Månad: februari 2013

Arv, skuldkänslor och sånt

Skön och slapp lördag, precis som jag önskade mig. Pratade länge med syster och vi kom in på allt med bouppteckning, arvsrätt, bröstarvingar och arvsskifte….saker som jag inte hade ägnat en tanke åt innan pappa dog. Måste erkänna att jag inte har någon koll alls. Denna vecka var det ju bouppteckning och det finns ett testamente också som skrevs 2005. Tydligen ska vi tre barn nu underteckna det för att intyga att pappa inte tvingades till det och var vid sitt sinnes fulla bruk när det skrevs. Tycker det är lite konstigt att göra det nu, borde vi inte ha gjort det när pappa skrev det? Hur som helst, nu tror jag ju inte det pågick några konstigheter när det skrevs så det känns bara som en formalitet. Sen när det är underskrivet och klart ska det skickas tillbaka till banken och sen ska arvsskifte ske. Hade verkligen inte tänkt i de tankarna, att jag ska ärva något efter pappa. De tankar jag har haft är att vi barn ska ta hand om gamla fotografier som är före styvmors tid om man säger så, men något annat har jag aldrig funderat på.

Denna helg är första som jag inte kommer ihåg hur många veckor det är sedan han dog, var tvungen att kolla – det är tio veckor sedan, 70 dagar. Tiden går… Jag har ännu inte haft på mig den tröja jag hade när vi satt och väntade på att han skulle sluta andas, sluta leva. Att han skulle dö. Jag vet inte varför det är så svårt, jag menar det är ju bara en tröja. Men det går inte. Det tar emot och tårarna kommer bara jag tänker tanken att jag ska ta på mig den. En dag hade jag till och med lagt fram den till nästa dag, men det gick inte och jag fick ta på mig något annat. Så fånigt egentligen. Halsduken jag hade har jag också svårt med, den hade syster om axlarna för att hon frös.

Tio veckor, måste sluta räkna veckor. På min promenad idag tog jag, så som jag gjort så många gånger de senaste veckorna, en tur förbi minneslunden vid kyrkan och tände ett litet värmeljus för pappa. Idag lyssnade jag på meddelandet också, det han lämnade på min födelsedag några timmar innan han fick hjärnblödningen. Han avslutade med att säga ”ha en bra dag, hej då”. Min tanke när jag lyssnade på det första dagen, den fredagen vid tretiden, på min födelsedag, var att nu är det ju ingen idé att ringa, nu är han full. Jag har sådana skuldkänslor för den tanken, att det kanske var just då det hände. Jag vet ju inte klockslaget. Kanske var han redan borta, levande fortfarande men borta.

Nr 32 av #blogg 100.

Freeedag!

Om jag längtat efter denna dag i två veckor? Skojar du, äntligen ledig två dagar. Hade nedräkning fram till klockan 15:00 då jag stämplade ut från jobbet. Väl hemma blev det två knäckemackor och sen en tupplur på ”soffan”, behövde verkligen sova några minuter för att orka vara ledig. Sen gick jag upp och hoppade i löparkläderna och tog veckans andra tur. Resten av kvällen har tillbringats vid köksbordet, tv och slösurf är inte att förakta en fredagskväll.

Surfat runt och hittade bland annat Google Glass, så klart jag skulle vilja ha ett par och jag hade helt klart anmält mitt intresse att testa dessa om det inte var så att man måste bo i USA. Sen har jag hittat ett projekt som jag vill försöka mig på till fredagsfikat på jobbet, fast jag måste nog provbaka några innan så jag vet att jag klarar av det. Kanske skulle göra det i helgen?

Nr 31 av #blogg 100.

Bättre idag

Måste bara berätta att dagen har varit mycket bättre än vad gårdagen var – skönt! Humöret är inte på topp men jag har varit mer mig själv och jag tror att det har märkts också. Hade en bra dag på jobbet, trots att jag stod på kärloperationer som jag ännu inte är riktigt förtjust i…jag har helt enkelt för höga krav på mig själv och tycker att jag inte är tillräckligt bra (än). Så därför har jag önskat att få mer kärloperation men ångrar mig varenda gång då jag får det, kommer fortsätta önska kärl tills den känslan försvinner.

Dagens plus: Ett meddelande på telefonen med en ursäkt från en person som gjorde mig arg/ledsen igår, kändes bra och kanske kan personen ifråga förstå att man inte kan bete sig hur som helst.

Dagens förvåning (eller vad jag ska kalla det): Fick en inbjudan hem till en jobbarkompis på söndag. Varför detta förvånar mig? Den gamla osäkerheten som gör att jag fortfarande blir förvånad när folk faktiskt tycker om mig, jag menar – varför skulle någon göra det?

Dagens no-no: Jag tänker inte visa mig för någon i min onepiece, inte ens om @hajfenix fixar tweetup!

Nr 30 av #blogg 100.

På väg ner?

Ärligt talat, jag vet inte. Är jag på väg ner i en svacka även jag eller är det bara en tillfällig liten grop? Denna onsdag har inte varit någon bra dag på något sätt, så usel att jag snart kommer lägga mig och glömma att den ens existerat – förhoppningsvis. Jag är besviken på mig själv, trött på att jag sätter upp krav för mig själv som jag ännu inte når upp till. Sen föraktet för att jag lät mig gå upp så mycket i vikt igen, nästan till den vikt jag hade när jag en gång började viktväkta för över tio år sedan. Känner mig äcklad över min kropp och kan (idag) inte vara nöjd över att jag faktiskt gått ner över fem kilo redan.

Ensamheten.

Och sen sorgen efter pappa…

Kanske är det bara en tillfällig svacka, kanske är jag bara trött, kanske är det bättre efter helgen. Jag hoppas det. Orkar inte må så här.

Nr 29 av #blogg 100.

Lite svammel så är på kvällskvisten

Jag tror minsann att jag fortfarande går omkring och är lite arg, jag kan inte skaka av mig känslan och idag har jag varit mer lättretlig än vanligt. Jag tror dock inte att detta har varit så uppenbart för de flesta av mina jobbarkompisar, jag har nog varit mitt vanliga jag den större delen av tiden. Men arg är jag men nog främst ledsen, och så längtar jag något så fruktansvärt efter fredag kl 15 då jag ÄNTLIGEN har jobbat klart för veckan och får ta helg. Ser så fram emot två lediga dagar så hittills inte har några planer och med största sannolikhet kommer det att förbli så. Jag ska bara ta det lugnt, slösurfa, titta på tv, sova länge!

Man skulle kunna tro att jag inte tycker om mitt jobb då jag längtar så till helgen, men så är det inte. Jag tycker verkligen om mitt jobb och jag trivs på den operationsavdelning jag är på, visst är det lite rörigt emellanåt men så är det överallt. Jag skulle inte passa på ett måndag till fredag jobb, jag tycker om mina lediga vardagar och mina jobbkvällar. Visst suckar jag när det är dags att jobba helg och alla andra är lediga, speciellt när alla andra har långhelger och jag jobbar som det skulle vara vilken dag som helst. Men visst skulle det vara trevligt med ett kontor ibland, med sitt eget skrivbord och sin egna dator, en plats som bara var min…men tror inte jag skulle passa på ett sådant jobb trots allt, alldeles för stillasittande. Fast vad vet jag, har aldrig haft ett jobb där jag haft min egna plats, har alltid fått dela med alla andra.

Slutsvamlat för denna gång! En nackdel med kvällsjobb kan vara att man ska upp tidigt nästföljande dag, vilket är fallet denna gång, så nu kallar sängen på mig.

Nr 28 av #blogg 100.

%d bloggare gillar detta: