Arv, skuldkänslor och sånt

Skön och slapp lördag, precis som jag önskade mig. Pratade länge med syster och vi kom in på allt med bouppteckning, arvsrätt, bröstarvingar och arvsskifte….saker som jag inte hade ägnat en tanke åt innan pappa dog. Måste erkänna att jag inte har någon koll alls. Denna vecka var det ju bouppteckning och det finns ett testamente också som skrevs 2005. Tydligen ska vi tre barn nu underteckna det för att intyga att pappa inte tvingades till det och var vid sitt sinnes fulla bruk när det skrevs. Tycker det är lite konstigt att göra det nu, borde vi inte ha gjort det när pappa skrev det? Hur som helst, nu tror jag ju inte det pågick några konstigheter när det skrevs så det känns bara som en formalitet. Sen när det är underskrivet och klart ska det skickas tillbaka till banken och sen ska arvsskifte ske. Hade verkligen inte tänkt i de tankarna, att jag ska ärva något efter pappa. De tankar jag har haft är att vi barn ska ta hand om gamla fotografier som är före styvmors tid om man säger så, men något annat har jag aldrig funderat på.

Denna helg är första som jag inte kommer ihåg hur många veckor det är sedan han dog, var tvungen att kolla – det är tio veckor sedan, 70 dagar. Tiden går… Jag har ännu inte haft på mig den tröja jag hade när vi satt och väntade på att han skulle sluta andas, sluta leva. Att han skulle dö. Jag vet inte varför det är så svårt, jag menar det är ju bara en tröja. Men det går inte. Det tar emot och tårarna kommer bara jag tänker tanken att jag ska ta på mig den. En dag hade jag till och med lagt fram den till nästa dag, men det gick inte och jag fick ta på mig något annat. Så fånigt egentligen. Halsduken jag hade har jag också svårt med, den hade syster om axlarna för att hon frös.

Tio veckor, måste sluta räkna veckor. På min promenad idag tog jag, så som jag gjort så många gånger de senaste veckorna, en tur förbi minneslunden vid kyrkan och tände ett litet värmeljus för pappa. Idag lyssnade jag på meddelandet också, det han lämnade på min födelsedag några timmar innan han fick hjärnblödningen. Han avslutade med att säga ”ha en bra dag, hej då”. Min tanke när jag lyssnade på det första dagen, den fredagen vid tretiden, på min födelsedag, var att nu är det ju ingen idé att ringa, nu är han full. Jag har sådana skuldkänslor för den tanken, att det kanske var just då det hände. Jag vet ju inte klockslaget. Kanske var han redan borta, levande fortfarande men borta.

Nr 32 av #blogg 100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: