Månad: januari 2016

Det går upp och det går ner…

by  on  in må bra • 1 Comment

…och så går det upp lite igen. Vad? Humöret, hur jag mår. Hösten/vintern var hemsk! Jag är van att må dåligt, det har jag gjort från och till så många gånger. Men så dåligt som jag mått denna gång har jag nog aldrig gjort. Jag kände inte igen mig i sättet jag mådde dåligt, jag fick kämpa för att orka leva. Jag tvingade mig själv till att orka jobba för jag visste att om jag inte gick till jobbet så skulle det bli svårare nästa gång. Men det var knappt så jag orkade det, en operation och sen grät jag. Samlade lite krafter, stod på en till operation och grät ännu mer efter det. När jag kom hem satt jag mig i fåtöljen eller soffan och gjorde sen inget tills det var dags att lägga sig. Hm ok, något gjorde jag – åt. Onyttighter, och inte lite heller. Det var allt jag åt.

Varje dag var det en kamp att komma iväg till jobbet. I mitt huvud snurrade det som ett mantra: jag kan inte, jag vill inte, det går inte. Det kändes som jag satt på botten av ett mörkt hål, jag såg vägen upp men jag orkade inte ta mig dit. Mina chefer och jobbarkompisar har verkligen varit stöttande, även om jag tyckt det var otroligt jobbigt att visa hur jag verkligen mådde eftersom jag är så van att inte visa något utåt när jag mår dåligt.

Nu börjar det bli bättre men många dagar så är det fortfarande en kamp att komma iväg till jobbet och att göra saker efter jobbet (som att träna till exempel). Vissa dagar är det lätt, andra dagar behövs det bara en liten motgång och jag är tillbaka på botten. Och nästa dag så går det lättare igen. Det här är dock något jag känner igen, att det svänger. Att det kommer motgångar innan de flesta dagar är ljusa igen. Det är bara att kämpa vidare, att försöka se ljuset även det mörkare dagarna.

Jag kan, jag vill, det går! Mitt nya mantra, eller nygamla. Och att inte straffa mig själv för att jag mått dåligt, att jag ätit, att jag inte tränat….det jobbar jag med nu.

En lång väg tillbaka

by  on  in om träningen • 1 Comment

En förbannat lång väg tillbaka och just nu känns det tungt! Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag kunde varit någon helt annanstans med min träning. Arg och ledsen förresten. Inte nog med att jag förstört min träning, jag har förstört min kropp också. Eller förstört är väl att ta i men jag har gjort det jobbigare för mig själv genom att gå upp en hel del i vikt. Jag är som sagt duktig att äta när jag mår dåligt. Så inte nog med att konditionen är usel, kläderna sitter som korvskinn också – och det gör ju inte en gladare kan jag berätta…

Ledig dag idag och planen var att åka skidor. Så blev det inte. Min överarm (eller om det är axeln?) värker nästan hela tiden och vid vissa rörelser gör det rejält ont, så idag var jag förnuftig och lät bli. Fast hur förnuftigt det sen var att skotta fram bilen under en massa snö… Hur som helst, inga skidor men en promenad och sen på kvällen en löptur. Åtminstone nöjd med det, löpturen alltså.

9 mil på skidor – är jag galen?

by  on  in om längskidåkningen • 0 Comments

160108Svaret på den frågan kan ju bara vara ett rungande ja! Men så har jag aldrig påstått att jag är vidare klok heller.

Öppet spår närmar sig med stormsteg och jag börjar känna en viss panik över att jag snart ska ta mig de nio milen mellan Berga by och Mora. Nu har jag visserligen bara åkt skidor två gånger denna säsong än men båda gångerna har jag känt mig frustrerad över att jag la av med träningen i höstas och nu befinner mig nästan på en all time low. Jag försöker lägga de tankarna bakom mig och acceptera de förutsättningar jag har nu och träna därefter. De tankarna, att jag förstört mina chanser, är bara nedbrytande och ger inte alls det ”pannben” jag brukar ha. Okej, jag kanske inte klarar de nio milen i år, det kanske kommer ett rep i vägen – men då får det vara så. Jag har fått upplevelsen och kommer bara komma tillbaka starkare nästa år! Eller det är i alla fall det jag försöker intala mig.

Inte alltid så lätt att tänka positivt dock…

Jag har fördelen med att bo nära både Vasaloppsarenan och Orsa Grönklitt så jag har alla förutsättningar att få ”mil i benen”. Idag tog jag en tur till Grönklitt men jag åkte inte så långt som jag hade planerat. Förra gången jag var ut så ramlade jag i en backe och har sedan dess haft lite ont i en arm. Trodde inte den skulle besvära mig så mycket men den besvärade mig mer än vad jag trodde. Inte så att det gjorde superont, mer att det var jobbigt att använda den.

Och det är med att ramla! Jag är duktigare på det i år än tidigare två år. Med duktigare menar jag då att jag ramlar oftare. :O Hur som helst, jag och nedförsbackar är inte riktigt vänner. Jo, om backen går rakt ner och det finns spår! Ospårat och svängar är kanske det som mest inte är mina vänner eftersom jag är usel på att trampa runt i svängar – måste öva på det! Det blev några fall idag men som tur var gjorde jag mig inte illa idag. 🙂

Så hur ligger jag till? Knappt så jag vågar avslöja det… Jag har åkt 12,2 km av de 300 km som jag SKA (så är det bara) åka innan dagen D. Jag har har 51 dagar på mig. Jag jobbar i helgen men om jag inte är för trött så blir det nog en tur ut till Vasaloppsspåret efter jobbet.

 

Mål och utmaningar 2016

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Nytt år brukar betyda nyårslöften, men jag tror aldrig jag har haft några sådana. Åtminstone inte några som jag kommer ihåg. Mål brukar jag ha, eller utmaningar, och detta år är inget undantag. Mina utmaningar: de två kvarvarande loppen i En svensk klassiker (Öppet spår och Vätternrundan) och New York Marathon. Ser så fram emot alla tre loppen, på något konstigt vis. Skräckblandad förtjusning kan man också beskriva det som.

Daily greatness

Hur är det då när det kommer till mina mål? De är mer personliga och inget jag tänker ta upp här, åtminstone inte alla. Ett är dock att inte ge upp lika lätt när saker /känslor går emot mig. Främst gäller detta när det kommer till min träning. Jag har alltid haft alldeles för lätt att strunta i allt när jag mår dåligt, träningen glöms helt bort och jag börjar äta helt fel. Jag saboterar för mig själv och jag ångrar mig varenda gång det är dags att försöka ta mig tillbaka dit jag en gång var.

Härom dagen fick jag hem Dailygreatness Journal: A Practical Guide for Consciously Creating Your Days, tänkte försöka förändra mitt tankesätt under de kommande året – uppgradera mig själv, som de väljer att kalla det.

Träningsåret 2015

by  on  in om träningen, om vardagen • 0 Comments

Ja, vad ska man säga, träningsåret 2015 går inte till historien som det bästa träningsåret för mig. En krånglande fot, en depression, ett liv som inte var som det skulle vara gjorde att jag helt kom av mig de sista månaderna och tränade inte alls. Mitt stora mål med året, Stockholm marathon, fick jag lägga ner pga min fot. Jag deltog i Facebook eventet ”Alla vi som springer på nyårsafton” och kom ut på min korta runda (5 km) och det var årets värsta löptur. Årets värsta utan konkurrens.

Årets värsta runda!

1) Hej, jag har sprungit! 2) Det var hemskt! 3) Jag skämtar inte! 4) Det var HEMSKT!

Men vi tar det från början:

Januari: Träningen flyter på, jag är inne på min sjätte vecka på mitt marathonprogram och jag blandar löpning med längdåkning. Visserligen är jag förkyld ett par veckor men träningen känns bra. Jag hinner med ett par dagar på Selma Spa – så underbart.

Februari: Jag fortsätter mixa längdåkning med löpning och hinner där emellan även med gymmet och styrketräning. Februari är månaden då jag springer min snabbaste 5k någonsin! Jämfört med andra är det inget att skryta med, men jag tävlar ju bara mot mig själv och jag är supernöjd!

Mars: Jag åker min andra Tjejvasa i usla spår och med några fall, speciellt kul var det inte. Löpningen går det sisådär med, ett krånglade knä ställer till det. Varje vecka blir det ett långpass och i mars är det längsta på 16 km – så långt har jag inte sprungit tidigare. Jag anmäler mig till Öppet spår 2016 eftersom min nästa utmaning är att göra En Svensk klassiker.

April: Tio veckor kvar till Stockholms Marathon! Jag längtar efter mina långpass och förundras över att det bara(!) är (till exempel) 20 km. Kan man hitta den perfekta rundan är något jag funderar över. Jag sätter ett nytt personbästa på 5k – 34:03. Jag blir indragen i ett stafettlag till Vasastafetten. Jag springer ett långpass (halvmara) med min syster och sätter under den personbästa på milen (71:10 – åter igen, pb för mig och långsamt för andra). Det långpasset kommer att bli mitt sista, min fot som krånglat från och till i ett par veckor gör det nu omöjligt att fortsätta med löpningen. Från att ha bara gjort ont när jag gått, men inte när jag sprungit, gör nu ont hela tiden och jag haltar fram.

Maj: En usel träningsmånad! Landsvägscykeln plockas fram men det blir bara två pass på den. Min fot blir inte bättre och jag hoppar på två ortopeder på jobbet för en bedömning. Jag misstänker stressfraktur men de håller inte med men foten röntgas, ingen fraktur syns. Domen blir istället en inflammation i en led, får en kortisonspruta men tycker inte det blir så mycket bättre. Får mer eller mindre löpförbud och planen på Stockholm marathon skrotas till sist helt. Jag deppar ihop och på jobbet säger de att det kommer fler lopp. Jag ”springer” Blodomloppet med mina jobbarkompisar. Står vid sidan om och ser min coola syster springa Stockholm marathon – en känslosam dag!

Juni: Jag och syster cyklar Tjejvättern tillsammans, något vi skulle gjort redan 2014 men eftersom min syster plockade bort sin blindtarm två veckor innan blev det aldrig av för hennes del. Jag cyklar med kramp de sista två milen och inser hur mycket träning jag måste lägga ner inför min tur runt Vättern nästa sommar. Jag erkänner för mig själv att jag tappat mitt fokus.

Juli & augusti: Juli inleds med att jag simmar både Vansbrosimmningen och Vansbro Tjejsim, det sistnämnda med en förbättring på 6:42 mot förra årets Tjejsim. Jag går på semester och bestämmer mig för en liten utmaning, att träna/vara aktiv varje dag, dels för att ha något att syssla med och dels för att komma igång med träningen igen. Jag summerar min sommarträning när semestern är över. I augusti springs förstås Midnattsloppet och jag är mest glad över att min fot höll. Jag springer även Vasastafetten ihop med mitt stafettlag, och jag beslutar mig för att aldrig springa tredjesträckan igen.

Och sen? Ja, det finns ingen anledning att skriva något om min träning i alla fall, för den är nästan obefintlig. Nej, inte nästan, den är obefintlig! Fem veckor efter Vasastafetten springer jag Lidingöloppet (mer om det i ett annat inlägg), något som inte borde ha gått men som ändå gick. Sen är det slut på träningen, jag går visserligen och dansar några söndagar eftersom jag hoppar på en buggkurs. Men förutom det. Inget.

Dagen efter Lidingöloppet dansade jag för Stina och la upp detta korta klipp på instagram:

”Enligt en jobbarkompis var det länge sedan jag bjöd på en #fuldans så här kommer en dagen efter denna ”lata och äckliga” (inte mina ord) kropp tagit sig runt Lidingöloppets 30 km. Visserligen stel men ändå oförskämt pigg. Och ja, min danspartner är min fina medalj! 🙂 Jag kanske inte är nöjd med hur min kropp ser ut varje dag men jag är förbannat stolt över vad vi klarar av tillsammans! #dansaförstina”

%d bloggare gillar detta: