Kategori: om barnlösheten

Längtan bor i mina skor

by  on  in om barnlösheten, om löpningen, om vardagen • 0 Comments

För ett tag sedan, tror det var dagen efter jag skrev mitt första blogginlägg sedan 2017, så fastnade en fras i mitt huvud när jag var ute och sprang – längtan bor i mina skor. Förstod inte alls varifrån det kom, men plötsligt fanns de bara där. Jag tänkte vidare på dem under dagen och började till och med skriva om dem, men orden flöt inte och jag kastade bort inlägget men sparade rubriken. Jag hittade senare boken Längtan bor i mina steg i Storytel-appen och misstänker att det är där jag fått frasen ifrån, om än dock lite felaktigt ihågkommet.

Hur som helst, ett annat inlägg flödade ur mina fingrar men de orden stannade kvar och jag tänkte på dem på ett annat sätt. Tänk vad enkelt livet hade varit, åtminstone enklare, om jag bara hade kunnat ta av mig ett par skor och den längtan som slet i kroppen stannade där i skostället. Vilka skor skulle jag ta av mig? Vilka skulle jag ha kvar? Längtan efter något/någon kan ju vara en härlig känsla, samtidigt som en längtan kan föra med sig stor sorg. Och sorgen efter något som aldrig blev, längtan efter det som aldrig fick bli, skulle åtminstone jag ibland vilja kunna slippa för en stund. Om det nu hade varit så enkelt som att ta av sig ett par skor.

Vilken längtan skulle jag först av allt vilja ta av mig ett tag? Jag har funderat men svaret är rätt enkelt – barnskorna. Men Maria, så små fötter som barnskor kan du ändå inte ha på dig? Kanske inte i ordets bokstavliga mening men för mig är barnskorna så mycket större än mina fötter. No pun intended. Jag menar förstås barn när det kommer till min ofrivilliga barnlöshet. Samtidigt som jag inte vill kasta bort dessa skor, för barnlösheten är en stor del av vem jag är och vem jag har blivit. Jag definierar mig alltid som ofrivilligt barnlös (hur sorgligt det än låter), skulle jag sluta med det så skulle jag kasta bort en stor del av den jag är. Kanske hade jag blivit en bättre version av Maria om jag sluppit definiera mig på detta vis, men det får vi aldrig veta.

Så kanske hade jag inte velat ta av mig barnskorna om det hade varit ett sätt att bli av med min tidigare barnlängtan, men kanske för någon dag då och då. Nu när mina barnalstrande år är förbi skulle det åtminstone ibland vara skönt att ta av sig den sorgen, för sorgen är ju det som blivit kvar. Den som jag ständigt bär med mig. Nu kanske jag inte tänker på det varje dag längre, men jag skulle bli förvånad om jag inte tänker på det alls inom två dagar. Påminnelserna finns överallt – barn på tunnelbanan, kollegor som pratar om sina barn eller barnbarn, eller bara någon tanke som oönskat flyger förbi och fastnar lite längre för att det ska kännas behagligt. Och på tal om barnlösheten, så är det just det som boken Längtan bor i mina steg handlar om, så kanske borde jag läsa den.

Längtan behöver inte vara något negativt, så ett par skor jag gärna skulle behålla på är mina löparskor. Jag längtar efter nästa stora lopp, efter upplevelsen vid start och mål, samt allt annat runt omkring. Men längtar jag efter varje träningspass när jag tränar inför nästa marathon till exempel? Nej, det kan jag inte påstå, ibland vill jag kasta mina löparskor så långt bort jag kan och jag förstår inte varför jag är så dum som anmäler mig till dessa dyra lopp utomlands. Det måste vara ett stort fel på mig! I dessa fall skulle det vara extremt smidigt om jag samtidigt som jag snörar på mig skorna även får med mig längtan efter att uppleva loppet. Träningsmotivationen skulle komma som ett brev på posten, eller förresten, det var ingen bra liknelse för posten har en tendens att inte dyka upp som den ska. Men löparskorna kanske inte bara är ett par positiva skor att sätta på sig, för när jag ibland springer i mål på ett stort lopp så står ensamheten där och väntar på mig. När andra möts av nära och kära eller vänner som också sprungit loppet, då möts jag av ensamheten.

Igår skrev jag om ensamheten och att jag kan svepa den om mig som en värmande filt. Men ensamhet är inte alltid lika lätt att bära. Jo visst, önskad ensamhet, men inte den påtvingade ensamheten. Ensamheten som bara gör ont. Jag längtar inte bara efter att komma i mål på de lopp jag springer. Jag längtar också efter att någon väntar på mig på andra sidan mållinjen. Längtan efter ett sammanhang, längtan efter kärlek, längtan efter tvåsamhet, längtan efter vänskap…allt det jag längtar efter när ensamheten bara känns som ett ok. De skorna vill jag aldrig behöva ha på mig, kan inte tänka mig värre skor och de ger säkert de största skavsåren. Att bara ta av sig dem, det hade varit en dröm.

Fast vänta, ensamhetskorna kanske inte bara är ett par skor, det kanske finns fler skor med ensamhet. Det är ju trots allt inte samma sak att längta efter kärlek som att längta efter vänner? Kanske finns det ett par som i sig bär på den längtan efter den samhörighet som tvåsamhet och kärlek innebär. När saknaden efter någon att dela sitt liv med, sina intressen, dela allt med blir för stor – ta bara av dig ensamhetskorna! Svårt med två par skor med samma namn dock, kanske får de vara partnerskorna.

Ett par skor tar jag av mig och borde rent teoretiskt lämna något bakom mig, och det är jobbskorna. Men så längtar jag kanske inte heller efter jobbet. Inte på samma sätt som jag kan längta efter ett stort lopp, barn eller kärleken. Men tar jag av mig jobbet, tar jag av mig operationssjukskötersketiteln när jag låser in mina skor i skåpet? Svar nej. Jag definierar mig som operationssjuksköterska även när jag inte jobbar, precis på samma sätt som jag definierar mig som ofrivilligt barnlös, som singel, som ensam…

Äsch, nu börjar jag spåra ur precis som jag brukar. Kanske borde jag istället stänga ner datorn och göra något annat, som att sticka på den klänning jag gör till mig själv, den som jag till min syster sa att jag skulle vara glad om den var färdig till min pension. Och det, mina vänner, kan mycket väl bli sanning! Min syster fyller 60 år i mars nästa år och hennes 18-års present är ännu inte klar.

Men. Längtan bor i mina skor. Eller steg. Eller helt enkelt bara i mitt huvud. En längtan, eller ska jag säga saknad, som känns fysiskt i min kropp. Har aldrig upplevt det förr och undrar hur länge jag ska bära på den saknaden, denna längtan…

Ofrivilligt barnlösas dag 2017 – mår jag alltid bra i min barnlöshet?

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

Så var det åter den dag på året, dagen före mors dag, dagen då vi uppmärksammar alla som har svårigheter att bli föräldrar. Jag har ett tag tillbaka funderat på vad jag skulle skriva om i år, jag känner att mina tidigare inlägg på denna dag har varit ganska uttömmande men jag känner ändå att jag vill skriva något, för att uppmärksamma, för att synliggöra. Vi ofrivilligt barnlösa har blivit mer synliga de senaste åren men ändå är vi så många som gömmer oss. För det gör ont, för att det kanske känns skamligt – anledningarna är lika många som de finns de som inte vill prata om sin barnlöshet.

Mår jag alltid bra i min barnlöshet?

De som följer min blogg, och kanske även känner mig i verkliga livet, vet att jag ofta skriver/säger att jag mår bra i min barnlöshet. Men självfallet är det inte så. Jag har dagar då det gör ont och jag tänker på alla de saker som jag aldrig har får/fått uppleva. Jag blir lite mer påmind när någon i min egen ålder, eller i närheten av den, faktiskt blir gravid och sen föder ett levande barn. Det påminner mig att det kanske inte är för sent. Och det, mina vänner, gör ont. För mig, med mina problem att bli gravid, har det dock varit för sent sedan länge. Men ändå kommer den där lilla tanken att hon kunde, kanske skulle jag också kunna.

Sen finns det olika saker som triggar igång det onda, det kan vara allt från gulliga barnfamiljer, gravida magar till all förbaskad reklam inriktad på mors dag som kommer i mailen eller syns på andra plattformar. Olika uttryck som folk slänger sig med är en sak, för tillfället har jag otroligt svårt för ”barnbarn är livets efterrätt”. Härom helgen när jag satt på tåget ner till Göteborg så var det en farmor/mormor som satt och pratade med sin väninna och med eftertryck sa ”barnbarn är verkligen livets efterrätt”, mitt humör sjönk som en sten. En annan sak som jag den senaste tiden har haft svårt för är en gravid ”kändis” (från en amerikansk dokusåpa) som jag följer på Instagram. Hon har från när det inte ens syntes att hon var gravid hållit en hand under sin mage, för att verkligen tydliggöra att hon är gravid, på varenda kort som hon har lagt ut. (Nej, jag följer henne inte längre.)

De här sakerna som jag tar upp är inte logiska, men sen när är sorg logisk? För det här är en sorg, men en sorg som jag varit tvungen att lära mig leva med. Det är också en livskris, som jag skrev om förra året, och den kommer inte försvinna. Barnlösheten är en del av mig, jag hade önskat att det inte var så, men nu är det så och den har tyvärr haft ett stort inflytande på den jag har blivit. Det går inte att komma ifrån.

Mina tidigare inlägg skrivna på Ofrivilligt barnlösas dag går att finna här.

›› 88/100 #blogg100

Se upp till mig?

by  on  in om barnlösheten, om vardagen • 0 Comments

För lite mer än tio år sedan blev jag färdig sjuksköterska, idag var vi ett gäng som träffades för att ”fira” detta. Så kul att träffa alla som kom, höra hur deras liv såg ut nu och var de jobbar och sånt. Visst, vi var 110 som startade och cirka 80 som tog examen efter de tre studieåren, alla var inte där idag men ändå rätt många.

Jag blev så rörd av vad en gammal kursare sa till mig ikväll. Hon och jag umgicks inte så mycket då och har inte gjort det efter studietiden heller, men vi har sprungit på varann lite då och då. Dels på sjukhuset när jag fortfarande jobbade i Uppsala och dels på några lopp, vi är vänner på Facebook och följer varandra på Instagram. Hon har den finaste livsinställning man kan tänka sig, är oftast glad och tacksam över sitt liv, är otroligt empatisk och är så medkännande på ett fint sätt. Ikväll sa hon att jag är någon hon ser upp till och att hon tycker det är så kul att följa mig. Jag blev verkligen rörd, det betyder så mycket för mig eftersom hon är någon jag ser upp till. Att hon skulle se upp till mig liksom. (Det här är tjejen som slutförde en Tjejklassiker höggravid.)

Sen fick hon mig att fälla några tårar också. Hon pratade om hur tacksam hon är för sina barn, och tittade sedan på mig och sa att barn är ingen självklarhet (hon tänkte på min barnlöshet). Om vi så säger så här, det är inte ofta ens sorg blir bekräftad så. Ofta tänkte inte människor på det, och jag förstår dem för det skulle säkert inte heller göra om jag inte hade befunnit mig på de ofrivilligt barnlösas sida.

Hur som helst, en riktig fin eftermiddag och kväll. Många gamla minnen från de tre åren på sjuksköterskeutbildningen kom till ytan, några bortglömda och andra oförglömliga.  Tänk att det gått tio år sedan vi blev klara – helt galet!

›› 74/100 #blogg100

 

’Sex kändes ”onödigt” när de inte kunde få barn’

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

Å så jag känner igen mig i de orden! Tyvärr.

Det här är ett ämne som jag inte brukar skriva om när jag skriver om ofrivillig barnlöshet, sex alltså. Jag pratar inte ens om det rent allmänt, jag är nästan pinsamt pryd. Som ofrivilligt barnlös som genomgått behandling är de ett faktum att ens sexliv blir aningen annorlunda, det går inte att undvika tror jag. Till en början kanske det inte är så farligt, äsch det är ju bara försöka ytterligare en månad för nästa gång då skulle det ju fungera. Så det gick några månader till och man blev tillsagd att ”ni ska vara tillsammans den dagen, den dagen och den dagen”. Det gick några år, fortfarande fick man höra samma sak.

Och så kom den dagen då vi gick över till inseminationer i väntan på kommande IVF-behandling, det var liksom ingen idé för oss att ”vara tillsammans” de förstod ju doktorerna också. Så för att inte slösa någon tid så blev vi föreslagna inseminationer och jag kommer ihåg hur skönt jag tyckte det var att slippa ha sex! Hurra liksom. För varför skulle vi, det fungerade ju ändå inte, vi blev ju inte med barn och sex har man ju för att bli med barn.

Men barn blev det ju inte heller genom inseminationer och till sist kom vi äntligen fram i IVF-kön och fick börja med de behandlingarna. Inte heller då behövde vi ha sex, så himla praktiskt och skönt att slippa. Dessa tankar är så sjuka, men å andra sidan så hade jag fler sjuka tankar på den tiden.

Men nu ska ni inte tro att bara för att man har gått ifrån de vanliga sättet att bli med barn att sexlusten helt plötsligt infinner sig, åtminstone var det inte så för mig. Det gick så långt att det fanns ytterst få platser på min kropp som min exman fick röra, som min mage (och då endast en liten del) och min rygg. Jag trodde att om han fick tillåtelse att röra andra delar av min kropp, då skulle han tro att jag ville ha sex. Hemska tanke, det ville jag ju verkligen inte! Så närheten blev lidande. Allt liv blev lidande. Vi var bara tillsammans för att vi ville ha barn, kändes det som. Inte konstigt att vårt äktenskap, vårt liv, vår barnlöshet, slutade i skilsmässa.

Och hur det är nu? Nja, jag är ju singel, här händer inget på den fronten och inte heller saknar jag det. Men jag kan säga en sak, jag har svårt med närhet även om det är just närheten jag kan sakna.

(Rubriken på detta inlägg kommer från DN.)

›› 27/100 #blogg100

Ofrivilligt barnlösas dag 2016 – en pågående livskris

by  on  in om barnlösheten • 1 Comment

Så var det den åter här, min dag. Den där dagen som jag önskar inte behövdes, precis som jag önskar att det inte fanns något sådant som ofrivillig barnlöshet. Men nu finns den, den ovälkomna barnlösheten. Vi är många som lider, många av oss i tysthet eftersom det är något man inte pratar om.

När det kommer till mig själv så har jag valt att vara öppen med min barnlöshet, det var jag även under de tunga åren då jag och exmannen försökte bli gravida. Nu pratar jag inte om det lika ofta längre, jag befinner mig inte längre i ”verkstan” och börjar även komma upp i den åldern då det börjar bli för sent. Men om någon frågar ”Har du barn?”, då säger jag som det är.

En dag om året är jag dock mer öppen med det, och det är just denna dag – dagen före Mors dag. Vår dag, min dag. Ofrivilligt barnlösas dag. Jag skriver alltid ett inlägg här på bloggen och också ofta en statusuppdatering på Facebook och länkar till något om just barnlöshet. I år la jag upp en film om 11 meningar som kan göra ont. Jag gör inte detta för att få medlidande, jag gör det för att andra ska förstå att barn inte är en självklarhet för alla, att alla inte får barn hur gärna man önskar, vill och längtar. Trots försök efter försök efter försök…

Det var inte det jag hade tänkt skriva om i år utan i år hade jag tänkt skriva några rader om  hur ofrivillig barnlöshet är en ständig följeslagare, en livskris som aldrig går över. För det är så barnlösheten ibland benämns, som en livskris. Men när andra kriser kanske klingar av så är barnlösheten en kris som inte försvinner. Hur menar jag då? Eller hur menar andra, kanske jag ska säga eftersom detta inte är ett begrepp som jag myntat. När du är i fertil ålder och aktivt försöker få barn men försök efter försök misslyckas, ja då är det kanske inte så svårt att förstå att det kan leda till en kris, en livskris. Sen kommer åren då du inte försöker, men du sörjer fortfarande, du påminns fortfarande och kanske är du fortfarande arg över den orättvisa som drabbats just dig. För påminns gör man, dagligen. (I mitt fall, trots att jag ”mår bra” i min barnlöshet, så går det nästan inte en dag utan att jag tänker på det.)

Så går åren, du är inte längre i fertil ålder. Dina vänner börjar glädjas åt sina barnbarn, av många kallade livets efterrätt. Men du får aldrig några barnbarn, Du får aldrig din efterrätt. Du är nu inte bara ofrivilligt barnlös, du är ofrivilligt barnbarnslös också. Krisen fortsätter. Din ständiga följeslagare, din livskris. Den kommer aldrig försvinna, den kommer alltid vara där att nöta. Visa för dig vad du gått miste om, vad du går miste om.

Som nybliven 40-åring så trodde jag inte att detta var något som skulle drabba mig än. Inte på många år, jag skulle klara mig ifrån denna del av barnlösheten ett bra tag till. Men så blev en arbetskamrat gravid och hennes mamma, även om hon min arbetskamrat, skulle bli mormor. Den blivande mormodern är bara tre år äldre än vad jag är. Tre år. I hennes glädje, och i hennes dotters glädje, ser jag det som jag aldrig kommer att uppleva. Jag kommer aldrig att bli mamma, jag kommer aldrig bli mormor/farmor.

Som sagt, jag hade inte väntat mig att uppleva detta redan nu. Förra veckan så kom då det efterlängtade barnet/barnbarnet och den glädje jag såg i den nyblivna mormoderns ansikte den kommer jag aldrig att få uppleva. Jag har kommit så långt i min barnlöshetsresa att jag kan bli glad för andras skull, men en liten smula avundsamhet/missunsamhet – det finns alltid där. Det kan jag inte komma ifrån. Min barnlöshet, min barnbarnlöshet, min livskris kommer vara min ständiga följeslagare under återstoden av mitt liv.

Mina tidigare inlägg skrivna på Ofrivilligt barnlösas dag går att finna här.

›› 89/100 #blogg100