Tagg: Stockholm Marathon

Race report: Asics Stockholm marathon 2017

Ska jag verkligen göra det här redan, skriva om loppet alltså? Med tanke på att jag fortfarande inte har skrivit något om NY marathon, Öppet spår eller för den delen Vätternrundan. Tankarna och känslorna om loppet är fortfarande lite ”all over the place” för att använda prins Daniels ord.

Jag vaknade igår och kände mig inte nöjd. Jo visst, jag hade sprungit ett marathon, tagit mig i mål och fått min medalj – men jag var inte nöjd. Jag hade stundtals riktigt mörka tankar under loppet, andra stunder riktigt ljusa. Ett marathon är lika mycket en mental resa som det är en fysisk resa. Jag upplevde det inte lika mycket så när jag sprang i New York, för då var det så mycket liv och ståhej runt omkring en. Men att springa i Stockholm, och då speciellt när man är så långsam så man är bland de sista som jag alltid är, är en helt annan sak. Om vi säger så här, du hinner tänka många tankar under alla de timmar som det tar dig att komma från start till mål.

Men vi börjar från början. I år, till skillnad från i november förra året, var jag egentligen inte i tillräckligt bra form för att springa ett marathon. Jag hade bland annat inte fått till många långpass, vilket jag så här i efterhand verkligen kan intyga å det bestämdaste. Jag visste att jag skulle klara av distansen, däremot var jag inte säker på maxtiden på sex timmar. Därför så försökte jag de sista dagarna innan loppet verkligen få in i mitt huvud att jag måste våga pusha mig själv mer, jag orkar springa mer än vad jag tror, jag skulle inte bli ”lat” och gå (jo, ibland men inte så mycket som mitt huvud i vanliga fall skulle säga till mig att göra). Jag skulle vara fokuserad och bara koncentrera mig på loppet, jag skulle inte ha GoPro med mig (som jag brukar) jag skulle inte hålla på att ta kort med iPhonen. Jag skulle koncentrera mig på det som var uppgiften för dagen, ta mig från A till B och få en medalj.

Jag kom i säng lite för sent på fredagen och var mer eller mindre död när klockan ringde på morgonen. Jisses, skulle jag verkligen springa idag! Men ändå kände jag mig lite peppad, hurra jag skulle springa ett marathon liksom. Jag fick i mig frukosten och fick på mig kläder, fick ner de sista i väskan och cyklade till stationen. Väl framme i Stockholm gick det smidigt att ta sig till Östermalms IP och sen var det bara att ta det lugnt innan det var dags att bege sig in i startfållan. Jag ville inte stressa vare sig före eller under loppet, lugn var känslan jag ville ha i kroppen.

Klockan blir 12:00 och första starten går, tio minuter kvar! Jag får nästan tårar i ögonen, det här är så stort. Två år senare än vad det var tänkt, men nu stod jag här – jag skulle springa Stockholm marathon! Startskottet går 12:10 och till en början rör vi inte oss det minsta, jag startade i sista startled och det tog ett tag innan massan framför oss började röra på sig. Men så, några minuter senare, jag passerade startlinjen och jag hade 42 195 meter framför mig.

Eftersom jag vet att jag är långsam och nu dessutom inte var så tränad som jag borde vara så hade jag ställt in mig på tiden 6 timmar. Jag hade som mål 5:45 för då skulle jag slå syrrans tid från två år tidigare, men visste att det skulle bli tufft. Stockholm marathon har tre stopptider, eller reptider: vid 21,1 km, 28 km och 32 km. Och så stänger målet sex timmar efter andra start. Det var jag ju tvungen att klara.

Redan när jag hade börjat springa så kände jag att jag hade druckit för mycket vatten. Nej! Lovade mig själv att dyka in på närmaste toa om någon var ledig, och det fanns en ledig! In snabbt, vill inte komma efter, vill inte förlora för mycket tid! Väl ute igen, inte stressa inte stressa. Då hör jag någon skrika mitt namn och blir så glad, de är två som var med på Runacademyresan till Prag. En snabb kram och så iväg. Så kul det här är.

I en uppförsbacke står Skyltmannen, eller Rasmus, och hejar. Min vana trogen så springer jag fram och ger honom en kram, det är sen gammalt.  Han kan verkligen peppa en och jag blir alltid så glad när jag ser honom! Västerbron, det var ju inte så farligt. Säger till mig själv, det var en gång, en gång till ses vi, du och jag bron. Jag har koll på klockan och mitt armband, än så länge så håller jag tiden för 5:45. Och reptiderna.

Och sen kommer Djurgården. Suck. Men hallå vad tråkigt. Springer, går, springer, nej jag går istället. Jag orkar inte! Varför gör jag det här? Kommer jag inte till halvmarathonskylten snart? Visst klarar jag tiden? Jodå, det gör jag till sist, med tre och en halv minuts marginal. Usch, det var alldeles för nära för att det skulle kännas behagligt. Inte stressa, inte stressa, håll nere pulsen.

Men Djurgårdssvängen är ju inte slut för att man har passerat 21,1 km utan det är en lång bit kvar innan man får komma till roligare områden igen. Stor del här ute har dessutom samma bansträckning som Tjejmilen, och den är jag ju inte så förtjust i.

Men så äntligen, folk längs vägen igen, även om de flesta bara tyst tittar på så är det ändå lite roligare än när det bara är träd runt omkring en. Nästa rep är vid 28 km och det är en hel timme innan jag måste vara där. Går och springer om vartannat. Humöret går från att vara rätt dystert till muntert, till dystert igen. Yes, jag ser äntligen skylten som visar att jag har sprungit 28 km men kommer jag hinna fram? Jodå, om jag springer. Passerar skylten med någon minut till godo, jag får fortsätta.

Nu har jag 36 minuter på mig att ta mig till 32 km, med pigga ben hade det inte varit något problem men nu, det är den stora frågan det. Försöker att inte stressa, försöker att springa så mycket som det bara går, försöker att tänka att det inte gör så mycket om jag blir stoppad där. Visst, jag vill i mål men kommer jag inte dit så är det inte hela världen.

Har ständigt koll på klockan, det kommer inte att gå! Jag och en annan tjej säger till varandra att det kommer bli på håret. Ser Rasmus igen, heja @hoppfull får jag höra, en till kram och jag säger till honom att jag inte kommer att hinna. Jodå, det gör du visst, spring nu!

Efter Slussen står en funktionär och pekar på klockan, skynda er säger han. Ja ja, vi vet, svarar jag. Några kvarter senare frågar jag en funktionär om vi inte är vid 32 km än, bara runt hörnet och uppför backen är svaret. Ja, tänker jag, det kommer att gå. Men skylten kommer ju aldrig? Vad nu. Klockan passerar med en minut, jag svär som en borstbindare. Jag kommer inte få gå i mål, fan fan fan! Ser skylten, men vänta – det står ju ingen där och stoppar oss! Det står ingen där och stoppar oss! Jaaaaa! Springer på, jag kommer gå i mål, jag kommer få en medalj.

Ligger efter min tidplan och försöker att springa längre sträckor än vad jag egentligen ville innan jag går någon minut eller två. Det går inte. Nej Maria, kämpa nu! Spring. Vid 35 km durrar det till på armen, det är syrran som har skickat ett sms: Snart ser du Stadion! Jo hej du, tänker jag, eftersom jag vet att hon sprang och sprang och tyckte aldrig man kom fram dit.

Kilometerskyltarna avverkas en efter en, nästan exakt 18:00 så passerar jag 40 km. Tio minuter för att ta mig två kilometer, det går ju inte! Ja ja, jag fortsätter. Passerar jag bara mållinjen så har jag i alla fall sprungit ett marathon, plus fått ett nytt personbästa på distansen. Vad är en medalj att ha egentligen? Hör någon fråga en funktionär om vi ändå får medalj trots att klockan passerat 18:10. Ja det tror jag, får han till svar.

Äntligen skymtar Stadion framför mig, snart framme, snart i mål! Springer in på Stadion, nästan en helt varv innan mållinjen. Ger 42 kms skylten en high five, bara 195 meter kvar. Och sen, äntligen i mål! Jag får min medalj! Jag har sprungit Stockholms marathon!

Men nöjd, det är jag inte. Inte än, men det kanske kommer. Jag klarade inte mitt mål, men å andra sidan så ger det mig mer motivation till att träna mer inför nästa. För det är inte kul att alltid vara stressad av reptiderna, det är inte kul att alltid springa när det börjar avveckla saker runt omkring banan. Nu sprang jag förbi där de delade ut buljong, men de hällde precis ut all buljong de hade kvar och sa att de hade slutat servera buljong nu. Sa något tjurigt om att de är ju vi bland de sista som verkligen behöver buljongen, jag fick inget svar. Det är inte alltid kul att komma in mot målet och det knappt är några kvar där, nästan inget folk på läktaren och nästan inga på banan. Speciellt inte om man är ensam som jag är och inte har någon som tar emot en i målet hur långsam man än är. Är de mer som går i mål samtidigt så kan man i alla fall låtsas att några av de som hejar och tjoar faktiskt gör det på dig.

Nå väl, jag kom i mål, jag var inte sist. Hade ett tjugotal löpare efter mig. Tiden, ja den blev över sex timmar men jag fick gå i mål ändå, 6:05:22. Ett personbästa på över 20 minuter.

Men nästa år, då…

›› 97/100 #blogg100

 

I believed I could…

…so I did! 🙂

 

Fast riktigt så enkelt var det inte, jag fightas fortfarande med att återställa mitt pannben och dagens lopp… Om vi säger så här, jag är inte riktigt nöjd med genomförandet för att kunna säga att det hjälpte mitt pannben. Jag är nöjd med att ha klarat av det, tro inget annat, men jag är inte riktigt nöjd med att jag inte höll mig till min plan.

Men, jag kom i mål, medaljen (och tröjan) är min. Dessutom satte jag nytt personbästa på marathondistansen med 20 minuter och 44 sekunder, och det är ju inte illa.

Nu ska jag titta lite på Netflix eller något liknande och sen hoppas jag på en behaglig och ljuvlig sömn.

›› 95/100 #blogg100

I morgon gäller det

I morgon är det dags, mitt andra marathon. Hjälp. Jag som sedan länge slutat vara nervös inför lopp (jag var exempelvis inte nervös inför NY marathon) har sedan igår kväll gått med fjärilar i magen. Jag sov oroligt och hade någon sorts mardröm om att jag missade starten. Så ja, jag är nervös vilket i sig kanske är sunt med tanke på att jag i morgon ska springa 41 195 meter. Eller?

Jag har tagit det lugnt idag. En promenad blev det, jag gick bland annat förbi minneslunden vid en kyrka i närheten. Jag kände att jag behövde berätta för pappa att jag flyttat, igen. Jag undrar vad han skulle tänka om det, misstänker att han bara hade suckat. Sen funderade jag lite över vad han skulle tycka och tänka om min ”hurtighet” som kommit efter att han gick bort, jag menar innan han dog hade jag inte en tanke på att jag skulle göra en Tjejklassiker och nu har jag till och med gjort den stora klassikern. Jag hade visserligen börjat springa tidigare och han brukade säga att vi nu hade två löparstjärnor i familjen. Det sa han dock bara när han var full. (Och jag kan nog inte hålla med om att man kan jämföra mig med min kusins fästmö som tävlar på elitnivå.)

Det enda som återstår nu är att packa min väska och bestämma vad för kläder jag ska springa i, jag velar nämligen på den punkten. Och så tänkte jag koppla in min tv, vilket jag medvetet har väntat med. Min plan är att bara ligga på soffan på söndag och då kan det vara trevligt om teven står på och surrar.

›› 94/100 #blogg100

Hallå pannben, var är du?

Jag kom ut och sprang ikväll, trots regn och ruggigt väder. Hur bra var inte det! Kändes faktiskt rätt bra och jag använde tiden jag var ute till att försöka att få mina tankar att vara som det var innan jag var tvungen att bryta Prag halvmaraton. Mitt huvud är mitt starkaste vapen när det kommer till mer eller mindre omöjliga saker som jag väljer att företa mig. Du vet, som att åka 9 mil på skidor trots att du egentligen inte har någon teknik eller cykla 30 mil trots att du är långsammare än den mest långsamma. Jag vet att jag kan! brukar det heta, men den sista tiden har det inte varit riktigt så enkelt. Jag tror att jag har skrivit lite om det tidigare här på bloggen.

Idag försökte jag fokusera på saker som jag faktiskt klarat av. En specifik sak jag tänkte på var att jag faktiskt klarade Lidingöloppets tre mil trots minimal löpträning de sista månaderna innan loppet på grund av min trasiga vänsterfot. Varför jag fokuserar på just löpningen och vad jag har klarat av där är för att det i helgen är dags för Stockholm marathon och denna gång SKA jag springa och jag ska dessutom ta mig runt för jag SKA ha en medalj, så är det bara. Så ja, huvudet/pannbenet måste vara med mig, helst redan nu.

›› 91/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: