Den där ensamheten

Jag tror jag har nämnt det tidigare, att ensamheten blev mer påtaglig efter pappa dog. Men egentligen, är det någon skillnad? Jag var lika ensam när jag vaknade den 14:e december, på min födelsedag, som när jag gick och la mig på natten vid 3-tiden den 15:e december – den enda skillnaden var att han var död.

Trots detta blev den efter hans död så mycket mer tydlig, den där ensamheten. Jag hade inte mycket till familj innan, ungefär lika lite som nu. Men ändå, den där ensamheten.

Det jobbigaste med att att bli singel igen, att lämna missarnas husse, det var att förlora hans familj. Hans föräldrar och hans syster med familj. Under den tiden som vi var tillsammans träffade jag säkert hans föräldrar mer än vad jag träffade min pappa under 5-10 år. Så det blev tomt när även de försvann, jag saknar dem. Och det gör fortfarande ont när jag vet att de alla träffas, för förut var jag en del av det. Det är jag inte nu. Av förklarliga skäl visserligen, men det hindrar inte saknaden och ensamheten.

Den där ensamheten… Ensamheten som jag ibland tycker om, som jag ibland hatar. Självvald ensamhet är en sak, påtvingad ensamhet är en annan.

Nr 63 av #blogg100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: