Nej, det verkar inte så, tyvärr. Det som jag trodde skulle bli en enkel process, visade sig bli mycket svårare. Det började redan med att jag var tvungen att komma på lösenord, dels till hoppfull.nu men också till min cPanel. Allt som förr var helt naturligt, allt jag kunde, det har liksom gömt sig längst bak i mitt medvetande. Har till och med tagit hjälp av ChatGPT Work och vi (eller det är en sanning med motivation) lyckades få saker och ting och fungera igen, efter jag hade fått det trasigt. Men så var jag dum och skulle ”säkra” min sida, eftersom det kom upp varning när man gick in – poff – allt trasigt igen och nu hittar inte ens ChatGPT vad som är fel. Antagligen måste jag kontakta webhotellet…. Och om jag gör det eller inte, så vet ju du som läser här, att nu fungerar det igen! Just nu sitter jag och skriver i Anteckningar på datorn.
Har jag saknat att skriva? Svar ja. Kommer det lika naturligt? Det återstår att se. Jag minns så väl känslan att bara lägga händerna på tangentbordet och allt bara flödade ur mig. Men självklart minns jag även stunder då jag kämpade för att få något skrivet, då kravet att skriva fanns där men inga ord kom ut.
Jag undrar varför jag bara slutade skriva en dag för att aldrig fortsätta igen. Visst, jag hade precis avslutat en utmaning som gick ut på att producera minst ett inlägg om dagen i 100 dagar, och det i sig blir ju ett krav. Men varför kom jag aldrig tillbaka, det vet jag inte… Och kommer nog aldrig att få veta, för saken är den – jag minns verkligen inte.
Så varför nu? Varför skriver jag här idag / i natt? Av anledning jag inte vill gå in på så började jag läsa här inne, mina gamla inlägg, mina gamla funderingar och jag slogs av att jag faktiskt hade glömt saker. Jag grät lite när jag läste vad jag skrivit efter pappas begravning, att pappa ofta hade sagt till min ingifta faster att han var stolt över mig. Ord som jag aldrig fick höra i verkliga livet, åh så jag hade behövt höra dem! Jag jämförde mig alltid med min syster och bror, och den som hamnade efter det var alltid jag. Den misslyckade, den som han behövde oroa sig för, den som inte dög…
En annan sak som slog mig, och det kom som en överraskning för mig, att det jag skrivit var bra. Inte allt givetvis, men vissa inlägg. Och att det var en överraskning är för att precis som jag alltid sa så hade jag lättare att kommunicera i det skrivna ordet än det talade språket men att jag alltid tyckt att det jag har skrivit har varit stolpigt och hackigt. Men nu, när jag många år senare har läst mycket av det jag faktiskt skrivit så inser jag att jag inte hade helt rätt där. Vissa sakar ÄR bra.
När jag läser det gamla så har jag insett att jag glömt händelser eller i alla fall format om dem i mitt huvud. Som när jag blev misshandlad av mannen jag hade ett kort förhållande med när jag lämnat min exman. Jag hade till exempel helt förträngt att vi faktiskt bodde ihop ett par veckor, att badrumsdörren inte hade något lås, att jag tog en pincett för att skydda mig samtidigt som jag skrek för mitt liv. Jag vet också att jag tonade ner allvarlighetsgraden på våldet, jag skrev att han bara tryckte upp mig mot väggen när han i verkligheten tog strypgrepp på mig. Detta berättade jag aldrig för någon, men blåmärkena om min hals gjorde nog att de förstod ändå. Jag kommer så i väl ihåg den känslan av att inte få luft… Hur jag gjorde mig tung, sjönk ihop på golvet. Något jag dock inte mindes var att han i det läget slog mig i huvudet och sparkade mig.
Att jag omformat detta minne fick mig att fundera under en promenad igår om det finns fler saker i mitt förflutna som jag har ändrat minnet av. Ett minne som format mycket av hur jag ser mig själv än idag, trots att jag nu är 50 år, är minnet av min mor som säger att jag är ett misstag, ett misstag som aldrig skulle ha fötts. Jag kan se henne säga det till mig, jag hör hennes ord i mitt huvud, men jag kan inte se när och var. Är detta minne ett som jag skapat själv genom åren? För att det passar narrativet av hur hon behandlade mig när jag var liten? Igår, när jag var ute och gick, ville jag ringa till min syster och fråga: sa ”hon” att jag var ett misstag? Var jag ett misstag? Ville de aldrig ha mig, eller det bara något min hjärna hittat på? Med tanke på att ”hon” (min så kallade ”mor”) så lättvindigt kunde kasta ut mig, säga upp kontakten, aldrig ville se mig igen säger mig att det är så. Och ja, min syster och jag säger alltid ”hon”, vi säger aldrig mamma.
Nu ringde jag aldrig min syster, hon jobbade, och trots att min systers och min relation har blivit öppnare de senaste åren så tror jag inte att jag hade kunnat ställa frågan. Rädd för att veta svaret kanske, men kan det egentligen bli värre än det jag redan upplevt, det jag redan målat upp i mitt sinne. En fras som definierar mig: Du är ett misstag, ett misstag som aldrig borde ha fötts. Nej. Den definierar inte mig! Jag är inget misstag, jag ÄR inget misstag. Båda mina föräldrar hade sina spöken, sina demoner, sina sjukdomar – de ser bara annorlunda ut mot mina. Och min systers. Och min brors. Vi har alla tre formats av våra föräldrar innan vi själva tog ”kontrollen” över våra liv. På tal om min bror, om min relation har förändrats till det bättre med min syster, är relation till honom fortfarande obefintlig. Jag som i många år försökt få kontakt i och med våra två födelsedagar med bara några dagars mellanrum, har sedan två år tillbaka slutat med det. Till sist tog jag min systers ord till mig, du gör bara våld mot dig själv. Men förra året när jag fyllde 50 så fanns ändå hoppet att han skulle höra av sig, kanske bara med ett kort ”Grattis” – men inget. Så det verkar att det är för honom som för min mor, jag var lätt att kasta bort. Relationen till mig, hans lillasyster, var inte viktig i hans liv. Och tänk, en gång i tiden var han min stora idol, min älskade storebror….
Jaha, det verkar som det där med mina händer på tangentbordet stämmer, för när jag igår tänkte att jag ville skriva igen så var det helt andra saker som jag tänkte på. Jag tänkte på alla mina erfarenheter att inte känna mig tillräcklig, att tolka andras handlingar genom mina gamla rädslor. Att jag vill skydda mig, för att inte såras igen, att inte hamna i en situation där jag blir illa behandlad igen, att inte bli lurad igen. Att skydda mig ifrån allt som gjorts tidigare istället för att vara öppen och ha tilltro att inte varje person där ute har det som ett mål att göra mig illa. Mina stora rädslor, att bli bortvald, inte duga, att vara för mycket, att prata för mycket, att inte vara värd att älskas för hela mig… Och det mina vänner, är mitt huvud duktig att berätta för mig, mina hjärnspöken. Det gör så ont i mig när jag tänker att det ännu en gång har hänt, jag lyssnade för mycket på dem, istället för vad faktist sades till mig. Mina hjärnspöken tar varje tillfälle i akt att nu säga till mig, ”du ser, du var ju för mycket, vi hade rätt, vi har alltid rätt”.
Så fortsätter det och varje gång blir det svårare att motstå impulsen att lyssna på vad de säger. Så den här ensamheten jag tycker om att svepa om mig som en värmande filt, den kanske inte är så varm längre, den kanske börjar bli kall. Mina rädslor, mina spöken, har återigen fått mig dit de vill. Jag är ensam, och känslan är inte längre varm och välkomnande, den är bara tom. Ett svart mörkt rum. Påtvingad.
För att jag är rädd.