Etikett: ofrivilligt barnlösas dag

Ofrivilligt barnlösas dag 2017 – mår jag alltid bra i min barnlöshet?

Så var det åter den dag på året, dagen före mors dag, dagen då vi uppmärksammar alla som har svårigheter att bli föräldrar. Jag har ett tag tillbaka funderat på vad jag skulle skriva om i år, jag känner att mina tidigare inlägg på denna dag har varit ganska uttömmande men jag känner ändå att jag vill skriva något, för att uppmärksamma, för att synliggöra. Vi ofrivilligt barnlösa har blivit mer synliga de senaste åren men ändå är vi så många som gömmer oss. För det gör ont, för att det kanske känns skamligt – anledningarna är lika många som de finns de som inte vill prata om sin barnlöshet.

Mår jag alltid bra i min barnlöshet?

De som följer min blogg, och kanske även känner mig i verkliga livet, vet att jag ofta skriver/säger att jag mår bra i min barnlöshet. Men självfallet är det inte så. Jag har dagar då det gör ont och jag tänker på alla de saker som jag aldrig har får/fått uppleva. Jag blir lite mer påmind när någon i min egen ålder, eller i närheten av den, faktiskt blir gravid och sen föder ett levande barn. Det påminner mig att det kanske inte är för sent. Och det, mina vänner, gör ont. För mig, med mina problem att bli gravid, har det dock varit för sent sedan länge. Men ändå kommer den där lilla tanken att hon kunde, kanske skulle jag också kunna.

Sen finns det olika saker som triggar igång det onda, det kan vara allt från gulliga barnfamiljer, gravida magar till all förbaskad reklam inriktad på mors dag som kommer i mailen eller syns på andra plattformar. Olika uttryck som folk slänger sig med är en sak, för tillfället har jag otroligt svårt för ”barnbarn är livets efterrätt”. Härom helgen när jag satt på tåget ner till Göteborg så var det en farmor/mormor som satt och pratade med sin väninna och med eftertryck sa ”barnbarn är verkligen livets efterrätt”, mitt humör sjönk som en sten. En annan sak som jag den senaste tiden har haft svårt för är en gravid ”kändis” (från en amerikansk dokusåpa) som jag följer på Instagram. Hon har från när det inte ens syntes att hon var gravid hållit en hand under sin mage, för att verkligen tydliggöra att hon är gravid, på varenda kort som hon har lagt ut. (Nej, jag följer henne inte längre.)

De här sakerna som jag tar upp är inte logiska, men sen när är sorg logisk? För det här är en sorg, men en sorg som jag varit tvungen att lära mig leva med. Det är också en livskris, som jag skrev om förra året, och den kommer inte försvinna. Barnlösheten är en del av mig, jag hade önskat att det inte var så, men nu är det så och den har tyvärr haft ett stort inflytande på den jag har blivit. Det går inte att komma ifrån.

Mina tidigare inlägg skrivna på Ofrivilligt barnlösas dag går att finna här.

›› 88/100 #blogg100

Ofrivilligt barnlösas dag 2016 – en pågående livskris

Så var det den åter här, min dag. Den där dagen som jag önskar inte behövdes, precis som jag önskar att det inte fanns något sådant som ofrivillig barnlöshet. Men nu finns den, den ovälkomna barnlösheten. Vi är många som lider, många av oss i tysthet eftersom det är något man inte pratar om.

När det kommer till mig själv så har jag valt att vara öppen med min barnlöshet, det var jag även under de tunga åren då jag och exmannen försökte bli gravida. Nu pratar jag inte om det lika ofta längre, jag befinner mig inte längre i ”verkstan” och börjar även komma upp i den åldern då det börjar bli för sent. Men om någon frågar ”Har du barn?”, då säger jag som det är.

En dag om året är jag dock mer öppen med det, och det är just denna dag – dagen före Mors dag. Vår dag, min dag. Ofrivilligt barnlösas dag. Jag skriver alltid ett inlägg här på bloggen och också ofta en statusuppdatering på Facebook och länkar till något om just barnlöshet. I år la jag upp en film om 11 meningar som kan göra ont. Jag gör inte detta för att få medlidande, jag gör det för att andra ska förstå att barn inte är en självklarhet för alla, att alla inte får barn hur gärna man önskar, vill och längtar. Trots försök efter försök efter försök…

Det var inte det jag hade tänkt skriva om i år utan i år hade jag tänkt skriva några rader om  hur ofrivillig barnlöshet är en ständig följeslagare, en livskris som aldrig går över. För det är så barnlösheten ibland benämns, som en livskris. Men när andra kriser kanske klingar av så är barnlösheten en kris som inte försvinner. Hur menar jag då? Eller hur menar andra, kanske jag ska säga eftersom detta inte är ett begrepp som jag myntat. När du är i fertil ålder och aktivt försöker få barn men försök efter försök misslyckas, ja då är det kanske inte så svårt att förstå att det kan leda till en kris, en livskris. Sen kommer åren då du inte försöker, men du sörjer fortfarande, du påminns fortfarande och kanske är du fortfarande arg över den orättvisa som drabbats just dig. För påminns gör man, dagligen. (I mitt fall, trots att jag ”mår bra” i min barnlöshet, så går det nästan inte en dag utan att jag tänker på det.)

Så går åren, du är inte längre i fertil ålder. Dina vänner börjar glädjas åt sina barnbarn, av många kallade livets efterrätt. Men du får aldrig några barnbarn, Du får aldrig din efterrätt. Du är nu inte bara ofrivilligt barnlös, du är ofrivilligt barnbarnslös också. Krisen fortsätter. Din ständiga följeslagare, din livskris. Den kommer aldrig försvinna, den kommer alltid vara där att nöta. Visa för dig vad du gått miste om, vad du går miste om.

Som nybliven 40-åring så trodde jag inte att detta var något som skulle drabba mig än. Inte på många år, jag skulle klara mig ifrån denna del av barnlösheten ett bra tag till. Men så blev en arbetskamrat gravid och hennes mamma, även om hon min arbetskamrat, skulle bli mormor. Den blivande mormodern är bara tre år äldre än vad jag är. Tre år. I hennes glädje, och i hennes dotters glädje, ser jag det som jag aldrig kommer att uppleva. Jag kommer aldrig att bli mamma, jag kommer aldrig bli mormor/farmor.

Som sagt, jag hade inte väntat mig att uppleva detta redan nu. Förra veckan så kom då det efterlängtade barnet/barnbarnet och den glädje jag såg i den nyblivna mormoderns ansikte den kommer jag aldrig att få uppleva. Jag har kommit så långt i min barnlöshetsresa att jag kan bli glad för andras skull, men en liten smula avundsamhet/missunsamhet – det finns alltid där. Det kan jag inte komma ifrån. Min barnlöshet, min barnbarnlöshet, min livskris kommer vara min ständiga följeslagare under återstoden av mitt liv.

Mina tidigare inlägg skrivna på Ofrivilligt barnlösas dag går att finna här.

›› 89/100 #blogg100

Ofrivilligt Barnlösas dag – min dag

Dagen före Mors dag så är det åter igen Ofrivilligt barnlösas dag, min dag. En dag som jag önskar ingen behövde kalla sin men som så många gör ändå. År 2011 var den första och jag har sedan dess varje år skrivit ett inlägg om barnlöshet denna dag, i år vet jag inte riktigt vad jag ska skriva som jag inte skrivit förr. Så istället för något nytt så får ni läsa om de gamla inläggen om ni vill.

År 2011 – Jag berättar min historia, om våra försök att bli gravida. Och om slutet.

År 2012 – Jag skriver lite om varför denna dag behövs och hur jag ständigt blir påmind om min barnlöshet.

År 2013 – Detta år skriver jag lite om vems denna dag är.

År 2014 – Kan jag kalla mig ofrivilligt barnlös när jag inte gör allt i min makt för att bli gravid? Tankar om detta avhandlade jag förra året.

Tänk, för femte året så är det min dag, en dag som jag önskar som jag slapp. Men den är min vare sig jag vill eller inte.

›› 91/100 #blogg100

Ofrivilligt barnlösas dag

Så var det dagen innan Mors dag och som de senaste åren uppmärksammas denna dag för de som inte får fira Mors eller Fars dag, idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.

Att jag är ofrivilligt barnlös är inget jag döljer, även om jag kanske inte pratar om det så ofta. Men jag är och förblir ofrivilligt barnlös. För det kommer inte bli några barn för mig, jag vet det nu och jag har kommit till ro med den tanken. Jag är singel/ensamstående och det är inte omöjligt för oss ensamstående att bli mammor även om vi än så länge måste bege oss utomlands eftersom det ännu inte är tillåtet i Sverige. För mig har detta aldrig varit ett alternativ och då inte för att jag behöver embryodonation för att kunna lyckas på egen hand. Nej, för mig är det inget alternativ för jag saknar det sociala stödet i mitt liv. Jag anser att det inte skulle vara rätt för mig och inte heller för mitt eventuella barn. Jag har funderat mycket och länge på det här, ibland har mina tankar varit för men oftast emot och jag vet att mitt beslut är rätt. För mig. Precis som beslutet att bli ensamstående förälder är rätt för andra.

Så kan jag då kalla mig ofrivilligt barnlös när jag inte försöker på alla sätt som finns tillgängliga? Visst kan jag det. Jag kommer vara ofrivilligt barnlös livet ut, ofrivilligt barnbarnslös också för den delen. Mitt stora mål nu är att se till att mitt liv förblir meningsfullt ändå, även om det kanske inte alltid känns så. Barn må enligt så många andra vara meningen med livet, men det finns så många fler meningar med livet. Glöm inte det!

(Se mina andra inlägg från Ofrivilligt barnlösas dag.)

›› 85/100 #blogg100

Någon i din närhet är drabbad

Från filmen:

En trygg bubbla av ensamhet som många bygger upp omkring sig. Många aktiviteter läggs åt sidan för att vardagen ska orkas med och känslorna inte ska slita en i bitar.

Som jag känner igen det! Jag isolerade mig, umgicks inte längre med folk och vänner försvann. Tyvärr isolerade jag mig även från min exman, vi levde separata liv men i samma hus.

Det syns inte på utsidan, men jag är drabbad. Trots att jag nu är singel är jag och förblir ofrivilligt barnlös, det försvann inte bara för att jag blev ensam. Mer om detta på ”min” dag, Ofrivilligt barnlösas dag den 24/5.

›› 56/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: