Några slag

När jag läser om kvinnan som blev ihjälskjuten av sin pojkvän blir jag ledsen. Ledsen och förbannad över att det ska behöva hända. Att hon inte fick kontaktförbud är obegripligt, kanske inte hade hjälpt ändå men hon borde ha fått det. Så många andra skriver säkert klokare saker om detta än vad jag orkar göra nu så istället så klistrar jag in två inlägg från 2006. Jag var nyskild och hade ett kort förhållande med en kille som först gjorde mig så glad, fick mig tillbaka till livet igen… Men det slutade med några slag som förändrade allt.

Några slag…
torsdag, 9:e februari, 2006

Egentligen borde jag ta och lägga mig för att vara pigg och glad i morgon – dags för ny praktikplacering i morgon. Två veckor på akuten hägrar…

Men jag kände att jag behövde skriva om det som hänt de senaste dagarna, ingen rolig historia… Egentligen vet jag inte hur jag ska skriva det, när jag tänkt på det innan har jag vetat precis, nu är det tomt.

I måndags tog det slut med J, vilket blev lite krångligt eftersom han bodde hos mig. Har inte nämnt det innan men han flyttade in vid nyår, meningen var att det skulle bli tillfälligt, tills han hittade en lägenhet här. Efter att ha småbråkat de senaste dagarna så sa jag till honom på eftermiddagen att det inte fungerade, jag kunde inte ha det så här – det här var slutet för oss. Lite smågnabb på kvällen slutade med att först kastade galgar på mig, vet inte om det var meningen att det skulle träffa – det gjorde ont. Sedan fick jag ett slag i ansiktet, han tryckte även upp mig mot väggen varpå jag satte mig på golvet och han slog mig då på huvudet och sparkade mig i sidan.

Jag var på väg ut på prommis med Daffe då detta hände så direkt efter gick jag ut. Kunde inte tro att detta hade hänt. Han slog mig! Skämdes först, men ändrade mig sedan – varför skulle jag skämmas? Smsade en kompis och skrev: Han slog mig, nu är det definitivt över. Det hade jag lovat mig för flera år sedan, första slaget och sen skulle det var över. Jag hade inte planer på att bli en tjej som stannar kvar trots att hennes kille slår henne.

Nu när jag har tänkt tillbaka på måndagskvällen så kan jag inte minnas att han sa förlåt. Han ville inte att jag skulle vara rädd för honom, han ville att allt skulle vara som vanligt. Han skulle inte göra det igen, trodde jag att det kändes bra för honom att han slagit mig… Men inget förlåt.

Det var inte slut där, men jag orkar inte skriva mer ikväll…

Kan i alla fall säga att jag mår relativt bra, har inga direkt fysiska skador av det hela. En blå läpp, litet blåmärke vid ögat, ömma käkar och en fruktansvärd värk i näsan med tillhörande huvudvärk. Jag var till Rikskvinnocentrum igår och pratade med en kurator plus att jag var till rättsmedicin och fick mina skador dokumenterade ifall jag väljer att polisanmäla honom…

Jag bodde ett par nätter hemma hos pappa så han kunde flytta härifrån, så han är inte kvar här som tur är.

Han slog mig?!
söndag, 19 mars, 2006

Är fortfarande förvånad över detta…han slog mig?! Hur kunde han? Hur kunde någon som sa att han älskade mig helt plötsligt slå mig? Hur kan någon som fick mig att känna mig så trygg, så glad att leva och någon som fick mig att skratta ta allt det ifrån mig på så kort tid. Nu känner jag mig otrygg och paniken som jag kämpat med efter rånen har kommit tillbaka igen. Är inte glad längre, skrattar bara på utsidan…

Han slog mig?!

Skrev om detta ganska nyligen efter det hade hänt, men återkom aldrig med fortsättningen, kanske det är dags nu. En tanke som förföljer mig är något jag tänkte när han sparkade mig och slog mig i huvudet, kan inte släppa det… “Jaha, är det så här det ska sluta.” Jag som många tillfällen i mitt liv velat att livet skulle ta slut, ville det inte då, ville leva, jag förtjänade mer. Det kunde inte vara slut nu…

Vilket det som tur inte var.

Men vad hände mer? Efter jag kom in efter promenaden med Daffe? Vad hände? För att vara helt ärlig minns jag inte allt, eller i alla fall inte vilken tidsföljd det hände. Minns att han ville prata, ville stå framför mig, han ville att allt skulle vara så vanligt. Vet att han skulle sova på soffan. Jag gick och la mig, han satt i köket och pratade i telefon, med vem vet jag inte men jag har mina aningar. Någon som anser att han är felfri och aldrig gör fel…

Efter ett tag kom han och satt sig på sängen, ville prata… Vi satt på sängen, minns att han sa att han inte ville att jag skulle vara rädd, han skulle inte göra det igen… Sa att han hade gjort det en gång, hur skulle jag kunna veta att han inte gjorde det igen? Nej, han skulle inte göra det igen, jag behövde inte vara rädd, han ville bara att allt skulle vara som vanligt.

Sen helt plötsligt…

Fler slag mot ansiktet, två eller tre? Hade han handen knuten? Rusar in på badrummet, det finns ingen nyckel, kan inte låsa. Tar en pincett, ett tillhygge om han försöker igen… Han kommer in, jag är hysterisk, jag skriker “rör mig inte, rör mig inte” om och om igen. Han undrar vad jag har i handen, tar pincetten ifrån mig, undrar vad jag ska göra med den…

Senare, vad hände emellan – jag minns inte. Vi är i köket, han tar en kniv, säger att han ska hugga den i sig själv. Gör det inte, gör det inte, skriker jag, försöker ta kniven ifrån honom. Han säger att det skulle vara det bästa för mig, då är jag av med honom. Jag påpekar att jag knappast är av med honom om jag har ett lik i lägenheten…

Vet inte vad som händer sen, senare ligger vi på sängen, han vill prata. Han håller på att somna, jag frågar om han tänkte lägga sig på soffan som han lovat. Det tänker han inte, jag lägger mig på soffan… Vi somnar. Klockan är runt fyra på morgonen.
Dagen efter går jag C-tur på praktiken, har slutbedömning på den placeringen. Berättar för min handledare, den kliniska adjunkten och min vän M som jobbar på avdelningen. Min handledare säger att det inte känns bra att jag ska åka hem till honom, samma sak känner jag, är rädd men orkar inte handskas med det. Pratar med jouren på Rikskvinnocentrum efter uppmaning av min handledare och M, får en kuratorstid till dagen efter.

Ringer till min far, det jobbigaste samtalet någonsin, ändå sa jag inte så mycket. Frågade om han kunde hämta mig på Ackis och sen åka hem och hämta Daffe. Jo visst, säger han, men varför? Förklarade att J hade slagit mig…

Han slog mig! Kommer jag någonsin att känna mig trygg igen, kommer jag någonsin våga någon komma nära mig igen. Vill ha närhet, men närheten skrämmer mig…

Men vem vill ha mig?! Ingen… Ensam som alltid. Hur har mitt liv kunnat bli en sån röra? Vad har jag gjort i tidigare liv för att förtjäna allt jag får i detta? För något måste ju allt elände bero på, eller är jag bara en olycksfågel som allt dras till?
Många har sagt till mig att jag måste anmäla honom, både nära vänner och familj, människor på nätet som jag aldrig hört något från… Men som M sa på MSN en dag, det är bara jag som kan bestämma det. Och saken är den att jag inte orkar, jag ORKAR inte….trots att jag vet att det är vad jag egentligen borde.

Han ringde förresten. Efter han hade läst mitt förra inlägg… Han sa förlåt, han pratade en himla massa…jobbigt att höra hans röst. Mest av allt ringde han för att förhöra sig om jag skulle anmäla honom eller inte. Han var rädd för det… Åter igen sa han, tror du detta är lätt för mig. Nej J, det tror jag inte… Men tänk på hur det är för mig, tänk på hur mycket du förstört för mig! Du slog mig!

Nr 38 av #blogg 100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: