I lördags (25/3) var jag i Stockholm för att springa i lite tunnlar tillsammans med mina ”löpartjejer”. Förra sommaren var jag på ett löparläger med Runacademy på Gålö tillsammans med en av mina bästa vänner från gymnasiet. Hon och jag hade inte setts på typ 20 år men när hon frågade mig om jag vill följa med på löparläger så hängde jag på. Och tur var det för vi hade så kul! På lägret delade vi stuga med två andra och vi fyra fann varandra direkt, inte minst för att vi delar ett stort intresse i löpningen. Vi bestämde redan då att vi skulle ses igen. Men det var lite off topic.
Hur som helst,, lördag och Tunnel Run Citybanan var det. Det fanns ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass med starter att anmäla sig till och eftersom mina ”löpartjejer” alla är morgonpigga så valdes den tidiga starttiden. Vi var rätt tidiga med att anmäla oss så det slutade med att två startade i första startled klockan 9:00 och två oss startade i det tredje startledet klockan 9:30.
Märk väl att de är morgonpigga, jag är det definitivt inte. Natten mot lördag spenderades hemma hos min syster och klockan ringde sedan ohyggligt tidigt. Fick i mig lite frukost och satte mig sen i bilen för att åka till pendeln, väl där fick jag vänta några minuter innan min gamla vän A från gymnasiet dök upp – alltid lika kul att ses. Vi tog pendeln in till Södra station eftersom vi skulle lämna väskor vid målet, där mötte vi även upp C som hade sovit på ett pensionat på Söder. Hon hade varit snäll och hämtat ut mitt startkit så jag fick min mindre smickrande reflexväst (inte alls i samma bra kvalitet som vid förra tunnelloppet) och mitt gula pannband.
Efter vi lämnat våra väskor begav vi oss mot starten där vi mötte upp K och en annan vän från löparlägret. Obligatorisk fotografering så klart, och självfallet obligatoriskt toabesök. Sen var det dags för A och K att gå in startfållan och en halvtimme senare var det dags för mig och C. Pepp, pepp, pepp. Ja, peppen hade faktiskt infunnit sig och kanske berodde det på mina härliga ”löpartjejer”! De hade någon film med uppvärmning, såg inte så mycket av dem eftersom jag var omringad av långa personer men har tittat på den i efterhand.
Och sen gick starten. De två första kilometrarna sprang man utomhus och eftersom det var ganska smalt här så tog det ett tag innan jag kunde börja springa och sen gick det i makligt tempo. Perfekt för mig som är alldeles för otränad. En vätskestation och sen ner i tunneln! Med ljusspel, en kör (min favorit från Midnattsloppet som står uppe vid kyrkan), orgelmusik (just när jag sprang förbi spelades Cantina Song från Star Wars – me likey). På det stora hela tyckte jag att det var bättre sånt vid tunnelloppet 2014 men att denna tunneln var ”mysigare” på något sätt eftersom den var trängre. Och nej, jag har inte klaustrofobi så det bekom mig inte.
Mot slutet kom det rejäla backar! Både uppåt och neråt, jag gick. Jag gick för övrigt vid fler tillfällen redan innan, dels för att jag inte är tränad och dels för att få mer ut av upplevelsen. Jaha, och sen kom man ut ur tunnel och möttes av strålande sol och stenbumlingar att springa på. Lite senare var jag i mål.
Men ingen medalj! Alltså va? Jag tycker om medaljer ju. 🙁
Tiden då? 1:07:13, på cirka 7.6 km. Men det var upplevelsen, ett once in a lifetime lopp, som var huvudsaken och inte tiden. Så småningom kommer det en liten film, tyvärr filmad med min iPhone eftersom jag glömt min GoPro hemma.
›› 30/100 #blogg100
