Roar mig med att leka lite med misselissarna istället för att komma igång. Har fortfarande inte duschat och sitter fortfarande i nattline…och nu är klockan kvart över ett. Jag är sannerligen hopplös, inte hoppfull.
Månad: augusti 2010
Dagen efter
Avslagen. Trött. Ledsen. Tankar som fortfarande far hit och dit. Skuldkänslor för att jag åt fel saker, skuldkänslor som i vanliga fall skulle ha gjort att jag åt helt fel saker igen. Men inte idag. Det SKA INTE bli så idag!
Många tankar om barndomen, om det lilla jag minns av det som hände innan skilsmässan. Många tankar om det som hände efter, i synnerhet den 18:e augusti 1990. Många tankar om varför jag inte dög, varför jag var ett misstag. Fast jag vet ju att det inte beror på mig, det är hon som är sjuk, inte jag som inte duger. För jag duger, även om jag ofta har otroligt svårt att förstå det. Finns så många andra bidragande orsaker till varför jag tycker att jag inte duger, allt är inte hennes fel.
20 år. Jag var 14. Nu är jag 34. Skrämmande.
Dags att sätta fart kanske, sitter fortfarande i nattlinne och klockan är 12. Måste få lite saker gjort, kan inte inte sitta här. Sätta på en ”glad” spellista på Spotify, kanske det kan vända humöret åtminstone lite. Försöka går ju.
Förstör för mig själv
Efter att ha mått bra en vecka eller mer kom bakslaget nu på kvällen. Allt och ingenting gjorde att jag åter igen föll tillbaka i gamla vanor, eller en gammal vana – den att förstöra för sig själv. Som att straffa mig själv, för att bevisa för mig själv att det jag alltid innerst inne har trott faktiskt stämmer. Att jag bara lurar mig om jag tror något annat. Gammal vana som får mig att äta en påse gifflar och en påse chips. Som får mig att gråta förtvivlat och undra varför, varför duger inte jag? Varför är jag inget att ha?
Tisdagen var egentligen en bra dag. Bra planeringsdag med nya jobbet. Många kända ansikten eftersom jag jobbat extra som undersköterska där under studietiden plus att mitt första jobb som sköterska var på en ”systeravdelning” (bara annan inriktning på rehabiliteringen). Många som tyckte det var kul att jag skulle börja jobba hos dem. Men så var det frågan om när jag börjar jobba, det var ju från början tänkt att det skulle bli i oktober eftersom gamla jobbet inte ville släppa mig tidigare. Men sen gjorde de ju sin tvärvändning och det var ju bra, fast idag fick jag reda på att nya jobbet tagit in en vikarie de månader som är kvar tills det att det var tänkt att jag skulle börja jobba. Och det är ju inte så konstigt, de ville ju inte stå där med en sköterska för lite. Nu skulle visserligen nya chefen försöka få ihop så att jag kan börja snart i alla fall, lite strödagar/kvällar här och där för att jag ska slippa vara sjukskriven…och det är ju bra. Men allt krångel gör mig så ledsen.
Och så var det frågan med pengar som alltid får ner mitt humör. Får jag över huvudtaget några pengar denna månad och i så fall hur mycket? Hatar att inte veta, det är jobbigt för någon som vill ha kontroll. Nu har jag ingen kontroll alls och jag mår verkligen dåligt över det.
Svammel, svammel, svammel… Allt är en enda virrvarr i mitt huvud. Tankar far omkring, om det ena och det andra. Idag, nu den 18:e, så är det även 20 år sedan min mor kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer. Jag undrar ofta vad det var/är med mig som gjorde att jag inte dög. Varför ville hon inte veta av mig? Var jag så hemsk? Var jag så besvärlig? Vad hade jag gjort? Minns fortfarande den dagen som det var igår, minns vad hon sa, vad jag kände. Minns även hur jag några dagar senare kom dit när hon var och jobbade och hämtade alla mina saker för att sen kasta in nyckeln genom brevinkastet. Vet än idag vad jag glömde kvar. Minns hur jag inte berättade för några av mina vänner att hon kastat ut mig, hur jag lossades att jag fortfarande åkte till henne varje helg. Minns att det tog ett halvår innan jag kunde prata om det som hänt utan att visa några känslor, bara säga att man vänjer sig. Och det gör man ju, mer eller mindre. Men ibland kommer allt tillbaka.
Egentligen hade jag tur som inte behövde ha henne i mitt liv. Hon var/är inte frisk. Jag hade tur.
Jag förstör för mig själv genom att tillåta mig att hamna i gamla fällor. Äta för att jag inte mår bra. Jag mår inte bättre av det. Jag vet ju det. Ändå, tvångsmässigt ätande. Tycket inte ens att det är gott i slutändan, men jag äter ändå. Äter. Äter. Äter. Och trots att jag har dåligt med pengar så köper jag chips och gifflar, är så dumt. Kan inte låta bli.
Men nu, slutsvamlat. Sova. Trött.
Förbaskade hår
Mitt hår, det går inte att göra något med det längre. Efter att ha haft relativt kort ett par månader så håller jag nu på att spara ut det, nu har jag kommit till den perioden då det är för långt för att vara kort och för kort för att vara långt – det går inte att göra något med det för tillfället.
Aarrgh, varför klippte jag av det?! Har visserligen den senaste åren inte haft särskilt långt hår, som längst lite längre än till axlarna, men i alla fall. Jag vill ha tillbaka mitt hår. Nu.
Nå väl, ingen idé att sitta här och fälla tårar för det. Hör och häpna, jag tänkte ta en promenad istället. Sen lunch.
[EDIT]Behövs inte den stora hårklämman för att sätta upp mitt hår precis.
Tvärvändning
Pratat med min gruppchef idag och de har helt plötsligt ändrat sig angående min uppsägningstid. Nu tycker de att det är bästa för mig är att jag får börja så snabbt som möjligt på det nya jobbet, vilket jag verkligen kan instämma i. Ju längre jag går hemma, desto osäkrare kommer jag att bli på min egen förmåga. Och jag vet att jag är en bra sjuksköterska, jag vet det, men går jag hemma länge till kanske jag börjar tvivla även på det. Som det är nu så är det jobbet på akuten som jag av någon anledning helt plötsligt inte klarar av.
Så nu är jag gladare och det känns lite ljusare igen.
Men jag saknar P som jag inte har träffat sedan i måndags morse, en hel evighet sedan.