…och jag som hade tänkt ta en promenad. Åskar gör det också. Hade jag inte glömt mitt paraply på tåget förra veckan så hade jag kunnat gå ut ändå.
Men nu var det inte det jag skulle skriva, utan jag skulle skriva att jag ska gå två intropass denna vecka på nya jobbet. Känns SÅ bra! Fast något schema har jag inte än och risken finns att jag blir lite av en timmis innan min rad blir ledig i oktober. Men hur som helst, jag ska jobba! Hurra.
Jaha, så tog det stopp. Jag som för några minuter sedan hade en massa tankar jag ville få ner och har helt plötsligt inga kvar. Känner mig helt handlingsförlamad och har nog suttit och tittat på skärmen i 10 minuter utan att få ner ett ord.
Ute regnar det och inne med på sätt och vis. Humöret är dyster och saknaden stor. Tittar mot himlen. Och saknar ännu mer. Känner mig fånig för att tårarna rinner men jag kan inte rå för det, saknar honom så. Så många dagar kvar tills han kommer hem, min älskade P. Jobbigt att inte veta när vi ses igen, så mycket lättare då, men eftersom jag inte fått något schema än så vet jag inte alls hur jag jobbar. Hatar att inte veta.
Fick samtal från nya chefen igår och väntar ännu ett idag. Vet nu varför han väntade besked från gamla jobbet, det gällde min lön och vem som ska betala den närmaste tiden. Idag väntar jag besked om när jag ska börja jobba eftersom min rad är ”upptagen” till i oktober och det egentligen inte finns några pass för mig än. Jag hoppas få börja jobba i slutet av denna vecka, eventuellt i början av nästa. Skulle vara bra så att jag fick något att göra, något vettigt och ordentligt, något där man träffar folk. Något som gör att jag kommer ur denna handlingsförlamning.
Jag vet att P vill läsa att jag aktiverar mig och att jag mår bra, men idag är det lite svårt. Idag kan jag bara tänka på att du sitter där uppe i ett plan på väg långt bort ifrån mig. Kan inte rå för det. Är alldeles för duktigt att deppa ner mig och tänka negativt idag. Men jag ska komma ut på en promenad, jag ska. Egentligen borde jag springa men tror att jag sparar det till i morgon. Kanske spelar jag lite LegoStarWars eller kanske lite Wii, det var länge sedan.
Lyssnar på klockans tickande, varje sekund är en sekund närmare till vi ses igen. Men idag innebär även sekunderna som går att vi kommer längre och längre från varandra. Idag tycker jag inte om sekunderna, men jag lovar att tänka på dem annorlunda i morgon.
Nu ska fåniga jag sluta sitta här och deppa, fåniga jag tänkte ta ett bad. Vända på rutinerna, brukar aldrig bada på dagen men varför skulle jag inte kunna göra det idag. Det får åtminstone tiden att gå och ute är det ändå bara trist och regnigt. Men först, uppdatering av viktbloggen…ett negativt sådant (och då inte i en positiv mening, om ni förstår vad jag menar).
Helt plötsligt verkar det som det igen ligger på gamla jobbet att avgöra när jag får börja jobba på nya jobbet, och visst, det kanske inte så konstigt med tanke på att jag egentligen har tre månaders uppsägningstid. Fick ett mail idag från nya chefen som hade pratat med min gamla gruppchef, han hade lämnat ett förslag och skulle få besked på måndag. Målsättningen är hur som helst att jag ska börja jobba så fort som möjligt och jag hoppas få ett positivt besked på måndag.
Vill börja jobba nu! Många skulle säkert tycka det var skönt att vara ledig 8 veckor och det kanske jag också hade tyckt om jag hade mått bra hela tiden. Eller nej, jag hade nog blivit rastlös ganska så snabbt. Jag vill jobba, jag tycker om att jobba, och jag älskar att vara sjuksköterska eftersom jag alltid har tyckt om att hjälpa andra. Så håll tummarna för mig att jag får börja jobba snart.
Och angående mitt gamla jobb och att gå tillbaka dit… Min doktor frågade förra veckan om jag kände mig arbetsför och jag svarade ja. Följdfrågan då var om jag skulle klara av att jobba på gamla jobbet om jag visste att det bara var för någon/några veckor. Svaret på det var tårar och panikkänslor. Så ja, arbetsför för nya jobbet. Och nej, för gamla jobbet.
Bild från stock.xchang.
Efter att ha mått bra en vecka eller mer kom bakslaget nu på kvällen. Allt och ingenting gjorde att jag åter igen föll tillbaka i gamla vanor, eller en gammal vana – den att förstöra för sig själv. Som att straffa mig själv, för att bevisa för mig själv att det jag alltid innerst inne har trott faktiskt stämmer. Att jag bara lurar mig om jag tror något annat. Gammal vana som får mig att äta en påse gifflar och en påse chips. Som får mig att gråta förtvivlat och undra varför, varför duger inte jag? Varför är jag inget att ha?
Tisdagen var egentligen en bra dag. Bra planeringsdag med nya jobbet. Många kända ansikten eftersom jag jobbat extra som undersköterska där under studietiden plus att mitt första jobb som sköterska var på en ”systeravdelning” (bara annan inriktning på rehabiliteringen). Många som tyckte det var kul att jag skulle börja jobba hos dem. Men så var det frågan om när jag börjar jobba, det var ju från början tänkt att det skulle bli i oktober eftersom gamla jobbet inte ville släppa mig tidigare. Men sen gjorde de ju sin tvärvändning och det var ju bra, fast idag fick jag reda på att nya jobbet tagit in en vikarie de månader som är kvar tills det att det var tänkt att jag skulle börja jobba. Och det är ju inte så konstigt, de ville ju inte stå där med en sköterska för lite. Nu skulle visserligen nya chefen försöka få ihop så att jag kan börja snart i alla fall, lite strödagar/kvällar här och där för att jag ska slippa vara sjukskriven…och det är ju bra. Men allt krångel gör mig så ledsen.
Och så var det frågan med pengar som alltid får ner mitt humör. Får jag över huvudtaget några pengar denna månad och i så fall hur mycket? Hatar att inte veta, det är jobbigt för någon som vill ha kontroll. Nu har jag ingen kontroll alls och jag mår verkligen dåligt över det.
Svammel, svammel, svammel… Allt är en enda virrvarr i mitt huvud. Tankar far omkring, om det ena och det andra. Idag, nu den 18:e, så är det även 20 år sedan min mor kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer. Jag undrar ofta vad det var/är med mig som gjorde att jag inte dög. Varför ville hon inte veta av mig? Var jag så hemsk? Var jag så besvärlig? Vad hade jag gjort? Minns fortfarande den dagen som det var igår, minns vad hon sa, vad jag kände. Minns även hur jag några dagar senare kom dit när hon var och jobbade och hämtade alla mina saker för att sen kasta in nyckeln genom brevinkastet. Vet än idag vad jag glömde kvar. Minns hur jag inte berättade för några av mina vänner att hon kastat ut mig, hur jag lossades att jag fortfarande åkte till henne varje helg. Minns att det tog ett halvår innan jag kunde prata om det som hänt utan att visa några känslor, bara säga att man vänjer sig. Och det gör man ju, mer eller mindre. Men ibland kommer allt tillbaka.
Egentligen hade jag tur som inte behövde ha henne i mitt liv. Hon var/är inte frisk. Jag hade tur.
Jag förstör för mig själv genom att tillåta mig att hamna i gamla fällor. Äta för att jag inte mår bra. Jag mår inte bättre av det. Jag vet ju det. Ändå, tvångsmässigt ätande. Tycket inte ens att det är gott i slutändan, men jag äter ändå. Äter. Äter. Äter. Och trots att jag har dåligt med pengar så köper jag chips och gifflar, är så dumt. Kan inte låta bli.
Men nu, slutsvamlat. Sova. Trött.
Pratat med min gruppchef idag och de har helt plötsligt ändrat sig angående min uppsägningstid. Nu tycker de att det är bästa för mig är att jag får börja så snabbt som möjligt på det nya jobbet, vilket jag verkligen kan instämma i. Ju längre jag går hemma, desto osäkrare kommer jag att bli på min egen förmåga. Och jag vet att jag är en bra sjuksköterska, jag vet det, men går jag hemma länge till kanske jag börjar tvivla även på det. Som det är nu så är det jobbet på akuten som jag av någon anledning helt plötsligt inte klarar av.
Så nu är jag gladare och det känns lite ljusare igen.
Men jag saknar P som jag inte har träffat sedan i måndags morse, en hel evighet sedan.
