Tagg: minnen

Gamla minnen kommer upp till ytan

Jag har flyttat hem, det är så jag ser det. Är visserligen inte uppvuxen här, men det är i denna stad som jag jobbat, studerat och ibland även bott i större delen av mitt (vuxna) liv. När jag bodde i Dalarna var det denna stad jag kallade hemma.

Idag var jag en sväng till Ikea och på vägen hem åt jag på Max eftersom mitt kök inte tillät någon matlagning. Swarm upplyste mig om att jag inte varit där sedan 2011, jisses vad åren går. På det Max brukade jag ibland äta med min exman och jag mindes plötsligt hur stressad han alltid verkade vara när vi åt ute. Han flackade alltid med blicken och tittade på alla utom mig kändes det som. Jag minns hur irriterande jag tyckte detta var.

Nå väl, i morgon är en annan dag. Dags att sova lite.

›› 85/100 #blogg100

Se upp till mig?

För lite mer än tio år sedan blev jag färdig sjuksköterska, idag var vi ett gäng som träffades för att ”fira” detta. Så kul att träffa alla som kom, höra hur deras liv såg ut nu och var de jobbar och sånt. Visst, vi var 110 som startade och cirka 80 som tog examen efter de tre studieåren, alla var inte där idag men ändå rätt många.

Jag blev så rörd av vad en gammal kursare sa till mig ikväll. Hon och jag umgicks inte så mycket då och har inte gjort det efter studietiden heller, men vi har sprungit på varann lite då och då. Dels på sjukhuset när jag fortfarande jobbade i Uppsala och dels på några lopp, vi är vänner på Facebook och följer varandra på Instagram. Hon har den finaste livsinställning man kan tänka sig, är oftast glad och tacksam över sitt liv, är otroligt empatisk och är så medkännande på ett fint sätt. Ikväll sa hon att jag är någon hon ser upp till och att hon tycker det är så kul att följa mig. Jag blev verkligen rörd, det betyder så mycket för mig eftersom hon är någon jag ser upp till. Att hon skulle se upp till mig liksom. (Det här är tjejen som slutförde en Tjejklassiker höggravid.)

Sen fick hon mig att fälla några tårar också. Hon pratade om hur tacksam hon är för sina barn, och tittade sedan på mig och sa att barn är ingen självklarhet (hon tänkte på min barnlöshet). Om vi så säger så här, det är inte ofta ens sorg blir bekräftad så. Ofta tänkte inte människor på det, och jag förstår dem för det skulle säkert inte heller göra om jag inte hade befunnit mig på de ofrivilligt barnlösas sida.

Hur som helst, en riktig fin eftermiddag och kväll. Många gamla minnen från de tre åren på sjuksköterskeutbildningen kom till ytan, några bortglömda och andra oförglömliga.  Tänk att det gått tio år sedan vi blev klara – helt galet!

›› 74/100 #blogg100

 

På besök i det förflutna…

…eller något åt det hållet. Det är tre år och fyra månader sedan min pappa dog, tiden går. Antalet gånger jag varit hem till min styvmor sedan dess kan räknas ena handens fingrar. En anledning till att det inte blivit fler gånger är för att jag tyckt det varit jobbigt eftersom hon bodde kvar i huset där de bodde tillsammans, i huset där jag bodde från jag var 12 till jag flyttade hemifrån. Många minnen, en del bra men tyvärr även många dåliga. Det har varit konstigt att vara där efter han dog, han saknades. Jag kommer ihåg när vi var där innan begravningen och min farbror kom in i vardagsrummet där vi satt. Han såg precis ut som pappa, samma kroppshållning, samma längd.

Men hur som helst, idag var jag dit. Min styvmor har sålt huset, något hon enligt mig borde gjort för länge sedan eftersom det varit såmycket jobb med ved och tomt. Nu håller hon på att rensa ur och hade tre kassar med massa skolböcker och skrivhäften som var mina. Skrivhäften från lågstadiet upp till gymnasiet, jag visste inte ens att allt det fanns kvar. Kändes skumt att läsa sitt klotter från tråkiga lektioner i högstadiet, om olycklig kärlek och dumma lärare. Eller att se sin första mattebok. Jag valde att spara tre saker, en påse jag sytt i syslöjden, ett album med bokmärken (visserligen inte från skoltiden men en sak från barndomen) och en arbetsbok från lekis. I boken hade jag ritat ett fint självporträtt, kunde inte slänga den. Men allt annat slängs, såg ingen anledning till att spara på det.

›› 55/100 #blogg100

Minnen från förr

I helgen var jag och hämtade ut mina nya glasögon. Eftersom jag låg sjuk hemma nästan hela förra veckan så tog detta besök på krafterna så väl hemma hamnade jag på soffan. Lekte lite med min iPhone och tog bland annat kortet ovan, jag har sedan dess börjat använda detta foto som profilbild på Twitter. Varje gång jag ser det så hoppar jag till för det påminner om kort jag tog för snart 10 år sedan (de nedan). Och de väcker en olustkänsla. Inte för att jag mår dåligt över hur jag såg ut, även om jag inte såg allt för rolig ut med mitt alldeles för röda hår och mina runda glasögon. Jag mår dåligt för att jag vet att någon som jag hade kort förhållande med tyckte om de där bilderna. Någon som efter min skilsmässa fick mig glad igen. Någon som några månader senare slog ner mig i skorna igen, bokstavligen talat.

Han slog mig. Jag skrev om det under förra årets #blogg100 och jag kopierade då även in de blogginlägg jag skrev dagarna efter det hade hänt.

Jag 2005

Korten är egentligen inte så lika, men det är något med allt det röda som gör att de blir alldeles för lika när jag ser min bild i Tweetbot.

›› 31/100 #blogg100

Ibland missar man ett hål och faller i av gammal vana

Som jag skrev igår så sjönk humöret och tyvärr blev humöret inte bättre idag, snarare sämre. Jag vet inte om det är en sen reaktion på att pappa dog eller om det beror på annat. Jag var på en kurs genom jobbet i veckan, en kurs som innebar en 22-timmars kryssning med Birka. Dag- och kvällstid var inget problem, men när jag låg själv i min hytt kom minnen från alla resor jag gjorde till Finland som barn. När jag var riktigt liten var min bror och syster med, sen när de var större så var det bara pappa och jag. Mamma följde aldrig med, inte ens innan skilsmässan, jag vet inte varför. Det var pappa och jag. Så många minnen från dessa resor. Minnen av farmor och farfar, mina kusiner, farbror och hans fru övrig släkt. Men framför allt pappa och vår sommarstuga och glassen jag alltid fick, varje dag, då vi åkte från farmor och farfar till stugan.

Jag har så många minnen från dessa somrar, som den sommar då han byggde min egna brygga. En liten, bredvid den stora, en lägre så jag nådde ner till vattnet. En sommar när jag kanske var fem år gammal så hade jag träskor med blommor på, jag var så stol över. Denna sommar tog jag ett oavsiktligt bad i sjön, jag for med huvudet före efter att ha råkat stöta emot med baken mot den stora bryggan när jag böjde mig fram. Pappa var i närheten så klart och fiskade upp mig snabbt. Men min ena fina träsko flöt iväg och jag var otröstlig så pappa tog roddbåten och räddade min träsko. Den stora bryggan har blivit utbytt genom åren, och den lilla med för Marias brygga har blivit tradition. Trots att jag höll på bli av med min träsko så är detta ett av de bra minnena.

Sju veckor nu, förstår fortfarande inte att han är borta.

Sen är det tankar av andra slag om tynger mitt sinne. Tankar om framtiden och hur den ska se ut. Kommer mitt liv fortsätta att bara vara jobb, sömn och mat för all framtid eller kommer det förändras. Och om det förändras, till vad och hur?

Allt det här, minnen och funderingar, skapade visst ett hål. Ett hål som jag helt missade. Och jag föll. Nu ska jag bara orka kravla mig upp igen.

Nr 11 av #blogg100

%d bloggare gillar detta: