Ett litet annorlunda inlägg idag, elva minuter långt, lyssna om du vill. Har ej lyssnat på det själv, kan tänka mig konstiga formuleringar och osammanhängande pladder. 😉
Nr 39 av #blogg100.
Etikett: sorg
Arv, skuldkänslor och sånt
Skön och slapp lördag, precis som jag önskade mig. Pratade länge med syster och vi kom in på allt med bouppteckning, arvsrätt, bröstarvingar och arvsskifte….saker som jag inte hade ägnat en tanke åt innan pappa dog. Måste erkänna att jag inte har någon koll alls. Denna vecka var det ju bouppteckning och det finns ett testamente också som skrevs 2005. Tydligen ska vi tre barn nu underteckna det för att intyga att pappa inte tvingades till det och var vid sitt sinnes fulla bruk när det skrevs. Tycker det är lite konstigt att göra det nu, borde vi inte ha gjort det när pappa skrev det? Hur som helst, nu tror jag ju inte det pågick några konstigheter när det skrevs så det känns bara som en formalitet. Sen när det är underskrivet och klart ska det skickas tillbaka till banken och sen ska arvsskifte ske. Hade verkligen inte tänkt i de tankarna, att jag ska ärva något efter pappa. De tankar jag har haft är att vi barn ska ta hand om gamla fotografier som är före styvmors tid om man säger så, men något annat har jag aldrig funderat på.
Denna helg är första som jag inte kommer ihåg hur många veckor det är sedan han dog, var tvungen att kolla – det är tio veckor sedan, 70 dagar. Tiden går… Jag har ännu inte haft på mig den tröja jag hade när vi satt och väntade på att han skulle sluta andas, sluta leva. Att han skulle dö. Jag vet inte varför det är så svårt, jag menar det är ju bara en tröja. Men det går inte. Det tar emot och tårarna kommer bara jag tänker tanken att jag ska ta på mig den. En dag hade jag till och med lagt fram den till nästa dag, men det gick inte och jag fick ta på mig något annat. Så fånigt egentligen. Halsduken jag hade har jag också svårt med, den hade syster om axlarna för att hon frös.
Tio veckor, måste sluta räkna veckor. På min promenad idag tog jag, så som jag gjort så många gånger de senaste veckorna, en tur förbi minneslunden vid kyrkan och tände ett litet värmeljus för pappa. Idag lyssnade jag på meddelandet också, det han lämnade på min födelsedag några timmar innan han fick hjärnblödningen. Han avslutade med att säga ”ha en bra dag, hej då”. Min tanke när jag lyssnade på det första dagen, den fredagen vid tretiden, på min födelsedag, var att nu är det ju ingen idé att ringa, nu är han full. Jag har sådana skuldkänslor för den tanken, att det kanske var just då det hände. Jag vet ju inte klockslaget. Kanske var han redan borta, levande fortfarande men borta.
Nr 32 av #blogg 100.
På väg ner?
Ärligt talat, jag vet inte. Är jag på väg ner i en svacka även jag eller är det bara en tillfällig liten grop? Denna onsdag har inte varit någon bra dag på något sätt, så usel att jag snart kommer lägga mig och glömma att den ens existerat – förhoppningsvis. Jag är besviken på mig själv, trött på att jag sätter upp krav för mig själv som jag ännu inte når upp till. Sen föraktet för att jag lät mig gå upp så mycket i vikt igen, nästan till den vikt jag hade när jag en gång började viktväkta för över tio år sedan. Känner mig äcklad över min kropp och kan (idag) inte vara nöjd över att jag faktiskt gått ner över fem kilo redan.
Ensamheten.
Och sen sorgen efter pappa…
Kanske är det bara en tillfällig svacka, kanske är jag bara trött, kanske är det bättre efter helgen. Jag hoppas det. Orkar inte må så här.
Nr 29 av #blogg 100.
Idag är jag bara arg
Arg på pappa för att han gick och dog. Arg för att han lämnade min styvmor ensam. Arg för att han är en av anledningarna till att min syster mår dålig. Arg för att allt som måste tas om hand om bara för att han dog. Arg för att han gjort mig föräldralös (fastän jag tekniskt sett inte är det eftersom min så kallade mor fortfarande är i livet). Arg för att jag också är ledsen. Arg för att jag är ensam. Arg. Arg. Arg.
Så idag tände jag ljuset vid hans fotografi i arg protest. Kan låta konstigt, att tända ett ljus i protest, men jag vet att han skulle ha tyckt att det bara var dumheter att göra så, att tända ett ljus för hans skull istället för att bara fortsätta med våra liv som om han inte hade dött, som om han inte försvunnit ur våra liv. Kan framför mig se och höra precis vad han skulle säga, muttrande. Så idag tände jag ljuset och pratade argt med honom, sa att han inte hade något att säga till om längre eftersom han gick och dog….och tillade sen att han visserligen inte hade haft så mycket att säga till om innan han dog heller men att han åtminstone hade fått komma med åsikter.
I morgon är det bouppteckning som jag och mina syskon är kallade till, plus styvmor då så klart. Jag har valt att inte gå, precis som min syster, men min bror ska dit och får berätta sen. Anledning till varför jag väljer att inte gå är för att jag känner att jag inte orkar eftersom jag under två veckor bara har endagsledigt vid två tillfällen. Att då på en ledig dag åka ”hem” fram och tillbaka tar för mycket tid och ork just nu. Istället tänker jag i morgon gå och protesttända ljus vid minneslunden – ”ha, där får du för att du gick och dog!”
När jag satt och surfade runt idag så hittade jag ett härligt reportage från 1960-talet, om en syskonskara vid Hepovattnet. Vid Heppvattnet har jag spenderat många somrar då vi har sommarstuga i området och jag minns brorsonen Stig som en sur och grinig äldre man som jag var lite rädd för. Men hans hundar tyckte jag om! Det som är extra roligt med filmen är den härliga essedialekten som syskonen pratar, så som farmor och farfar pratade. Så som pappa pratade (fast kanske inte riktigt lika grovt) varenda gång när vi var i Finland eller när han pratade i telefon med dem hemifrån, övriga stunder pratade han ”svenska”.(Filmen är ganska lång men vill man höra exempel på dialekten så kan man exempelvis lyssna från 1 minut och framåt och vid 9:30 och framåt.) Här finns filmen!
”He somb ja ha kunnat, så di kan ja!”
Nr 26 av #blogg 100.
Suttit på baken hela dagen
Idag har jag varit på introduktionsdag för nyanställda på sjukhuset. Vad detta betyder är att jag suttit och lyssnat på olika människor från 8:30-16:00, vissa saker var givande och andra inte. Tyvärr resulterade dagen i att jag fick huvudvärk som inte har gått över trots mängder av vätska och alvedon, önskar jag hade diklofenak hemma. Som vanligt hade jag inga värktabletter med mig, måste lära mig att ha några i väskan.
Det här med att sitta och lyssna hela dagen är något jag inte är van med längre, det är jobbigt. Bara att sitta hela dagen är jobbigt och jag är glad att jag inte har ett stillasittande jobb. Men jag har tränat! I morse gjorde jag #enfemma och nu ikväll var jag ute och sprang. Det tog emot att ge sig ut men ut kom jag. Nöjd med det men inte nöjd med matintaget idag. Jag känner ett sug efter onyttigheter, speciellt smågodis. Sugen på att ta ett varmt bad, läsa en bra bok och ha en skål med smågodis och ett stort glas med Pepsi Max på en pall bredvid. Men jag har inte låtit suget vinna, alltid något. Huvudvärken och suget efter onyttigheter har gjort att humöret inte precis är på topp. Okej, godissuget kan visserligen vara ett resultat av humöret eftersom jag alltid varit en känsloätare.
Idag fick jag ett minnesalbum från begravningsbyrån. Om pappas begravning, bilder på kistan och blommorna, texterna från korten…blev så klart en del tårar, speciellt när jag blev påmind att hon dog alldeles för ung. Pappas fastrar hade skickat blommor, hans fastrar! Alla på pappas sida av släkten har blivit gamla, men inte pappa som dog sex veckor innan han skulle ha fyllt 70. Det är så orättvist…
Nr 22 av #blogg 100.