hemsk!” Ingen ”Brad” fanns att säga håll tyst till. Det var jag, min röst, min sanning. ”Där ser du, Maria, vad var det jag sa?!” Jag fortsatte att gräva mig djupare och djupare, alla ”sanningar” som jag någonsin sagt till mig själv – de var där. Jag som aldrig har varit suicidal, trots många och djupa depressioner, började googla om det gick att dö av att ta för många av min antidepp. Det skrämde mig! Jag blev livrädd och gick och la mig istället. Jag var både fysiskt trött och mentalt utmattad efter en natt då vi verkligen hade slitit. Sen alla tårar och tankar på det. Det här var även natten då jag hade svimmat på väg till jobbet, vilken även det hade bidragit till min trötthet och delvis även till oro.
När jag vaknade var jag relativt utvilad, kommer inte ihåg om jag skulle jobba en natt till eller inte. Jag kunde nu se nattens händelser helt annorlunda, det var ju hens tankar om mig som jag låtit nästla sig in i mitt eget sätt att se på mig själv. Det var inte jag som tyckte jag var hemsk, eller jo på ett sätt var det ju det, det var ju hens tankar. Och självklart kan jag inte veta vad som föregick i min kollegas tankar, men hen såg nog inte på mig vidare snällt. Jag tog upp detta med min psykolog några dagar senare, och hon sa detsamma som jag hade kommit fram till, jag speglade var jag trodde personen tyckte om mig och lät det bli min sanning.
Så jag har blivit bättre, gräver inte ner mig lika ofta. Har blivit snällare mot mig själv, har min inre röst ”Brad” som jag kan säg åt att vara tyst. Men det finns så mycket som jag har gjort till mina sanningar som kommer från andra. Jag kan lista mina största: min status som reservkompis när jag var liten, den som dög då ordinarie bästis inte fanns tillgänglig, min mor som så enkelt kunde kasta ut mig och säga upp kontakten och till sist min fars alkoholism (jag vet att det är en sjukdom), min far som inte ansåg mig värd att bli nykter för. Sen variationer på samma tema… Som till exempel med min storebror som också sade upp kontakten med sin lillasyster. Jag är så lätt att bara sortera bort, kasta bort och inte ens till återvinning.
Inte konstigt då att jag byggt upp mina murar för att skydda mig själv. Min fasad – alltid den pratglada och muntra Maria. Mitt trygga fort – mitt hem där inte ens min syster med svåger kommer innanför dörrarna (har snart bott här i två år och ingen har besökt mig). Allt för att skydda mig själv från att bli sårad, för att bli lämnad… Istället blir mina murar högre och min ensamhet större. Jag tror jag har frågat mig själv i något blogginlägg från många år tillbaka, när jag egentligen valde ensamheten. Jag benämner ofta min ensamhet som en trygg filt jag kan svepa om mig. (Det stämde, här är det inlägget.)
Det är så sorgligt…
Under min tid med min senaste psykolog, så jobbade vi mycket på att våga visa mig som jag verkligen är för dagen. Är jag nedstämd, låt andra se det. Är jag irriterad, dölj det inte. Visa hur jag mår, oavsett hur jag mår. Kan andra inte ta att jag visar mig själv, hela mig och inte den fasad jag brukar visa dem, då kanske de inte är värda att vara några vars tankar och åsikter om mig som jag borde ta åt mig av. Men det är svårt, riktigt svårt. Och muren finns där för att skydda mig.
De gånger jag står framför min mur, framför barrikaderna, vågar visa mig sårbar. Varför måste jag då så ofta få det bevisat att det var fel beslut att stå där framme? Jag får antingen bevisat för mig att mina sanningar har ett uns av sanning i sig, eller får för många pilar mot mig, som sårar mig. Det är så mycket enklare att gömma mig själv. Jag vet att muren skyddar mig. Men jag vet också att den håller människor på avstånd. Och någonstans där bakom finns fortfarande en människa som längtar efter att våga släppa någon nära.
Jag vill bli omtyckt, jag vill bli älskad, för den jag verkligen är.
