Etikett: #blogg100

13 pass kvar på jobbet!

Det känns lite vemodigt och det gör mig lite ledsen. Jag har 13 pass kvar på ett jobb som jag har trivts så bra på. Det är utan tvekan den bästa avdelning jag jobbat på, bra arbetskamrater och bra chefer. Visst har det funnits dåliga saker, det finns det på alla jobb, men på det stora hela har det varit den bästa avdelningen!

Tyvärr ligger betoningen på har varit, för det är inte så längre. På grund av förändringar i organisationen och försämringar för oss som personalgrupp har det gått från toppen till botten. Bland annat har vi inte kvar en otroligt omtyckt chef. (Kommer aldrig ha en chef som kommer och ser mig gå i mål på Öppet spår och säga att det var en självklarhet att vara där.) Det är lite bättre nu, förutom att alla fortfarande är arga, men i början var det begravningsstämning på jobbet. Det är inte kul att gå till jobbet och vissa dagar har jag haft sådan ångest över att behöva gå dit. Och det är jag inte ensam om.

Så ja, jag det känns vemodigt att sluta men samtidigt ska det bli så skönt att lämna allt bakom mig. Nu är inget landsting perfekt, det vet jag efter att ha provat några stycken. Men som vi blivit behandlade de senaste månaderna har jag aldrig blivit behandlad av en arbetsgivare. Så jag väljer att markera genom att sluta, och visst, arbetsgivaren bryr sig väl inte om det. Men för mig är det en viktig markering, jag ställer inte upp på vad som helst så därför valde jag att säga upp mig och flytta. Som ensamstående med en katt ligger hela världen öppen för mig och som operationssjuksköterska är det inte svårt att få jobb.

Den 16:e maj, då är det bye bye. (Och som saker har strulat för mig idag med försvunna paket som vi har fakturerats för, trasiga instrument och andra tillbehör som är slut hos leverantör så är jag ganska glad att lämna mitt ansvarsområde bakom mig också.)

›› 50/100 #blogg100

 

Jag har tappat bort min kondition!

Jag kom ut och sprang efter jobbet idag – hurra! Men fy vad tungt det går. Jag sprang i söndags och jag sprang idag, ingen av dessa två gånger har varit särskilt kul. Jag längtar tills det känns bra att springa! För att komma dit så måste jag ju tvinga mig ut alla dessa gånger som känns tunga. Suck.

På fredag står backintervaller på schemat. Om vi säger så här, jag ser inte fram emot det. Får nog trösta mig med sushi efter det lilla helvetet.

›› 49/100 #blogg100

Strike a pose

Det är inte varje kväll man ligger i soffan och gråter till en dokumentär. Om dansare. Närmare bestämt Madonnas backupdansare på Blonde Ambition Tour. Men det har jag gjort ikväll.

Blonde Ambition World Tour hade jag inspelad på VHS och jag vet inte hur många gånger jag såg den showen, men det var många. Självklart såg jag även filmen Truth or dare, men det var showen jag fastnade för. Såg den när jag var ensam hemma, ville ju inte att pappa och min storebror skulle vara hemma när man satt och sjöng med i soffan. Det skulle ha varit pinsamt.

Eller satt, dansade nog en hel del också.

 

 

Hur som helst, Strike a pose är alltså en dokumentär om Madonnas dansare som kom ut förra året. Man får följa dem under de 25 år som gått sedan turnén, de berättar om sina liv, glädjeämnen och sorger. Och ja, jag grät några gånger. Olika livsöden, varav ett tog slut redan 1995. Jag tror att jag tyckte om denna film för att jag hade ett sådant ”personligt” förhållande till de här dansarna och Madonna under några år av min tonårstid, det blev nästan så eftersom jag såg showen så ofta. Äsch, svårt att förklara. Jag tyckte om dokumentären helt enkelt.

(Strike a pose finns att se på SVTPlay till den 29:e maj om du skulle vara intresserad av att se den.)

›› 48/100 #blogg100

När man bara känner sig fel

Eller ska jag skriva fet, för det är ju det som gör att jag känner mig fel. Har suttit och kollat på lite kort och filmer från olika lopp på mig och jag gillar inte det jag ser. Det blir extra tydligt när man åker på träningsresor, som till exempel resorna till NY och Prag och löparlägret i somras. De flesta, för det är inte alla, ser ut som de flesta löpare ser ut. Smala och vältränade, lätta i kroppen. Och så har jag aldrig sett ut och kommer med största sannolikhet inte göra heller. De har kroppar som passar för löpning, min gör det inte.

Jag känner mig bara fel och tänker att de så klart också ser mig så. Hur skulle jag liksom klara av att springa som jag ser ut. Stor, tung och tjock. Det är så klart att jag kommer sist, att jag är långsam, att jag bryter lopp. Alltså nu vet jag egentligen att de inte tänker så, åtminstone inte alla, men vad spelar det för roll när mitt huvud säger åt mig att det är vad de tänker. Och eftersom mitt huvud säger att det är så de tänker blir resultatet att jag också tänker så, jag är inte skapt för att springa.

Min hjärna, man blir så trött på den.

Jag hade tänkt spring halvmaran i Prag i samma tröja som jag sprang NY-marathon i, det vill säga min Sverigetröja från Craft, men så blev det inte. Jag väger mer nu än vad jag gjorde i november och jag kände mig inte bekväm i den. Det är inte så att den är för liten men den smiter åt lite väl mycket runt mina bilringar. Så dagen innan provade jag flera tröjor när vi var ute och handlade, men alla satt dåligt. Och då provade jag ändå bara tröjor i XL. Suck.

På kvällen efter vår uppladdningsmiddag var jag och några andra (bland annat mina underbara löpartjejer) in på en stor sportaffär i syftet att hitta en tröja till mig. De var alla involverade i mitt shoppande och ryckte fram tröja efter tröja. Till sist hittade vi en jag kunde tänka mig att ha på mig dagen efter. Inte för att den satt bra, det gör inga tröjor i funktionsmaterial på denna kropp. Tyvärr.

Hur som helst, det är inte kul att känna så här. Det är inte kul att tänka att alla stirrar på mig när jag är ute och springer för att jag är så himla fet. (Ok, alla stirrar inte och tänker så och jag är inte så fet, men mitt huvud får det till att de gör det och att jag är stort som ett hus, ok.)

Men min kropp och jag har i alla fall klarat av ett marathon och en svensk klassiker, hur fel den är. Jag försöker verkligen ta till mig det. Men ibland är det svårt. Speciellt när jag bröt det sista loppet jag sprang vid 15 km.

(Och hur gräsligt är det inte att klämma ner denna kropp i cykelkläder!! *ryser*)

›› 47/100 #blogg100

Race report: Sportisimo Prague Half Marathon 2017

Jag har ju som ny utmaning att springa ett lopp utomlands om året, något som jag startade upp förra året då jag var och sprang TCS New York City Marathon. I år blev det Prag och Prag halvmarathon. Jaha, och det gick ju bra.

Jag åkte med Runacademy och själva resan var toppen, men loppet var inte kul alls. Jag visste att jag egentligen inte var i form för att springa en halvmara efter en vinter då jag inte orkat träna något pga en jobbig period, men samtidigt visste jag att jag skulle klara av det. Det var ju bara en halvmara och maxtiden var satt till tre timmar.

Loppet gick den första april och det var sommarvärme denna helg i Prag. Starten var kl 10 och vi gav oss av från hotell vid halv nio. De flesta i gruppen körde en uppvärmning ihop men eftersom jag känt av mitt knä när vi tränade dagen innan så hoppade jag över denna. När de andra kom tillbaka gick vi och lämnade in våra väskor och letade sedan efter våra startled. Startleden var inte helt tydliga om man säger så. Det fanns skyltar med startledets bokstav men inga klara avgränsningar emellan. Jag startade i det sista startledet.

Alla startled startade samtidigt men vi som startade i det sista hörde inte när starten gick, istället fick vi lyssna till någon form av domedagsmusik – inte peppande på något vis. Vi rörde oss framåt i sakta mak och det tog ca 13-15 minuter tills jag passerade startlinjen. Tyvärr räknades maxtiden från klockan tio när starten gick, så alltså hade jag nu cirka 2:45 att ta mig i mål på. Jag kände mig aningen stressad över detta.

De första kilometrarna gick ganska smärtfritt, det enda som störde var underlaget som ibland bestod av kullersten som inte är så behagligt att springa på. En annan sak som var lite irriterande var de som sprang med springvagn. Alltså, jag är positiv till de som springer för de som inte kan men när de kommer tre sådana ekipage i bredd och de har löpare som springer före som ”varnar” oss andra löpare att de vill fram. Är man mitt emellan två sådana finns det ju liksom ingen plats för en att ta vägen.

Banan var ganska flack eftersom den går runt floden, en nackdel var dock att banan vid flera tillfällen vänder och man springer tillbaka samma väg. Detta gör ju så klart att man möter de andra löparna, och det är ju kul att se dem, tyvärr ser man ju också hur få löpare man har efter sig. Nog för att jag är van att vara långsam, men det är inte kul att se att man är bland de sista i loppet. Efter de sista kom några cyklister, en ambulans, en vanlig buss och sen tre gatsoparbilar.

Jag kände mig stressad hela loppet, sprang efter min klocka för att se att jag höll en hastighet som gjorde att jag skulle klara maxtiden. Försökte att inte titta bakåt för att se hur ”slutpatrullen” kom närmare och närmare. Försökte njuta av loppet och omgivningarna men det var svårt. Vid ungefär elva kilometer började mitt vänstra knä göra ont och jag började gå mer än vad jag sprang, därför dröjde det nu inte länge förrän ”slutpatrullen” var mig i hasorna. Vid 15 kilometer kom cyklisterna ifatt mig och de sa att med den hastighet jag höll då skulle de vara svårt att klara maxtiden, men jag fick fortsätta. Fortsatte i cirka 500 meter men kände att mitt knä inte alls var med på tåget. Valde därför att vänta in bussen och hoppa på den. Ett svårt val, men det enda rätta. Varför plåga sig i flera kilometer till?

På bussen var det en annan svenska och vi satt och pratade tills vi kom fram till målet. Bussen körde ju inte så snabbt eftersom den låg i bakhasorna på den sista löparen i loppet. Och då menar jag verkligen i bakhasorna, den låg cirka en och halv meter efter henne. Hur stressande måste inte det ha varit!

Väl framme vid målet möttes jag av Runacademygruppen som väntande in de sista av oss. Fick många kramar när det hörde att jag brutit, de var verkligen hur gulliga som helst. Jag var så ledsen och kände mig så himla misslyckad!

Så, vad tyckte jag loppet? Inte bra alls, men det beror nog mycket på att jag fick lov att bryta och inte fick den snygga medaljen. Jag tyckte starten var dåligt upplagd och att maxtiden räknades från det att eliten startade och inte när vi långsamma startade var ju bara dumheter. Maxtiden kunde fått vara 15-30 minuter längre om det nu skulle vara som det var nu. ”Slutpatrullen” hade inte behövt ligga i bakhasorna på de sista löparna heller, kunde ju legat åtminstone 50 meter bakom.

Angående att jag kände mig stressad så såg jag det på pulskurvan när jag kollade den efter loppet. Även de sträckor som jag gick så var pulsen hög och den sjönk inte även när jag gick längre sträckor (som innan jag bröt). Antingen så berodde detta på att jag var stressad, eller så var jag redan då på väg att bli sjuk. Efter jag kom hem från Prag så låg jag ju med feber i flera dagar.

Nä väl, årets lopp utomlands blev en besvikelse. Men nästa år, då ska det gå bättre!

›› 46/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: