Tagg: ensamhet

Tack för att jag är stark!

Ibland krävs det så lite för att ett bra humör ska gå till uselt på bara några sekunder. Eller bra humör, eller jo, bra humör eller kanske ska jag kalla det neutralt humör. Sen ser jag något och genast slår det till det där som är en av de saker som kan få mig att dippa snabbare än man hinner blinka. Utanförskapet.

Jag säger det ofta, att jag trivs ensam och jag menar det verkligen. Men det behöver inte betyda att jag alltid vill vara ensam. Precis som andra har jag ett behov av ett sammanhang, att känna sig inkluderad, att umgås och prata, vara en del av något.

Idag var en bra kväll, det vill säga till för cirka 10 minuter sedan då jag gick in på Facebook och såg ett fotografi på ett sammanhang där jag kunde ha inkluderats.

Men. Inte.

Sen kommer tankarna som ett brev på posten, utanförskapet och tankarna runt omkring. Duger jag inte? Och i några sekunder rinner tårarna och jag vill bra gräva ner mig i mitt djupa hål och låta någon skyffla igen jorden över mig. Men se det går ju inte heller när man är ensam. *ironi*

Några minuter senare är tårarna torkade och jag vänder tankarna åt annat håll. Gläds över andra saker i mitt liv. Kampviljan väcks. Att ensam är stark, ibland. För jag är stark, jag har tagit mig i genom så mycket och jag står här ändå. Jag kanske vacklar ibland, eller ganska ofta, men jag är stark. Så det så. Och det hoppas jag att fortsätter att vara genom de motgångar som är en del av det liv jag har framför mig. Stark genom framgångar är en sak, det är oftast lätt….det är när livet känns tufft som jag är glad över den inneboende styrka jag har, den som jag tyvärr ibland glömmer bort att jag har.

Så.

Tack för att jag är stark!

›› 60/100 #blogg100

Om allt och inget och lite till

Det här blir nog ett spretig inlägg, har så mycket som snurrar i huvudet som jag känner att jag vill få ner. Om allt blir skrivet, det vet jag inte.

IMG_8230Semestern. Jag började mina fyra veckor med en undran, vad ska jag nu göra med mitt liv? Hade inget planerat, inget. Nu efterhand så är jag förvånad över att veckorna gick så snabbt som de ändå gjorde. Första dagen på semestern var jag riktigt nere och den värmande filt som ensamheten kan vara lös med sin frånvaro. Jag kände mig  bara ledsen och undrade varför jag i hela friden tog fyra veckor på raken. Men jag bestämde mig för att inte tänka så och gjorde upp ett träningsschema som jag satte upp på kylskåpet, och så följde jag det. På så sätt hade jag något att göra varje dag och som fick mig ur huset, jag avvärjde apatin som så gärna vill komma och hälsa på när jag inte har något att göra flera dagar på raken. Och det hjälpte. Jag cyklade, gymmade, sprang och promenerade.

Nu är inte träning allt jag gjort dessa veckor, bara nästan. Jag har även varit hem en sväng till storasyster hemma i Enköping, men även där tränades det (jag och syrran cyklade bland annat till Västerås). Jag passade på att hälsa på en av mina äldsta vänner när jag var hemma, en sån där som man inte träffar så ofta men när man väl gör det så känns det som man träffades igår. Jag hade funderingar att besöka minneslunden där pappa ligger men jag klarade inte av det nu heller. Lilla pappa, kommer jag någonsin klara av det?

Pappa. Vad bra det hade varit om han hade varit i livet nu efter min så kallade mors bortgång. Det gör mig så ont att det nu ska vara ett sådant stort problem att jag och min syster inte hade någon kontakt med henne medan vår bror hade det. Så trött att anses vara boven i dramat när jag är ett av offren, eller offer är vi alla i detta drama. Trött på att det ska ha legat på mig att återuppta kontakten dessa 25 år när det var hon som kastade ut mig och sa att från och med nu så sa hon upp all kontakt. Trött på att bli svartmålad inför släkten att vara en usel dotter när det var hon som inte var en bra mor. Nej. Jag ska inte ödsla någon energi på detta, det är ingen idé. Jag har skrivit ett brev till min bror och gett min syn på saken och efter det…inget. Bra så. Då får det vara. Men tråkigt är det, denna mur som finns mellan oss. Han som en gång var min största idol.

Vad vore en semester om man inte slösar lite pengar?  Jodå, här har det ”slösats” pengar trots att ingen resa gjorts. Bland annat så blev jag rödhårig igen och eftersom jag det gjordes på salong så kostar det ju en slant. Men ack så skönt det är att sätta sig och bli lite ompysslad i några timmar! 🙂 Jag litar helt och håller på min frisör och säger att hon får göra vad hon vill, både när det kommer till klippning och färg. Själva frisyren hände det inget med denna gång, jag bara gick från brunett till rödhårig. Annat jag slösat pengar på är lite nya väskor, skor och en ”juicer” (ett sätt för mig att försöka få i mig lite mer nyttigheter). Sedan tidigare i sommar så införskaffades en trainer till min cykel, ska jag cykla Vätternrundan nästa sommar (vilket jag ska) så kommer det behövas cyklas i vinter.

IMG_8223I kväll, så här sista dagen på semestern, så har jag träffat laget som jag springer Vasastafetten med. Vi har ju träffats förr och tränat, idag var det dags för ett möte för att få  ihop logistiken inför loppet och, så klart, festen efter. Eller ja, middagen efter i alla fall. Här i veckan provsprang jag min sträcka, och gick den tillbaka sen, och du milde tid vad den var hemsk! Den börjar med fyra lätta kilometrar, nedförsbackar, för att sen övergå till sju tuffa kilometrar, uppförsbackar. Jag har aldrig varit bra på att springa uppför, vilket även gäller allt annat som går uppför (cykel och skidor) men nu efter svackan, som jag hamnade i när min vänsterfot började krångla, så är jag rent ut sagt usel på att springa uppför. Det känns som problemen med foten gör att jag har ändrat mitt löpsteg/-teknik plus att jag tappat en del av min kondition.

Konditionen ja. Saken är ju den att jag skulle vara någon helt annanstans löpmässigt just nu. Jag skulle ha sprungit mitt Stockholms marathon och legat i träning för Lidingöloppet, istället så har jag rätt nyligen börjat kunna springa på foten. Så hur är det med fotuslingen? Nja, sådär skulle jag vilja säga. Inflammationen har nog läkt ut men istället så har jag en begynnande hälsporre som jag med alla medel försöker bekämpa. Men det går i vågor. Idag till exempel kändes foten riktigt bra, men andra dagar kan jag inte gå utan att halta. Men envisheten, pannbenet, det finns där och jag vet inte om det är så bra alla gånger. När det kommer till Lidingöloppet så har jag mer eller mindre bestämt mig för att det inte blir någon start och att jag därmed skjuter upp mitt försök att genomföra en Svensk klassiker till det är dags för Öppet spår i vinter. Jag har visserligen redan simmat Vansbro men det var så kul så det hade jag ändå tänkt göra om nästa sommar. Men. Som sagt. Jag har inte helt bestämt mig. Än.

Kan inte skriva om semestern/sommaren och inte nämna ensamheten. Jag har sagt det förr, och säger det igen, men ensamheten stör mig inte. Oftast. Men när det kommer till lediga dagar och då speciellt flera lediga veckor, då kan det bli lite för mycket av det goda. Speciellt om jag inte har några större begivelser inplanerade. Man hinner tänka en hel del och det är inte alltid nyttigt. Jag har grubblat och funderat över de vägval jag tagit i livet, om jag valt rätt väg alla gånger. Jag vet, helt meningslöst att fundera över detta eftersom man ändå inte kan gå tillbaka och ta en annan väg. Har tänkt en del på mitt äktenskap och exmannen, vilket i sig inte är så konstigt eftersom jag för ett par dagar sedan skulle ha firat vår 15:e bröllopsdag….nu blev det inte ens fem. Jag sa till min exman att jag inte ville vakna upp om tio år och ångra att jag inte gjorde det här (det vill säga lämna honom) tio år tidigare. Hans svar på det var att tänk om jag vaknade upp om tio år och ångrade att jag hade gjort det tio år tidigare. I år är det 10 år, och nej, jag har inte vaknat upp och ångrat det. Däremot tycker jag att det är tråkigt att det blev som det blev, att de tunga åren då vi försökte bli gravida drev oss isär. Hade funderingar på att skriva till honom, men vad hade det tjänat till. Han kommer säkert ändå inte ihåg denna diskussion och efter som vi inte har haft någon kontakt alls de senaste åren så skulle det bara vara konstigt.

Så klart kan jag inte låta bli att tänka på hur det hade blivit om vi sluppit de tunga åren, hade det fungerat då? Och sen tanken att jag skulle ha så stora barn om vi hade lyckats, eller om jag inte hade haft missfallet några år senare – hur stort det barnet hade varit. Men livet blev inte så. Så jag fortsätter leva livet efter devisen: blev inte livet som du hade tänkt, gör något annat av det.

En sista tanke innan jag går och lägger mig. Varför ska man alltid behöva mötas av en sådan dyster och medkännande uppsyn så fort man nämner att man spenderar semestern ensam? Det är som andra har mer problem än vad jag har över ensamheten. Jag har inga problem med det, men det är precis som man säger att man är ensam på midsommar- eller julafton – folk tycker synd om en. Ja, det finns det som tycker ensamheten är jobbig, men jag gör oftast inte det. Är det så svårt att förstå?

Ja, så var det med den saken. Måndagen är redan här, vilken tur att jag börjar första veckan efter semestern med en ledig dag. 🙂 …orkar inte läsa igenom detta, så konstiga meningsbyggnader, stavfel och upprepningar får ni stå ut med…

Sjukdom och ensamheten

Den här ensamheten som jag i oftast tycker är ganska tröstande och som jag kan svepa om mig som en värmande filt, den är inte alltid lika rolig. Speciellt inte om man är sjuk och man har slut på Pepsi Max. Eller om man är sjuk, punkt slut. Ingen som kommer och smeker en över pannan och sen hämtar vatten (helst Pepsi Max). Ingen som tvingar en i säng när man suttit/legat i soffan alldeles för länge. Ingen som stoppar om en när man kryper ner i sängen igen.

Så sjukdom och ensamhet går inte hand i hand. Men om nu någon var här och gjorde hälften av de där sakerna så skulle jag säkert bli irriterad ändå. Förutom på just biten med att personen i fråga skulle ha köpt hem mer Pepsi Max åt mig, den biten skulle jag inte kunna vara irriterad på.

›› 25/100 #blogg100

Midnattsloppet 2013

midnattsloppet2013 Nu när det har gått några dagar sedan loppet tänkte jag ta och sammanfatta mina tankar och upplevelser från mitt andra Midnattslopp. Har ju sprungit en del lopp vid det här laget och Midnattsloppet har kommit att bli min favorit, lördagens lopp var toppen…om man bortser från att jag snubblade och fick nya sår på händerna och förvärrade det jag hade på knät.

Men vi börjar från början. En nackdel jag kan se med Midnattsloppet, men som också är en fördel, är att loppet går sent på kvällen. Det som gör detta till en nackdel är att det är så lång dag innan det är dags att springa, försökte sova länge för att dagen skulle bli kortare men det gick så där. Försökte äta och dricka ordentligt under dagen, städade med peppig musik för att bli på bra humör (och jo, jag blir ibland på bra humör av att städa). Peppen höll i sig under hela dagen förutom under den korta promenad jag tog till affären då det föll stora droppar regn från himlen, som tur var så sken solen när det var dags att bege sig in mot Södermalm.

Jag kom till startområdet rätt tidigt eftersom jag var osäker på hur lång tid det skulle ta och lämna in min väska, behövde ju inte göra det förra året och ville därför ha god tid på mig för att inte behöva känna mig stressad. Gick en runda först innan jag lämnade in mina saker, sen var det väntan…väntan…och väntan innan det äntligen var dags för min startgrupps start. Jag hann bli lite kall under tiden men så fort vi kom igång så var det alldeles lagom temperatur att springa i. Starten gick och det var lite trångt ett tag men sen kunde jag springa på i min egen takt, eller lite snabbare än min egen takt så ett tag var jag nervös att jag höll ett för högt tempo. Men de första kilometrarna är lättsprungna så det blev aldrig något problem som tur var.

När vi kom ner till Norra Hammarbyhamnen så var det en kille som sneddade in precis framför mina fötter, hakade i eller sparkade till hans ena fot och tappade balansen. Lyckades stappla några steg till men lyckades inte återfå balansen så jag föll… Ja, vad ska man säga, får börja springa med skydd snart. Hur som helst, jag var snabbt upp på fötterna igen och sprang vidare, nu i lite lugnare tempo.

Min plan innan loppet var att gå uppför backarna vid Sofia kyrka och Mosebacke, och det gjorde jag också, resten sprang jag (förutom några meter vid vattenstationerna). Mitt mål var att slå min tid från förra året, plus att jag hade ett extra litet mål och det var att komma under 75 minuter. Det första målet klarade jag och sprang in på 1:15:42 (förra året 1:18:14) men jag var alltså 42 sekunder för långsam för att springa in på under 75 minuter. En liten besvikelse, helt klart, men jag är ändå nöjd. Så nu blir målet för Tjejmilen att komma under 75…

Det kändes riktigt bra att springa i lördags och jag tyckte det gick mycket bättre än förra året då jag verkligen kände mig trött. Visst blev jag lite trött denna gång också men jag hade ändå ett bra flyt i löpningen och jag njöt verkligen av loppet och alla saker som hände runt banan. Jag var lite nere innan loppet och även efter, nästan så det kom några tårar på hemvägen. Ensamheten var orsaken, att inte ha någon att dela upplevelsen med. Att åka dit ensam, vänta ensam, glädja sig ensam efter loppet och sen åka hem ensam. Visst, även om man springer med andra så startar man kanske i olika startgrupper men man har ändå någon att dela upplevelsen med. Ensamheten har varit lite jobbig den senaste tiden och lördagen var alltså inget undantag – dagen enda minus.

Kortet på mig i den neongröna tröjan är taget innan jag åkte, suddigt och taget i spegel som står lutad mot väggen i mitt lilla sovrum. Också en nackdel att vara ensam, fast å andra sidan hade nog ingen fått ta kort på mig i alla fall.

…och ja, jag drar in magen allt jag kan för att åtminstone se liiiite smal ut. 😉

Den där ensamheten

Jag tror jag har nämnt det tidigare, att ensamheten blev mer påtaglig efter pappa dog. Men egentligen, är det någon skillnad? Jag var lika ensam när jag vaknade den 14:e december, på min födelsedag, som när jag gick och la mig på natten vid 3-tiden den 15:e december – den enda skillnaden var att han var död.

Trots detta blev den efter hans död så mycket mer tydlig, den där ensamheten. Jag hade inte mycket till familj innan, ungefär lika lite som nu. Men ändå, den där ensamheten.

Det jobbigaste med att att bli singel igen, att lämna missarnas husse, det var att förlora hans familj. Hans föräldrar och hans syster med familj. Under den tiden som vi var tillsammans träffade jag säkert hans föräldrar mer än vad jag träffade min pappa under 5-10 år. Så det blev tomt när även de försvann, jag saknar dem. Och det gör fortfarande ont när jag vet att de alla träffas, för förut var jag en del av det. Det är jag inte nu. Av förklarliga skäl visserligen, men det hindrar inte saknaden och ensamheten.

Den där ensamheten… Ensamheten som jag ibland tycker om, som jag ibland hatar. Självvald ensamhet är en sak, påtvingad ensamhet är en annan.

Nr 63 av #blogg100.

%d bloggare gillar detta: