Kategori: film

Tumbledown

Jag har en förkärlek för romantiska komedier, så där lagom cheesy ska det vara och alldeles lagom komiska. De får gärna vara lite sorgliga också och fånigt förutsägbara. Sådana filmer är perfekta att ligga på soffan och titta på, man behöver inte lägga ner för mycket tankeverksamhet så det gör inget om man är lite trött.

Härom dagen letade jag reda på en romantisk komedi på iTunes och fastnade för Tumbledown:

 

 

Och om ni nu har sett trailern så har jag inget mer att säga. Eller jo, Tumbledown handlar om Hannah och hur hon handskas med sorgen efter sin man som var en singer songwriter som hann släppa en skiva innan han dog. Andrew kommer dit och vill skriva om hennes man i en bok som han för tillfället skriver. Och yada yada yada…sjävklart förstår man redan här hur det kommer att sluta. Bra så.

Var filmen bra? Jadå, den var ok. Ingen höjdare men ändå lite smågullig. Bra skådespelare. Men någon romantisk komedi tycker jag inte direkt att det var. Jason Sudeikis var ganska trevlig att titta och lyssna på (ja, jag tycker om hans röst).

›› 24/100 #blogg100

Julen är här! Blaha, blaha…

Det är den här tiden på året igen. Ni vet, julen. Tiden då alla ska vara glada och förväntansfulla, fast de egentligen är stressade och gud vet vad. Sen kommer julafton och då är det som värst.

Den tiden på året då alla radiokanaler bara spelar julmusik, är de galna!? ”Från och med nu (typ innan första advent) och fram till nyår spelar vi BARA (?) julmusik!” Hur tänker de?! Jag undrar på riktigt om de som bestämmer över dessa radiokanaler är galna, för hur kan de tror att vi bara vill lyssna på julmusik. Visst släng in en låt då och då, men bara? Nej tack!

Jag har aldrig tyckt om julen, inte ens som barn.

Jag har aldrig tyckt om julen, inte ens som barn. Min familj var ju som den var och de enda minnen jag har av mina tidiga jular är de jag har genom de enstaka fotografier som finns. Har jag förträngt dem? Jag måste ju nästan ha gjort det eftersom jag knappt kommer ihåg dem. Sen skilde sig mina föräldrar och inte blev de bättre efter det. Sen träffade min far min styvmor och jag fick styvsyskon, och det blev definitivt inte bättre av det. Inte för att jag inte tyckte om min utökade familj, för det gjorde/gör jag. Men med dem blev det en så tydlig gräns på julafton, mina styvsyskon var hos oss på förmiddagen och sen klockan ett var de hos sin far. Varje år. Och ja, resten av julafton för min del blev som vilken ledig dag som helst…

Som vuxen har jag heller aldrig haft några egna traditioner, jag har alltid följt med på andras. Visst, kanske kan man se att jag firar jul med min systers familj som en tradition men även jularna med min syster är något som har förändrats med åren. Och inte ens de heliga jultacosen har fått förbli orörda. (Ja, jag äter tacos på julafton, so what?! Jag tycker inte om julmat. Punkt.)

Sen har vi förstås barnlösheten. ”Julen är barnens högtid!” Jag behöver inte säga mer om det…

Om det nu är så här jag känner inför julen, hur kommer det sig då att de tre senaste filmerna jag sett har varit julfilmer? Är det en längtan efter en ”riktig” jul som gör det, vad nu en riktig jul är. Längtan efter något som jag inte har och aldrig har haft?

 

 

Idag har jag sett två julfilmer, detta har varit möjligt eftersom jag natten till måndags blev magsjuk (var kom det ifrån?) och därför har varit hemma sedan dess. Dagens första film, trailern ser du ovan, var The Spirit of Christmas. Som de flesta julfilmer är så var den rätt fånig, men på ett ganska charmigt sätt. Filmen blev helt klart mer sevärd eftersom spöket spelades av den å så läckra Thomas Beaudoin (varför sprang jag inte på honom i New York, det är frågan). Filmen var av den typen då man suckar och undrar varför sådant inte händer i verkligheten. Ja ja, okej. Jag vet att man inte träffar snygga spöken i verkligheten, det var inte det jag menade. Varför upplever man inte den känslan? Och då gärna tillsammans med någon som ser ut som Thomas (jag menar, titta!). Filmen finns för övrigt på Netflix för den som vill se.

Dagens andra julfilm finns även den på Netflix, Angel of Christmas. Den var om möjligt ännu mer fånig, men med tanke på att det är just en julfilm är det ok. Även den lämnade den där känslan efter sig, eller känsla är fel ord men ni fattar – varför händer inte sådant i verkligheten-känslan. Filmen utspelade sig för övrigt i New York och trots att det bara är en månad sedan jag åkte hem därifrån så längtar jag tillbaka. Jag vill se New York i julskrud. (Vilket låter mer än löjligt med tanke på att jag inte tycker om julen!)

 


Ok, jag vet inte ännu vad jag vill göra med denna blogg och om jag ens vill fortsätta (vilket jag nog vill). Visst har tanken funnits att göra den till en ren träningsblogg men då frångår jag det som jag tycker mest om med bloggandet – det personliga. Möjligheten att skriva av mig, ranta, kalla det vad du vill. Det är också den sortens bloggar som jag alltid har tyckt om att läsa, även om de börjar bli färre och färre där ute. Så, jag fortsätter som jag alltid har gjort, jag skriver på men fortsätter att rikta in det mer på träning (vilket jag gjort nu i några år). Dessutom har aldrig tanken funnits att göra detta till en ”stor” blogg så…

 

Serena

Såg filmen Serena ikväll, ingen höjdare om du frågar mig. Det var en sån där film som egentligen inte har någon egentlig handling, eller det hade den ju men den var underlig. Vet inte riktigt hur jag ska förklara vad jag menar men filmen var hur som helst inte så bra.

Rhys Ifans var med och jag som bara har sett honom i Notting Hill, där han för övrigt är helt strålande, blev plötsligt sugen på att se den filmen igen. Men nja, eftersom jag sett den alldeles för många gånger så hoppar jag det ikväll. Men lite Spike moments kan man alltid titta på.

Men kvällens film, Serena, var inget för mig och detta trots att två av mina favoriter (Jennifer Lawrence och Bradley Cooper) var med. Betyg: 2 av 5.

›› 63/100 #blogg100

Vasaloppet 2015 – en kort film från målet

Har inte kollat på alla filmsnuttar jag spelade in men här är i alla fall en liten filmsnutt från målet.

›› 10/100 #blogg100

Hemma hos mig 2

För lite mer än tre år sedan gjorde jag två hemmahos-filmer med min gamla dåliga iPhone, tyckte nu det var dags igen. Fast denna gång med en mycket bättre iPhone så klart.

Så välkommen hem till mig! Och ja, jag pladdrar lite plus att det är skakigt filmat, men vad gör det! 🙂

Nr 46 av #blogg100.

%d bloggare gillar detta: