Etikett: deppig

Ensam

Liten

Så är det. Jag är ensam.

Ibland är jag trött på att vara stark, tycker oftast inte att jag är det heller. Jag är en överlevare. Jag kunde ha varit något annat, jag kunde varit någon som tog den enkla och fega utvägen, men det gjorde jag inte. Hur som helst, det var länge sedan jag överhuvudtaget hade sådana tankar…typ 20 år sedan. Som sagt, tiden går. Ja, det kan nog hända att jag blev lite deppig så här på kvällen, och jag förstår inte varför. Nyss skrev jag på twitter att jag inte var ledsen…

Raderna kommer från en gammal favorit, Fragile med Delta Goodrem.

Hormoner och tankar

Jag har suttit i en halvtimme nu och försökt att få ner alla mina tankar som snurrar, skrivit långa inlägg men alla har raderats. Humöret är inte på topp idag och jag skyller det till stor del på hormonkuren som nyligen avslutats. Det har varit en del tårar idag, det började med att jag gick med på att jobba och att jag sen ångrade att jag sa ja. Sen grät jag lite för allt annat också, både bra och dålig saker.

Jag ska bli moster, igen. Yngsta styvsystern ska ha barn, helst nu om du frågar henne eftersom hon har gått över 12 dagar. Samtidigt som jag är glad för hennes skull så lockar det fram lite sorg hos mig, kan inte komma ifrån den vilket gör mig ledsen. Vill kunna vara enbart glad, inte känna sorgen lura där i bakgrunden. Men den kommer alltid finnas där, jag kommer aldrig ifrån den och jag har lärt mig att leva med den. Måste bara bli bättre att hålla den instängd…

Tårar har lockats fram av bra saker idag också, men de tänker jag inte skriva något om just nu. I stället ska jag sova några timmar och minnas det leende jag såg i hans ansikte när han såg mig via Skype igår. =)

Inte min vecka

Usch. Mår inte bra. Inte just nu och har inte gjort hela denna vecka. Kan egentligen inte sätt fingret på vad det är som jag dåligt, eller känner mig deppig kanske jag ska skriva. Många små saker som bildar ett stort oöverstigligt hinder. Och hur löser jag detta? Jo, som jag alltid har gjort. Jag äter. Äter. Och äter lite till. Chips, glass, choklad, smågodis, vitlöksbröd… The list goes on and on. Och sämre och sämre mår jag. Fast utåt håller jag upp min fasad och ingen ser. Som vanligt. Det enda som har ”märkts” är att jag i onsdags var lite irriterad och stingslig, men annars har jag nog i stort varit mig själv.

Hade en dröm i början av veckan, ingen mardröm men ändå obehaglig. Drömde om något sorts släktkalas, bara närmaste familjen tror jag, dvs syskon med familjer, far och styvmor. Min bror sitter så klart och häver ur sig pekpinnar hur jag och storasyster ska leva våra liv för att inte han ska hamna i dålig dager (detta är något han inte bara gör i drömmer utan även i verkliga livet). Min syster och jag har båda havererade äktenskap bakom oss och min bror, som själv aldrig gift sig men varit tillsammans med samma i år och dar, säger att det är själva äktenskapet som varit misstaget. Hade vi aldrig gift oss hade allt varit bra, menade han. Jag hävdade att något sådant ska han inte uttala sig om eftersom han inte vet ett dugg om mig och mitt liv och den enda gången han faktiskt träffade min exman var på själva bröllopet (säger något om vilken bra kontakt jag har med min bror, eller hur). Jag påpekade att det faktiskt var den ofrivilliga barnlösheten som var boven i dramat. Och då. En person som sitter bredvid mig säger: men det blev ju bebisar. Och under tiden hon säger det förändras hennes ansikte och det inte bara förändras det växer och växer. Samtidigt som hon upprepar om och om igen, men det blev ju bebisar, det blev ju bebisar, det blev ju bebisar. Då vaknar jag. Det var länge sedan jag grät, men då kom tårarna. Personen hon förändrades till var min mor. Eller min så kallade mor som jag brukar säga. Jag anser att hon frånsa sig titeln ”mor/mamma” den dag hon kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer…

Så veckan började med denna underbara dröm. Jippi liksom. Sen är det mina jäkla hormoner som krånglar och jag blir bara så trött, är eländet på gång eller är det inte. Ena dagen blöder jag, andra dagen gör jag det inte. Och snart kommer väl störtblödningarna igång också. För hur många veckor då? Nä, jag orkar inte! ”Have a happy period”, som de säger i Alwaysreklamen. ”Bara kroppens sätt att visa att den fungerar som den ska”. Ha, snarare motsatsen. Du fungerar inte som du ska, du kan inte få barn, du är värdelös, du är INGET att ha. Varje gång eländet sätter igång påminner det mig om att jag inte fungerar, att jag aldrig kan få barn. Och nej, det kommer inte att helt plötsligt att fungera bara för att jag träffar någon annan, en kommentar jag ofta får. Det var/är MIG det är fel på, det är jag som knappt inte har någon fungerande ägglossning, det var/är jag som har hormoner som är helt fucked up. Men, säger då någon då, du blev ju gravid, spontant dessutom. Jo, visst. Och hur slutade det? Missfall. Även det ett tecken på att jag är värdelös, inget att ha. Mitt lilla pyre som när jag testade positivt bestämde sig för att jag inte skulle bli mamma, att missarnas fd husse inte skulle bli pappa. Mitt lilla pyre som när jag/vi var på inskrivning, och när VUL:et gjordes, redan hade varit dött i flera veckor, men min kropp förstod inte det.

Så jo, jag blev gravid spontant. Men kommer jag bli det igen? Troligtvis inte. Man kan liksom inte bli gravid om man inte ägglossar… Skitkropp.

Det är en skitvecka helt enkelt. Det enda positiva är att jag har ett jobb som jag trivs så otroligt bra med. Och trots att det är upprörda röster där och många som slutar, så tycker jag om att gå dit, jag tycker om mina underbara arbetskamrater.

Inte bara barnlösheten är nära, utan även ensamheten. Känner mig ensam.

Och nej, jag skriver inte detta för att få höra att jag inte är värdelös, för det vet jag egentligen att jag inte är. Men ibland känns det bara så i alla fall…

Bättre i morgon

Nu ska jag lägga mig och läsa lite och i morgon när jag vaknar ska humöret vara bättre, för just nu är det inte kul. Ont i magen efter glassen har jag…

Har en ny favorit, Sara Bareilles, min favoritlåt so far:

ABC

…så ser mitt schema ut de kommande dagarna. Känner att jag skulle behöva vara ledig en dag till men jobbar åtminstone bara tre dagar innan det är lite ledighet igen. Humöret är ännu inte tillbaka och jag har faktiskt slarvat lite i mitt 30-dagars program, tar snart tag i det igen.

En annan sak jag slarvat med är vikten, började så bra nu efter semestern och gick ner 1.1 kg första veckan. Men nu är jag inne i fel ätbeteende igen och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Kan vara hormonerna som spökar, tror eländet är på väg…vilket påminner mig om att jag måste till doktorn angående det. *vill inte* Har tyckt att det var ganska skönt att få ha sluppit eländet ett par månader, men antar att den glädjen snart är över. *suck* Humöret kanske beror på eländet det också.

Och så den förbannade ensamheten också. Är så trött på att vara ensam, så trött att komma hem till en tom lägenhet, så trött att inte ha någon att sova med, så trött på att inte ha något roligt att se fram emot, så trött på att inte ha någon att mysa med i soffan, så trött…

Avslutar med en komisk, eller tragisk, upptäckt. Reggade mig på nätdejtingsajten där jag träffade katterna fd husse igen, och han är fortfarande den som jag (enligt dem) matchar bäst med.

%d bloggare gillar detta: