Och vem i hela friden är Brad?
Jag älskar att bada badkar – länge! Älskar att ligga och läsa en bra bok, ha lite smågodis vid min sida och ett stort glas med kall Pepsi Max. Nej, backa lite. Det där stämmer inte riktigt, mitt beroende av Gudarnas Dryck har gått i graven och numera har jag ett ohälsosamt beroende av Celcius. Det är något med smaken och upplevelsen att ha burken vid sin sida, och ta små klunkar ur sugröret, för att jag ska njuta av denna underbara uppfinning som är energidryck.
Och där hade tankarna lett mig in på en väg som inte alls handlar om att bli vän med sig själv. Tillbaka till ämnet: att bada. Jag har inte haft turen att bo tillsammans med ett badkar sedan jag flyttade från Mora, och då var inte mitt badkar helt perfekt då det inte gav någon speciell skön läsställning då ”ryggstödet” gav en mer eller mindre nackskott efter endast ett fåtal minuter. Så jaha, inget badkar, inget läsande i badet sedan Mora och knappt då. Men vad som då blev något jag ibland kan göra alldeles för länge är att ta långa heta duschar. Och du som läser detta nu, få inte något för dig, jag är ännu singel och har så varit sedan urminnes tider – det har bara varit fröken Maria som tagit dessa heta duschar. Det jag menar är att jag börjar duschen på ganska kall temperatur, för att sen öka värmen på vattnet mer och mer tills jag till sist inte klarar av det längre.
Det finns helt klart en nackdel med duschen som substitut för att bada – man kan inte läsa en bok i en dusch! Eller jo, visst skulle jag kunna lyssna på ljudbok, men hallå det är inte alls samma sak. Och det kommer från mig som ÄLSKAR att lyssna på ljudbok men som tyvärr ännu har lite svårt för det sen den senaste svängen av djup depression. Nå väl, tillbaka till det långa duschandet (och du behöver inte berätta för mig att vi snart i världen kommer att ha svår vattenbrist och där står jag och slösar för mycket rent vatten – jag vet!). Om jag inte kan läsa i duschen, vad sysselsätter jag mig med då? Jo, jag tänker. Tankarna far iväg och det har hänt att jag kommer på både bra och dåliga idéer där i duschen, för att nämna en dålig: jag fick för mig att ge mig på de nio milen på skidor mellan Berga By och Mora ännu en gång, denna gång dessutom efter att jag flyttat från Dalarna. Om jag säger så här, jag kom inte i mål och bröt loppet redan vid första repet… Men det är en helt annan historia,
Jag tänker så bra när jag duschar, tankarna bara far fram på samma sätt som när jag sätter mig här vid tangentbordet för att skriva något eller, och de kan de som träffat mig intyga, när jag pratar (även om just den talade delen ibland gör att jag hamnar i situationer som sårar andra eller sårar mig – jag måste lära mig att inte bara låta min mun fara [och se, där hade tankarna/orden farit iväg på villovägar igen] och ibland faktiskt tänka mig för innan jag pratar, inte vara så spontan med min ord).
Idag efter min slutförda löprunda hamnade jag i soffan och redigerade en TikTok, jo tanten har gått och blivit med TikTok-konto också. Jag frös något så fruktansvärt så jag blev kvar i duschen alldeles för länge, och vattnet blev alldeles för varmt, så pass varmt att jag gav mig själv en ångestattack och var tvungen att trycka min kropp mot den kalla vägen för att hindra den från att gå från liten till stor. Hur som helst, tankarna gick sin egna väg och jag började tänka på hur svårt det kan vara att hitta vänner i vuxen ålder, och vilken tur jag har som lyckats få tre fina vänner som jag älskar över allt annat. Mitt liv hade varit så fattigt om jag aldrig träffat dem! Det fina är att vi alla kan vara oss själva och vi accepterar och uppskattar varandra ändå. Jag behöver inte gömma någon del av mig, de vill umgås med mig ändå. För en som alltid varit ganska ensam, från barnsben till nu, som alltid behövt gömma många delar av sig själv bakom en påtvingad fasad, är det en härlig känsla att bli uppskattad för hela mig, alla delar av mig. Påtvingad fasad förresten, den har nog aldrig varit påtvingad utan jag har valt att gömma mig själv för andra för att jag alltid varit rädd för att inte bli omtyckt, bli retad, vara för mycket. Men med min psykologs hjälp har jag övat på att inte ta på mig fasaden automatiskt när jag lämnar min trygga hamn som är min lägenhet.
Mina fina vänner, de som ser hela mig, de har lärt mig att det faktiskt är ok om jag också är min egen vän. Jag kan inte säga att det har gått över en dag, inte en månad eller ens ett år. Nu vill jag inte ge dem hela äran att jag blivit vän med mig själv, inte på långa vägar, men de har fått mig att reflektera över vad det är jag säger till mig själv. Vad mina inövade hjärnspöken säger. Vad min hjärna minns av vad min så kallade mor sagt. Vad min fars alkoholism ”sagt” mig. Mina spöken är inte helt borta, min rädsla att vara för mycket är inte borta, men jag har blivit bättre på att inte säga alla hårda ord till mig själv och att inte se dem som sanningar. Jag har blivit bättre på att lyssna på mig själv när det kommer till bra saker. Men visst faller jag allt som oftast i fallgropar, senast i helgen…
Men om vi nu ska gå tillbaka till denne mystiska man som alltså går under namnet Brad, vem är han egentligen? Sanningen är att han har blivit den som säger många av de dumma sakerna till mig, det är alltså inte bara jag som gör det längre. Så hur tänker jag när jag säger att det är Brad som är uslingen i dramat. Tänk dig att jag en dag klär på mig min gröna favoritklänningen, fixar håret ordentligt och inte bara sätter upp det i en knut, jag kanske till och med sminkar mig! Jag går hemifrån glad och nöjd över min egen spegelbild, jag kanske till och med tycker att jag ser bra ut(!). Sedan, lite senare, ser jag mig själv i ett skyltfönster eller på ett fotografi som någon tar av mig. Plötsligt är jag inte lika nöjd med min spegelbild, hur jag ser ut – istället ser jag ett fult sminkat ansikte, ett hår som är rufsigt och en tjock kropp som ser mer eller mindre gravid ut på grund av hur klänningen är skuren. Vad säger jag till mig själv då inne i mitt huvud? ”Men vad trodde du, trodde du att du var snygg? Nej du, Maria, du är ful, fet och äcklig! Tror du verkligen någon skulle tycka om dig? Som du ser ut?” De där orden är inte påhittade, det där är verkliga tankar som går genom mitt huvud, särkilt ful, fet och äcklig kan bli ett mantra. Och jag säger dem till mig själv, ord jag ALDRIG skulle säga till någon annan. Och om någon annan sa dem om sig själv så skulle jag genast säga, nej, det där stämmer inte utan du är fin och vacker. Men till mig själv är jag hård och dömande. Och eftersom jag tror mig själv när jag säger dessa saker, så blir de min sanning,
Så då tillbaka till Brad. Nu tänker jag att det är den här mannen som säger dessa saker till mig och vem är Brad att lite på. Hur dålig omdöme har inte han? Så nu övar jag mig på att säga till min inre Brad, ” Håll tyst, du vet inte vad du pratar om! Hur ser du själv ut?! Käften Brad! Shut the fuck up, Brad! Jag lyssnar inte på dig.” Jag kan inte ta åt mig äran av denna idé utan den hittade jag på Instagram. Men, den har hjälpt mig, jag har blivit bättre på att inte ta åt mig av vad min inre kritiska röst säger, utan slänger bort de tankarna lite lättare än vad jag tidigare har gjort. Och om detta är ett sätt att bli vän med mig själv, så använder jag det gärna till att bli ännu bättre vän med mig själv.
Men att bli vän med mig själv är en process som jag kommer behöva jobba med lång tid framöver, kanske för alltid och jag kan inte heller säga när processen påbörjades. Jag vet bara att jag är snällare mot mig själv nu, jag kan lättare reflektera över varför jag har de tankar jag har, varför jag har blivit som jag är. Jag lyssnar på mig själv på ett vänligare sätt än för att istället gå direkt till självklander och inövade gamla mantran.
Och det. mina vänner, är en stor vinst.