Etikett: jobb

Natt och jag borde sova

Eller åtminstone ligga i sängen och försöka, men istället sitter jag i köket och tittar på en röd halvmåne. Roligare kan man ha.

Är hemma efter en trevlig kväll med missarnas fd husse, vi grillade och skvallrade på hans balkong. Sista gången för nästa vecka flyttar han och får en mycket mindre balkong. Mycket prat om jobbet blev det, fastän jag inte borde tänka på det så hamnar tankarna där konstant. Bara när jag är med P tänker jag på annat. Saknar honom så att det gör ont, har aldrig varit med om något liknande…

Nunc scio quid sit amor./ Vergilius, Ecolage VIII

Dagen idag

De jobbiga sakerna för dagen avklarade, nu är det bara de bra sakerna kvar. Kramarna.

Lyckades faktiskt ta mig till jobbet idag utan att bryta ihop. Som tur var så stötte jag inte på så många arbetskamrater, slapp få frågor. Mötet med gruppchef gick också bra. Hon vill inte att jag glömmer bort den den möjligheten att jag kan stå kvar som anställd på akuten och få arbetsträna någon annanstans. Hmm, vet inte jag det, lockar mig inte alls.

Intervjun gick även den bra men jag tror ändå inte att jag får jobbet, en känsla jag har bara. Det känns som de tycker att jag är överkvalificerad för jobbet och dessutom begär för mycket lön. Men jag vill ju inte få lägre lön än vad jag har nu när jag i och med byte till ren nattjänst blir av med min rotationsersättning på 1500 per månad. Ja ja, jag får se hur det blir.

Men nu ska jag inte tänka på annat än att jag snart får kramas med P. <3

Sjukskriven

Jodå, det blev så, jag är sjukskriven. På sjukintyget står det ”stressreaktion”, på pappret till jobbet för att de ska bevilja mig rehabilitering står det ”svår krisreaktion med inga andra utlösande faktorer än arbetssituationen”. Den rehabilitering som det är tal om är samtalsstöd med beteendevetare, ungefär liknande den jag fick efter missfallet (fast då var det även KBT inblandat).

Jag läser orden men får ändå inte in att det är mig det gäller. Vadå jag? Stress? Kris? Varför nu? Varför inte tidigare med allt skit jag varit med om och faktiskt överlevt? Varför får jobbet mig att må så här? Jag älskar ju mitt jobb. Men som den gode doktorn sa, hade jag inte älskat mitt jobb så hade jag kanske inte hade hamnat i den här sitsen.

Vet att jag inte ska tänka på det men jobbet rör sig ständigt i mina tankar. Vad är jag utan mitt jobb? Jag är ju mitt jobb, jobbet är det mitt liv kretsar runt. Mitt patetiska lilla liv innehåller ju inte så mycket annat. Och jag vet att jag inte ska tänka så, tro mig, jag vet. Ändå far tankarna i liknande banor hela tiden.

Jag fick ”ordinationen” att sova, äta och gråta under tiden jag är sjukskriven, bara göra sånt som jag vill. Plus att jag ska promenera minst en timme per dag då det är ett bra sätt att skrämma iväg ångesten, det vet jag sedan tidigare att det är ett bra sätt att rensa hjärnan.

I morgon ska jag träffa min gruppchef, ett möte jag inte ser fram emot. Det är inte det att jag inte vill träffa henne, utan snarare så att jag inte vill till jobbet. Vill inte se mina jobbarkompisars medlidsamma blickar, vill inte att de ska fråga mig hur jag mår för det kommer bara få mig att gråta. Visst, vi är en stor arbetsplats med över 100 anställda så har jag tur så vet inte alla att jag bröt ihop. Det är så mycket annat som det pratas om på jobbet för tillfället så om jag har tur så har inte det spridits till alla än…samtidigt så vet jag ju hur mycket alla pratar/skvallrar.

En annan sak som händer i morgon är att jag ska på intervju för nattjänsten jag sökt, hoppas att det går bra.

Nu sängen, så jag inte får skäll av P i morgon. <3

Sjukskriven?

Jag har fallit ihop, jag har krackelerat. Något jag aldrig trodde skulle hända, åtminstone inte på grund av den anledning som nu fört mig ner mot botten av avgrundsdjupt hål. Jobbet. Jag som älskar mitt jobb, hur många gånger skrev jag inte det här i bloggen förra året. Jag älskar mitt jobb, tycker att det bästa jag någonsin gjort är att börja där. Jag älskar mina underbara och omtänksamma arbetskamrater.

Och trots detta är det jobbet som gör det. Förstår inte.

Det började förra veckan. Sov inget natten mot måndag men hade trots detta en relativt bra dag, dvs enda till krismötet vi hade på eftermiddagen. Sen har det bara gått utför. Hade ett hemskt pass i tisdags, många patienter, nytt arbetssätt, oerfaren doktor. Många tårar och en stressklump i magen hela dagen. Onsdagen var jag ledig, torsdagen jobbade jag igen. Eller skulle ha jobbat i alla fall, gick hem efter ett par timmar. Det gick inte. Superstressad, panik. Bröt ihop och satt och grät i vårt lilla personalrum. Sedan dess har jag inte varit tillbaka. Blir stressad och får panik bara jag tänker på det.

Sover fortfarande inte. Har ingen aptit. Mår hemskt bara jag tänker på att jobba. I morgon ska jag till doktorn.

Förstår inte hur detta kunde hända mig. Förstår inte hur jobbet helt plötsligt kan stressa mig så. Jag som trots det stundtals stressiga jobb jag har, aldrig varit stressad på jobbet. Jag som alltid tänkt att det här löser vi. Men nu. Nej. Jag förstår inte. Nu vill jag bara bort därifrån. Vill inte tillbaka. Fast jag egentligen vill det.

Aaah, blir galen. Eller blir. Är?

Och mitt i allt detta kaos så spirar något underbart, en känsla jag aldrig trodde jag skulle känna. Men den finns där. Gör mig så glad. <3

Onsdag

Sitter i nattlinne vid köksbordet, har precis avslutat en timmes frukost. Och ja, frukost, trots att klockan närmar sig 18, har jobbat natt. Funderar lite smått på om jag ska ta och bädda sängen för att sen hoppa in i duschen. Lugnt och skönt, underbart.

Det är underligt hur de där hormonerna kan påverka mig, igår var verkligen ingen bra dag och natten blev inte mycket bättre den. På grund av det tårar jag fällde så hade jag en härlig huvudvärk som sällskap ända fram till fyratiden i natt. Tårarna bidrog även med att mina ögon blev torra som fnöske vilket ledde till att jag med linserna såg otroligt suddigt, sista timmarna såg jag knappt vad det stod på skärmen…och det var inte kul att cykla hem halvblind, men hem kom jag i alla fall.

Känner att hormonerna börjar ge vika nu och att jag mer och mer blir mig själv igen. Jag blir inte överdrivet glad för småsaker, inte heller lika överdrivet ledsen för saker som jag i vanliga fall inte bryr mig om. Idag känns dessutom sorgen längre borta igen, där den brukar befinna sig, på ett behörigt avstånd. Men av med den helt, det blir jag nog aldrig. På tal om det så har styvsyster ännu inte fått barn, hon väntar otåligt precis som övriga familjen gör och kommer bli igångsatt (men när, det vill hon inte berätta).

Snart är det helg igen! Underbart. Men nu, dags att sätta lite fart här. Kanske skulle ta sig en promenad med Erasure i öronen.

%d bloggare gillar detta: