Tagg: mål

Den där kärleken

Ibland kan jag längta efter den, speciellt efter många lediga ensamma dagar i följd. Saknar samhörigheten med någon, saknar den där självklara personen att göra saker tillsammans med. Och samtidigt som jag längtar efter kärleken så längtar jag ändå inte efter den. Jag känner att den skulle ta för mycket tid i från det jag verkligen vill göra. Det skulle ju kunna vara så att jag träffar någon som strävar mot samma mål och vi därför kunde sträva efter dem tillsammans. Om det inte var så att jag helst tränar ensam…

Men men, när jag väl springer på kärleken igen så lär jag nog strunta i om det kommer i vägen för några mål. Men mina mål, det ska jag uppnå ändå, får bara planera lite annorlunda då.

›› 13/100 #blogg100

Mål och utmaningar 2016

Nytt år brukar betyda nyårslöften, men jag tror aldrig jag har haft några sådana. Åtminstone inte några som jag kommer ihåg. Mål brukar jag ha, eller utmaningar, och detta år är inget undantag. Mina utmaningar: de två kvarvarande loppen i En svensk klassiker (Öppet spår och Vätternrundan) och New York Marathon. Ser så fram emot alla tre loppen, på något konstigt vis. Skräckblandad förtjusning kan man också beskriva det som.

Daily greatness

Hur är det då när det kommer till mina mål? De är mer personliga och inget jag tänker ta upp här, åtminstone inte alla. Ett är dock att inte ge upp lika lätt när saker /känslor går emot mig. Främst gäller detta när det kommer till min träning. Jag har alltid haft alldeles för lätt att strunta i allt när jag mår dåligt, träningen glöms helt bort och jag börjar äta helt fel. Jag saboterar för mig själv och jag ångrar mig varenda gång det är dags att försöka ta mig tillbaka dit jag en gång var.

Härom dagen fick jag hem Dailygreatness Journal: A Practical Guide for Consciously Creating Your Days, tänkte försöka förändra mitt tankesätt under de kommande året – uppgradera mig själv, som de väljer att kalla det.

Tappat fokus

Någon gång, någonstans, denna vår tappade jag fokus. På vad jag vill och mina mål, var jag är på väg. Vad som orsakade detta vet jag men är inget jag vill ta upp här eftersom det har att göra med min familj. En bidragande orsak var dock att jag fick lov att ge upp årets mål på grund av min fot. Min familj och min fot fick mig att falla tillbaka i gamla invanda mönster som jag haft sedan tonåren, mönster som jag jobbat så hårt för att hålla mig borta från.

De senaste veckorna har jag försökt hitta mitt fokus igen. Halvhjärtade försök har gjorts och dessa har tagit slut så fort att jag knappt kan påstå att jag ens försökte. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag har för mål och jag vet vad jag behöver göra för att uppnå dem. Trots detta har jag inte lyckats vända om eftersom det är lättare att låta bli.

Jag blir så trött på mig själv! Varför gör jag alltid samma sak? Det har varit en jobbig helg, har grubblat och funderat en hel del. Tänkt på det förflutna, min familj, mitt liv, framtiden och vad jag vill och varför. Ändring måste komma, jag måste hitta andra vägar, finna och har kvar fokus trots att omständigheter vill kasta mig tillbaka i gamla vanor. Hitta nya sätt att ta mig igenom tunga saker utan att kasta allt jag åstadkommit åt sidan.

Jag vet inte ännu hur. Men jag ska.

Midnattsloppet 2013

midnattsloppet2013 Nu när det har gått några dagar sedan loppet tänkte jag ta och sammanfatta mina tankar och upplevelser från mitt andra Midnattslopp. Har ju sprungit en del lopp vid det här laget och Midnattsloppet har kommit att bli min favorit, lördagens lopp var toppen…om man bortser från att jag snubblade och fick nya sår på händerna och förvärrade det jag hade på knät.

Men vi börjar från början. En nackdel jag kan se med Midnattsloppet, men som också är en fördel, är att loppet går sent på kvällen. Det som gör detta till en nackdel är att det är så lång dag innan det är dags att springa, försökte sova länge för att dagen skulle bli kortare men det gick så där. Försökte äta och dricka ordentligt under dagen, städade med peppig musik för att bli på bra humör (och jo, jag blir ibland på bra humör av att städa). Peppen höll i sig under hela dagen förutom under den korta promenad jag tog till affären då det föll stora droppar regn från himlen, som tur var så sken solen när det var dags att bege sig in mot Södermalm.

Jag kom till startområdet rätt tidigt eftersom jag var osäker på hur lång tid det skulle ta och lämna in min väska, behövde ju inte göra det förra året och ville därför ha god tid på mig för att inte behöva känna mig stressad. Gick en runda först innan jag lämnade in mina saker, sen var det väntan…väntan…och väntan innan det äntligen var dags för min startgrupps start. Jag hann bli lite kall under tiden men så fort vi kom igång så var det alldeles lagom temperatur att springa i. Starten gick och det var lite trångt ett tag men sen kunde jag springa på i min egen takt, eller lite snabbare än min egen takt så ett tag var jag nervös att jag höll ett för högt tempo. Men de första kilometrarna är lättsprungna så det blev aldrig något problem som tur var.

När vi kom ner till Norra Hammarbyhamnen så var det en kille som sneddade in precis framför mina fötter, hakade i eller sparkade till hans ena fot och tappade balansen. Lyckades stappla några steg till men lyckades inte återfå balansen så jag föll… Ja, vad ska man säga, får börja springa med skydd snart. Hur som helst, jag var snabbt upp på fötterna igen och sprang vidare, nu i lite lugnare tempo.

Min plan innan loppet var att gå uppför backarna vid Sofia kyrka och Mosebacke, och det gjorde jag också, resten sprang jag (förutom några meter vid vattenstationerna). Mitt mål var att slå min tid från förra året, plus att jag hade ett extra litet mål och det var att komma under 75 minuter. Det första målet klarade jag och sprang in på 1:15:42 (förra året 1:18:14) men jag var alltså 42 sekunder för långsam för att springa in på under 75 minuter. En liten besvikelse, helt klart, men jag är ändå nöjd. Så nu blir målet för Tjejmilen att komma under 75…

Det kändes riktigt bra att springa i lördags och jag tyckte det gick mycket bättre än förra året då jag verkligen kände mig trött. Visst blev jag lite trött denna gång också men jag hade ändå ett bra flyt i löpningen och jag njöt verkligen av loppet och alla saker som hände runt banan. Jag var lite nere innan loppet och även efter, nästan så det kom några tårar på hemvägen. Ensamheten var orsaken, att inte ha någon att dela upplevelsen med. Att åka dit ensam, vänta ensam, glädja sig ensam efter loppet och sen åka hem ensam. Visst, även om man springer med andra så startar man kanske i olika startgrupper men man har ändå någon att dela upplevelsen med. Ensamheten har varit lite jobbig den senaste tiden och lördagen var alltså inget undantag – dagen enda minus.

Kortet på mig i den neongröna tröjan är taget innan jag åkte, suddigt och taget i spegel som står lutad mot väggen i mitt lilla sovrum. Också en nackdel att vara ensam, fast å andra sidan hade nog ingen fått ta kort på mig i alla fall.

…och ja, jag drar in magen allt jag kan för att åtminstone se liiiite smal ut. 😉

Den där barnlösheten igen

Som vanligt så är den ständigt närvarande, som en efterhängsen vän/ovän som jag inte kan skaka av mig. Poppar fram vid väntade som oväntade tillfällen för att skratta mig rakt i ansiktet, för att göra mig ledsen. Ibland är det ren dumhet från min sida att jag blir påmind. Så var fallet idag då jag fastnade framför ett avsnitt av Tori & Dean, Tori väntar deras andra barn (numera har de fyra) och de var tillsammans till hennes OB/GYN för ett ultraljud.

Ja, vad ska man säga. Jag minns alla gånger jag sett min egna tomma livmoder när jag gjort VUL (vaginalt ultraljud), tomt så det ekat. Några gånger såg jag äggblåsor, många gånger cystor…och en gång den tomma hinnsäcken. Den hinnsäcken som det kan ha varit ett foster i, det närmaste jag kommit till att vara gravid.

Men det där med att göra ett ”riktigt” ultraljud, du vet ett sådant när de kletar gel på magen och man sen får se ett levande barn, har jag aldrig fått vara med om. Jag har aldrig fått ligga där på britsen med ett stort leende, med en blivande pappa vid min sida. Aldrig fått uppleva det, kommer aldrig få uppleva det.

Det gör ont.

Och sen kan man ju också fundera över hur smart det är att sen titta på Say yes to the dress, för det mår jag inte heller så bra av. Eller jo, det är kul att se massor av vackra brudklänningar men jag påminns också om att jag aldrig kommer få ha på mig någon fin klänning, igen. Och dessa ord skriver hon som sagt att gifta sig minsann inte var något hon skulle göra igen. Fast man kan ju ändra sig, men att jag ändrar mig behöver inte betyda att det därför kommer att ske.

Fick frågan idag vad jag hade för mål i livet, ingen av de saker jag nämnde ovan nämndes….och skulle jag skriva att dessa var två av mina mål skulle jag få så många efter mig. Att få barn och gifta sig? Skämtar du, lever du på medeltiden? Hur som helst, det spelar ingen roll för även om barn och giftermål (i en fin klänning) skulle vara mina mål så är de båda lika ouppnåeliga. Så vad spelar det för roll vad jag kallar saker och ting, två önskningar eller mål? Inget av dem kommer ändå att ske…

Men skämtar du med mig?! Sex and the City på tv, och vilket avsnitt? Jo, det då Miranda är och gör ultraljud. Ja, vad ska man säga.

%d bloggare gillar detta: