Dagen efter

Avslagen. Trött. Ledsen. Tankar som fortfarande far hit och dit. Skuldkänslor för att jag åt fel saker, skuldkänslor som i vanliga fall skulle ha gjort att jag åt helt fel saker igen. Men inte idag. Det SKA INTE bli så idag!

Många tankar om barndomen, om det lilla jag minns av det som hände innan skilsmässan. Många tankar om det som hände efter, i synnerhet den 18:e augusti 1990. Många tankar om varför jag inte dög, varför jag var ett misstag. Fast jag vet ju att det inte beror på mig, det är hon som är sjuk, inte jag som inte duger. För jag duger, även om jag ofta har otroligt svårt att förstå det. Finns så många andra bidragande orsaker till varför jag tycker att jag inte duger, allt är inte hennes fel.

20 år. Jag var 14. Nu är jag 34. Skrämmande.

Dags att sätta fart kanske, sitter fortfarande i nattlinne och klockan är 12. Måste få lite saker gjort, kan inte inte sitta här. Sätta på en ”glad” spellista på Spotify, kanske det kan vända humöret åtminstone lite. Försöka går ju.

  7 Replies to “Dagen efter”

  1. reuteras
    18 augusti 2010, 12:07 at 12:07

    Rätt inställning att det inte ska bli så i dag och klart det fungerar med bra musik som gör dig glad! Förstår att det är jobbigt. Kramar

    • Mia
      18 augusti 2010, 12:50 at 12:50

      Har inte fått på musiken än och inte fått något gjort heller. 🙁 Är hopplös, inte hoppfull. Kram!

  2. 18 augusti 2010, 13:16 at 13:16

    Käraste Mia!

    Du mer än bara duger. Du är helt underbar!

    Du är en kraftfullt, strålande stjärna på min mörka himmel som gör att även jag vågar vara hopfull om livet framför oss.

    Kramar & Omtanke

    • Mia
      18 augusti 2010, 12:49 at 12:49

      Du är söt du, men jag känner mig verkligen inte som en "kraftfullt strålande stjärna" idag. Tårarna bara rinner och jag kommer inte igång alls. Fortfarande kvar vid köksbordet. Kram!

      • 24 augusti 2010, 22:17 at 22:17

        Även strålande stjärnor behöver få rasa lite ibland, vila sig och gråta ut allt (eller så mycket som går av) det som är och har varit jobbigt, för att på nytt ha plats inom sig för att kunna stråla. Det måste vara så… Annars har även jag gråtit förgäves idag (jag som i andra situationer behöver vara så strålande för någon annan som du är för mig).

  3. 18 augusti 2010, 15:53 at 15:53

    Fast jag vet att du inte är hopplös. Du är rolig, omtänksam, en fantastisk vän och otroligt trevlig att umgås med. Det råkar bara vara så att vi har lätt för att grubbla du och jag. Mattias brukar säga att jag oroar mig i onödan för saker och att jag tar ut elände i förskott, och det har han naturligtvis rätt i. Och både du och jag ältar gärna. Du har alltid funnits där för mig när jag har behövt prata och älta. Och om du behöver prata så finns jag här. Vid datorn eller telefonen. Och när vi inte pratar tänker jag på dig. *kramas hårt*

    • Mia
      19 augusti 2010, 13:07 at 13:07

      Allra underbaraste Maria! *kram* Det där med grubbleriet måste vi bli bättre på, bättre på att låta bli alltså. Och ältandet. Jag är för duktig att leva i det förflutna jag, att komma ihåg alla dåliga saker och händelser. Jag vet att du alltid finns där, så otroligt stort tack för det. Du är bäst! <3 *kraaaaaaaaaaaaaaaam*

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: