Kategori: om barnlösheten

Barnlöshet = utanförskap?

Jag började denna fjärde sjukdag att läsa om parnormen/pargemenskapen inne hos Fredrik. Det fick mig att tänka, inte så mycket på den utanförskap som kommer av att man är singel. Nej, jag tänkte på den utanförskap som kommer sig av att vara barnlös. Nu har jag ju mer eller mindre valt ensamheten, men jag tänker på förr när jag var yngre och fortfarande bodde i Uppsala. Tänker på speciellt en vän och ett speciellt tillfälle i mitt liv – de få veckorna som jag faktiskt var gravid, den enda graviditet som jag har haft förmånen att få uppleva.

Min vän, hon var den första som fick reda på att jag var gravid. Hon hade funnits där de gånger jag orkat umgås under de tunga åren, det vill säga de åren som jag och min exman försökt bli gravida. För mig var det ganska självklart att hon var den första som fick reda på den glada nyheten, eftersom hon om någon skulle förstå hur förvånad jag faktist var över det faktum att jag på morgonen sett ett positivt gravtest. Det var ingen självklarhet med tanke på att vi sedan hon blev mamma knappt hade haft någon kontakt alls.

Men där och då, under de veckor som följde innan missfallet, så ändrades det. Hon ringde och frågade om jag ville följa med eller hitta på saker, eller bara komma och hälsa på. Och sen kom missfallet (eller missed abortion) och allt blev som vanligt igen, det vill säga knappt någon kontakt alls. Det blev så tydligt,  jag var inte längre ”medlem i klubben”. Visst, man kan tänka att det var av hänsyn av mig. Att jag kanske skulle tycka det var jobbigt att umgås med barn efter missfallet. Men vad var då anledningen innan? Jo visst, jag var ofrivilligt barnlös och som sådan kanske jag också skulle tycka det var jobbigt att umgås med barn. Nu var det inte så, och det gjorde jag ingen hemlighet av eftersom vi under årens gång många gånger pratat om det.

På senare år har jag inte råkat ut för det så många gånger, att bli utesluten på grund av barnlösheten. Att jag valt ensamheten och att jag inte har så många vänner som jag umgås med spelar nog in här….plus att jag blivit äldre, inte så många av mina vänner har små barn längre.

(Och när vi ändå är inne på detta område så måste jag bara sucka över min kropp som nästan blivit regelbunden, åtminstone mer regelbunden än var den någonsin varit, nu i en ålder då min syster hamnade i klimakteriet. Vad ska det vara bra för? Är det ett hån, kära kropp, att påminna mig om att snart kan jag inte längre så jag borde passa på nu? Ja, jag vet inte, tycker bara det är underligt. För något barn kommer det ändå inte bli.)

›› 10/100 #blogg100

Ofrivilligt Barnlösas dag – min dag

Dagen före Mors dag så är det åter igen Ofrivilligt barnlösas dag, min dag. En dag som jag önskar ingen behövde kalla sin men som så många gör ändå. År 2011 var den första och jag har sedan dess varje år skrivit ett inlägg om barnlöshet denna dag, i år vet jag inte riktigt vad jag ska skriva som jag inte skrivit förr. Så istället för något nytt så får ni läsa om de gamla inläggen om ni vill.

År 2011 – Jag berättar min historia, om våra försök att bli gravida. Och om slutet.

År 2012 – Jag skriver lite om varför denna dag behövs och hur jag ständigt blir påmind om min barnlöshet.

År 2013 – Detta år skriver jag lite om vems denna dag är.

År 2014 – Kan jag kalla mig ofrivilligt barnlös när jag inte gör allt i min makt för att bli gravid? Tankar om detta avhandlade jag förra året.

Tänk, för femte året så är det min dag, en dag som jag önskar som jag slapp. Men den är min vare sig jag vill eller inte.

›› 91/100 #blogg100

På väg ner

Jag känner det. Tröttheten. Ätandet. Bristen på mitt naturliga leende. Kortare stunder känns det som det ska, sen stunder av dystrare humör. Känslan av meningslöshet. Börjar komma allt närmare ett hål, ett hål jag inte vill falla i.

Varför? Nej, det är inte bara foten även om den är en bidragande orsak. Kan kanske tyckas fånigt men i och med den försvann mitt mål för det här året och därmed även motivationen för många saker, inte bara för träningen. En annan bidragande orsak är något jag inte skrivit tidigare om, min mors bortgång i påskhelgen. En mor jag inte haft kontakt med de senaste 25 åren. Nej, det är inte sorg, för den försvann för flera år sedan. Det är allt runt omkring. Igår fick jag hennes testamente och den påminde mig om min ensamhet och min barnlöshet. Hon testamenterade allt till sina barnbarn men eftersom jag är utan bröstarvingar har jag lika stor arvslott som mina syskonbarn, men sedan fler år tillbaka har jag vetat att jag inte vill ha något efter henne. Så jag har avsagt mig min arvslott i förmån för mina syskonbarn.

Men det blev så påtagligt igen, den där barnlösheten. Hade jag mått bra/bättre hade den inte berört mig lika mycket som den gör nu. När jag redan mår dåligt skär kniven djupare. Testamentet skrevs 2001, då var jag och exmannen inne i barnlöshetskarusellen som inte resulterade i några barn. År 2001 hade jag inga barn, nu 14 år senare har jag fortfarande inga barn. Jag är barnlös och utan partner, den ensamhet jag känner nu är inte av den bra sorten. Denna ensamhet är bara svart.

I morgon är det jag som tar mig längre bort från hålet, från avgrunden. I morgon är det jag som försöker få någon av ortopederna på jobbet att bedöma min fot. I morgon är det jag som skriver kompletterande uppgifter till sjukgymnasten så jag kan få rehabträning så småningom. I morgon är det jag som lägger upp ett nytt träningschema för de kommande veckorna.

I morgon är det jag som försöker se ljuset igen. Men för stunden går jag och lägger mig och tillåter mig själv känslan av det mörka. För i morgon ska jag sträva åt det ljusare igen.

›› 66/100 #blogg100

Ofrivilligt barnlösas dag

Så var det dagen innan Mors dag och som de senaste åren uppmärksammas denna dag för de som inte får fira Mors eller Fars dag, idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.

Att jag är ofrivilligt barnlös är inget jag döljer, även om jag kanske inte pratar om det så ofta. Men jag är och förblir ofrivilligt barnlös. För det kommer inte bli några barn för mig, jag vet det nu och jag har kommit till ro med den tanken. Jag är singel/ensamstående och det är inte omöjligt för oss ensamstående att bli mammor även om vi än så länge måste bege oss utomlands eftersom det ännu inte är tillåtet i Sverige. För mig har detta aldrig varit ett alternativ och då inte för att jag behöver embryodonation för att kunna lyckas på egen hand. Nej, för mig är det inget alternativ för jag saknar det sociala stödet i mitt liv. Jag anser att det inte skulle vara rätt för mig och inte heller för mitt eventuella barn. Jag har funderat mycket och länge på det här, ibland har mina tankar varit för men oftast emot och jag vet att mitt beslut är rätt. För mig. Precis som beslutet att bli ensamstående förälder är rätt för andra.

Så kan jag då kalla mig ofrivilligt barnlös när jag inte försöker på alla sätt som finns tillgängliga? Visst kan jag det. Jag kommer vara ofrivilligt barnlös livet ut, ofrivilligt barnbarnslös också för den delen. Mitt stora mål nu är att se till att mitt liv förblir meningsfullt ändå, även om det kanske inte alltid känns så. Barn må enligt så många andra vara meningen med livet, men det finns så många fler meningar med livet. Glöm inte det!

(Se mina andra inlägg från Ofrivilligt barnlösas dag.)

›› 85/100 #blogg100

”Längtan bor i mina steg”

Jag beställde en bok i dag, ”Längtan bor i mina steg”, skriven av Klara Zimmergren. En bok om att längta och vänta på ett barn. Klara berättar själv att när hon befann sig i barnlöshetsträsket hade velat läsa en bok om någon som var i samma situation och av egen erfarenhet vet jag att det hjälper. Jag bloggade under mina ”aktiva” år i det träsket, om alla försök, om all smärta och all ensamhet. Jag läste även många bloggar på samma tema och det hjälpte, jag var inte själv med mina underliga tankar, vi var flera som tänkte och kände samma sak. Det hjälpte.

Nu försöker jag inte få barn, jag vet att jag aldrig kommer få egna barn, att jag kommer förbli barnlös. Men att jag inte längre försöker innebär inte att jag inte längre vill. Jag vill fortfarande. Så jag är och förblir ofrivilligt barnlös, hur tragiskt det än låter. Jag har dagar då det är tyngre och dagar då det är lättare, men tankarna finns nästan dagligen där. Om barnet som aldrig blev, om den längtan jag ständigt finns. Om den defekta kropp jag har som inte ens klarar av det som den är till för, jo för så tänker man vilket även Klara tar upp. Att man inte duger.

För man blir ständigt påmind. Det kan vara familjen på tåget, barnen som leker i parken, nyblivna mammor som stolta går omkring med sina nyfödda i barnvagnar, blivande föräldrar, blivande mor- och farföräldrar. Och så frågan: ”Har du barn?” För i min ålder så ska man ju ha det, man ska helst ha man också men det kan ju ha tagit slut, men barn det ska man ha. Oavsett hur ens livssituation ser ut, det hör ju till. Barn. Det som de flesta anser vara meningen med livet, att livet inte ens börjar innan man får barn och att man inte vet vad kärlek är förrän man har fått barn.

Men tro mig, det finns mening med mitt liv också trots att jag inte har barn.

›› 69/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: