Kategori: om längskidåkningen

Strålande sol och stafett på tv

Plusgrader ute och solen strålar på snön, vad gör jag då? Så klart sitter jag inne och väntar på att damstafetten ska komma igång på tv. Det är ju VM trots allt.

Plusgraderna ute är dock inte så bra, det är Vasaloppsvecka och det skulle ju vara bättre för snön om det var kallare. För mig blev det bara ett lopp i år, Tjejvasan i lördags, och då var det perfekta förhållanden. Kanske lite för varmt i början men hårda och fina spår, bra skidor hade jag också. Det skulle egentligen blivit en till målgång för mig, i Stafettvasan, men eftersom jag haft feber och halsont i veckan så blir det inte så. Tråkigt, men samtidigt skönt eftersom jag inte är i särskilt bra form. Nu får jag istället vara nere på byn och se våra två lag gå i mål, kan vara kul det också.

Men nu, snart dags för start i VM-stafetten och lite lunch!

›› 2/100 #blogg100

Race report: Stafettvasan 2016

Vad ska man säga? Hade jag haft dagens förutsättningar i måndags då hade jag aldrig, aldrig, klarat Öppet spår! Herre min je, vilken gräslig dag i spåret! Men vi kom i mål, jag kom i mål. Jag hade fått förmånen att åka den sista sträckan, från Hökberg in till mål, på 19 km. En lättåkt sträcka i vanliga fall, men med dagens förutsättningar och dessutom inte återhämtad (det minsta) från de nio milen i måndags så var det bara hemskt. Hur som helst, jag kom hem med fem medaljer!

stafettvasan

Men vi tar det från början. Jag blev hämtad vid tiotiden i morse och vi for direkt till Evertsberg där många i vårt lag samt ”servicepersoner” möttes upp för lite pepp. När jag drog upp persiennerna i morse var jag dock inte ett dugg pepp på att ge mig ut och åka skidor. Temperaturen låg runt nollan och det snöade rejält ute, jag ville bara krypa ner i sängen igen.

Bilen som jag åkte i från Evertsberg väntade in vår lagmedlem som åkt den andra sträckan, och sen var det bara att sätta sig i bilen och stressa upp sig i köerna till Hökberg, det vill säga min startplats. Och stressa fick jag, i backen upp till kontrollen var det flera bilar som körde fast. Eller fast eller fast, de kom helt enkelt inte upp. Så många, och jag en av dem, hoppade ur bilarna och gick upp för en gräslig backe i snömodd. Och redan här kände jag att det skulle bli en tung dag, min kropp klarade inte av ansträngningen –  tog helt slut.

Kommer upp till kontrollen, stressar in på toa (för det var verkligen ett måste) och sen springa till förvarningen för att se om min lagmedlem var förvarnad. Det är hon, stressa in i fållan, stressa in till vårt nummer, stressa för att få bort styltorna jag hade under pjäxorna. Sen stod hon där, jag hade inte fått på mig skidorna än och hon hjälper mig för att få bort all snö under pjäxorna innan jag kunde åka iväg.

Eller stapla iväg, kanske jag ska säga. Nu snöar det dasslock från himlen. Inga spår, två decimeter nysnö som jag sjunker ner till anklarna i. Upp för den första backen, så klart fick jag styltor under skidorna som jag stampar av så gott det går och får bort tillräckligt mycket för att kunna ge mig ut för nedförsbackarna som kommer kort efter kontrollen. Dessa backar, inga spår så klart och lössnö – för mig var det en utmaning att stå på benen nedför dessa och jag tror jag ramlar en eller två gånger.

Jo men sen blev det ju lite spår, inte bra på något sätt visserligen eftersom de var sladdriga och mjuka, men ändå spår. Då kommer nästa plåga, bakhalt. Jag visste från andra lagmedlemmar och även andra i spåret att det var bakhalt eller styltor att välja på. Jag föredrog att ändå ha glid eftersom det går svagt utför under långa sträckor så jag väljer att inte lägga på mer fäste.

Så jag stapplar vidare, försökte diagonala men kom mer bakåt än framåt känns det som. Stakar så mycket jag orkar, vilket inte var mycket. Ingen ork, död mage och döda armar. Tycker ändå att kilometerskyltarna kom rätt snabbt men det känns ändå som jag står still. Eldris passeras – äntligen, nu är det bara nio kilometer kvar. Nu har det äntligen börjat snöa mindre och när jag närmar mig Mora har jag i någon kilometer stenhårda spår. Hur gick det till och var kom de ifrån? Har ju visserligen bakhalt fortfarande men skidorna far inte hit och dit längre, de håller sig där de ska.

En kilometer kvar, snart i mål. Uppför backen vid Zorngården, in på Vasagatan, nu var spåren borta igen. Sladder, skidor hit och dit, ska detta aldrig ta slut. Och så, spår igen, försöka få lite fart under skidorna så jag inte står still på upploppet. Mitt lag står precis innan målportalen och tjoar och vinkar, några meter till och jag är i mål. Äntligen.

Fy fan.

Dessa 19 kilometer, som i vanliga fall brukar vara underbara, var rent ut sagt förjävliga. Idag tog de 2 timmar och 37 minuter, nio minuter snabbare än i måndags. Det trodde jag inte. Jag var tröttare idag när jag kom i mål än när jag hade åkt i 12 timmar och 43 minuter. (Kanske för att jag inte återhämtat mig visserligen, men åndå. Tydligen var de fler som hade sagt att dagens 19 km var tuffare än måndagens 90 km.)

Well, well, I did it. Nästa gång när jag åker Stafettvasan ska jag inte ha grundat med ett Öppet spår, det är en sak som är säker.

›› 4/100 #blogg100

Kära kropp!

Min kära kropp verkar tycka det är läge att bli förkyld nu. Det tycker inte jag, tycker åtminstone den kan vänta till efter morgondagens stafett. Sen får den gärna hålla sig frisk efter det också så att jag kan vara nere på Mora och se eliten gå i mål i årets Vasalopp. Och när den ändå är inne på att hålla sig frisk så kan den få fortsätta med de helt och hållet så att jag kan börja träna inför mina kommande lopp.

Så kära kropp, vad tycker du om det?

Nå väl, nu ska jag ta denna trötta kropp i säng så att jag orkar med att gå upp i morgon för att heja fram mitt lag och sen själv orka åka de sista 19 km in till mål. Vilken tur att det är den lättaste sträckan!

›› 3/100 #blogg100

Gjorde jag det verkligen?!

Jo men alltså, jag vet att jag åkte Öppet spår i måndags men jag har nog inte riktigt förstått det än. Kan kanske bero på att jag känner mig så pass pigg i kroppen. Jag känner av min högra fotled och utsidan av mitt vänstra knä när jag går i trappor plus att det känns lite i ett eller flera revben på höger sida när jag hostar. Revbenen tror jag fick en smäll i den kullerbytta jag tog i en nedförsbacke efter Hökberg men det var inget jag tänkte på då, jag vet att foten fick sig en smäll då i alla fall. Men annars, kroppen känns pigg och fräsch. (Och tur är väl det eftersom jag idag fick min nästa nummerlapp och chip inför fredagens 19 km i fäders spår.)

Den mentala biten. Huvudet har inte hängt med. Det känns overkligt. Ibland vill jag bara gråta och jag kan inte förklara varför. Det var verkligen en kraftansträngning som jag inte borde ha klarat av. Jag borde inte klarat av att åka 90 km på skidor. Men jag gjorde det. Jag kämpade verkligen med det mentala biten under loppet, vissa sträckor var inte bara tufft fysiskt utan även mentalt. Det var något nytt för mig, jag har aldrig tidigare kämpat så mycket med fel tankar som jag gjorde under Öppet spår. Om jag tänker på Lidingöloppet, ett lopp som jag egentligen heller inte borde klara, så hade jag aldrig lika jobbigt under de timmarna. Visst, det tog bara fem timmar, och det här tog över tolv timmar men under dessa tolv timmar var jag aldrig i närheten av den eufori som jag kände under Lidingöloppet. Jag saknade den känslan.

Så. Jag åkte Öppet spår. Jag kom i mål. Men kan jag inte förstå att jag gjorde det. Svårt att beskriva känslan och jag tror inte man blir klokare av att läsa det jag har skrivit så jag avslutar med något mer förståligt.

Min sluttid på Öppet spår måndag: 12:43:34. Med den tiden hade jag över 5700 som var snabbare än jag. Två damer och fyra herrar var efter mig, så jag var inte sist. Och jag kom i mål, till skillnad från de cirka 230 stackarna som var tvungna att bryta av någon anledning.

›› 2/100 #blogg100

9 mil på skidor – är jag galen?

160108Svaret på den frågan kan ju bara vara ett rungande ja! Men så har jag aldrig påstått att jag är vidare klok heller.

Öppet spår närmar sig med stormsteg och jag börjar känna en viss panik över att jag snart ska ta mig de nio milen mellan Berga by och Mora. Nu har jag visserligen bara åkt skidor två gånger denna säsong än men båda gångerna har jag känt mig frustrerad över att jag la av med träningen i höstas och nu befinner mig nästan på en all time low. Jag försöker lägga de tankarna bakom mig och acceptera de förutsättningar jag har nu och träna därefter. De tankarna, att jag förstört mina chanser, är bara nedbrytande och ger inte alls det ”pannben” jag brukar ha. Okej, jag kanske inte klarar de nio milen i år, det kanske kommer ett rep i vägen – men då får det vara så. Jag har fått upplevelsen och kommer bara komma tillbaka starkare nästa år! Eller det är i alla fall det jag försöker intala mig.

Inte alltid så lätt att tänka positivt dock…

Jag har fördelen med att bo nära både Vasaloppsarenan och Orsa Grönklitt så jag har alla förutsättningar att få ”mil i benen”. Idag tog jag en tur till Grönklitt men jag åkte inte så långt som jag hade planerat. Förra gången jag var ut så ramlade jag i en backe och har sedan dess haft lite ont i en arm. Trodde inte den skulle besvära mig så mycket men den besvärade mig mer än vad jag trodde. Inte så att det gjorde superont, mer att det var jobbigt att använda den.

Och det är med att ramla! Jag är duktigare på det i år än tidigare två år. Med duktigare menar jag då att jag ramlar oftare. :O Hur som helst, jag och nedförsbackar är inte riktigt vänner. Jo, om backen går rakt ner och det finns spår! Ospårat och svängar är kanske det som mest inte är mina vänner eftersom jag är usel på att trampa runt i svängar – måste öva på det! Det blev några fall idag men som tur var gjorde jag mig inte illa idag. 🙂

Så hur ligger jag till? Knappt så jag vågar avslöja det… Jag har åkt 12,2 km av de 300 km som jag SKA (så är det bara) åka innan dagen D. Jag har har 51 dagar på mig. Jag jobbar i helgen men om jag inte är för trött så blir det nog en tur ut till Vasaloppsspåret efter jobbet.

 

%d bloggare gillar detta: