Och annars då?

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Just nu, hur är det just nu. Jo, det blev svart igen. Hopplöst. Längtar efter semestern som nu bara är några pass bort, kunna strunta i allt, inte behöva föreställa sig. Inte behöva vara glad för att det är vad alla förväntar sig av en. Är det hormonerna som pratar eller är det något annat? Det är nog en kombination för tillfället, hormonerna som alltid spökar och något annat som min hjärna inte kan släppa. Hormonerna hjälper med största sannolikhet till att göra det svarta ännu mer svart och tårarna fler. Igår grät jag mig själv till sömns vilket resulterade i att jag gått med en envis huvudvärk hela dagen. Och till sömns förresten, sov alldeles för oroligt och var vaken alldeles för många gånger för att jag skulle vara pigg när klockan ringde klockan fem. Sen flöt jobbet på och dagen gick som tur var snabbt, men inte ens att jag var mer på några snitt gjorde humöret bättre (något de i vanliga fall gör).

Så annars då, just nu – mörker. Måtte de vända snart.

En vecka kvar

by  on  in om löpningen • 0 Comments

20130810-230525.jpg Hämtade min tröja inför Midnattsloppet idag, bara en vecka kvar nu. Men färgen, hur tänkte de? Vi lär ju synas i alla fall.

Och är jag i form för det kommande loppet? Nja, det kan jag inte direkt påstå men runt kommer jag ju komma i alla fall även om det inte blir på någon bra tid. Målet är ändå att tiden ska bli bättre än förra året och borde gå. Å andra sidan tänkte jag så när jag sprang Söder Runt också, att jag skulle slå min tid från Midnattsloppet 2012 alltså, men jag var ett par minuter för långsam. Förhoppningsvis är vädret svalare på lördag och då ska det gå.

Den där barnlösheten igen

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

Som vanligt så är den ständigt närvarande, som en efterhängsen vän/ovän som jag inte kan skaka av mig. Poppar fram vid väntade som oväntade tillfällen för att skratta mig rakt i ansiktet, för att göra mig ledsen. Ibland är det ren dumhet från min sida att jag blir påmind. Så var fallet idag då jag fastnade framför ett avsnitt av Tori & Dean, Tori väntar deras andra barn (numera har de fyra) och de var tillsammans till hennes OB/GYN för ett ultraljud.

Ja, vad ska man säga. Jag minns alla gånger jag sett min egna tomma livmoder när jag gjort VUL (vaginalt ultraljud), tomt så det ekat. Några gånger såg jag äggblåsor, många gånger cystor…och en gång den tomma hinnsäcken. Den hinnsäcken som det kan ha varit ett foster i, det närmaste jag kommit till att vara gravid.

Men det där med att göra ett ”riktigt” ultraljud, du vet ett sådant när de kletar gel på magen och man sen får se ett levande barn, har jag aldrig fått vara med om. Jag har aldrig fått ligga där på britsen med ett stort leende, med en blivande pappa vid min sida. Aldrig fått uppleva det, kommer aldrig få uppleva det.

Det gör ont.

Och sen kan man ju också fundera över hur smart det är att sen titta på Say yes to the dress, för det mår jag inte heller så bra av. Eller jo, det är kul att se massor av vackra brudklänningar men jag påminns också om att jag aldrig kommer få ha på mig någon fin klänning, igen. Och dessa ord skriver hon som sagt att gifta sig minsann inte var något hon skulle göra igen. Fast man kan ju ändra sig, men att jag ändrar mig behöver inte betyda att det därför kommer att ske.

Fick frågan idag vad jag hade för mål i livet, ingen av de saker jag nämnde ovan nämndes….och skulle jag skriva att dessa var två av mina mål skulle jag få så många efter mig. Att få barn och gifta sig? Skämtar du, lever du på medeltiden? Hur som helst, det spelar ingen roll för även om barn och giftermål (i en fin klänning) skulle vara mina mål så är de båda lika ouppnåeliga. Så vad spelar det för roll vad jag kallar saker och ting, två önskningar eller mål? Inget av dem kommer ändå att ske…

Men skämtar du med mig?! Sex and the City på tv, och vilket avsnitt? Jo, det då Miranda är och gör ultraljud. Ja, vad ska man säga.

Lite av det ena och lite av det andra, eller allt i en enda röra

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Och vad menar jag egentligen med en sådan rubrik? Kanske inget, kanske allt…och så blev jag lika flummig här också. Som vanligt olika tankar som far runt i huvudet, kanske skrivs de ner här huller om buller. Sen dagen idag, som inte har varit någon höjdare – men de kan de kanske inte heller alltid vara, men låt mig berätta att det blir inte lättare när man äter de förhatliga Primolut-Nor. Det blir ibland så tydligt för mig att känslorna inte alltid är mina utan kommer av de extra hormonerna. Och mina egna känslor blir förstärkta, både de bra och de dåliga. Humörsvängningar deluxe. Hemmadagar, som denna, gör det inte så mycket eftersom det bara är jag som blir lidande av dem. När jag jobbar eller av annan anledning befinner mig bland folk är det värre. Men men…jag blöder ju inte konstant i alla fall. Måste komma ihåg det de där dagarna som är extra jobbiga.

För övrigt kliar mina sår på händer och knän så jag håller på att bli galen! I natt vaknade jag två gånger att jag kliade och rev på det ena såret, hade sårskorpor under alla mina (korta) fingernaglar.

Härom dagen funderade jag på resor och sparande, fast jag visste ju egentligen att det aldrig skulle bli tal om någon lyxig resa (hur mycket jag än skulle vilja det vissa stunder). Nu har jag varit så där galet förnuftig och flyttat merparten till ett sparkonto med bättre ränta, här ska det förräntas och jag ska bli en ”rik” arvtagerska. Nå väl, rik blir jag inte, men det ska sparas och i slutändan kommer det förmodligen bli handpenning till någon ny lägenhet. Tror pappa flinar lite åt det, var han nu råkar befinna sig, jag är ju hans hoppjerka till dotter. Ständigt dessa flyttar, han hade slutat förvånas. Tror han skulle vara nöjd med det valet av hur jag valt att använda mig av mitt arv. Eller, jag hoppas det i alla fall.

Och där kom stressklådan som ett brev på posten, den som kommer ibland när jag blir ledsen, stressad eller nervös. Bort med den tack.

Annars då? Jodå, tack, bara bra. Eller inte. Kryper på väggarna här hemma. Haft feber i början av veckan och således varit hemma från jobbet. Precis som jag behöver ensamtid (då jag gärna inte gör så mycket) för att orka med livet så behöver jag aktiviteter och social samvaro av något slag för att inte bli rastlös…denna rastlöshet har tyvärr tendens till att leda till apati då jag verkligen inte orkar göra något alls. Lagom är bäst. Av det mesta.

Men nej, slutpladdrat för stunden. Sängen kallar. Eller den borde göra det i alla fall.

Spara eller resa, resa eller spara

by  on  in om vardagen • 1 Comment

Är så sugen på att åka till någon vacker plats på vår jord, blir mer sugen då jag ser @ThatsEarth’s underbara bilder. Som denna till exempel. Men nej. Inga resor, arvet efter pappa ska in på sparkontot. Men vad jag är sugen på en resa.

%d bloggare gillar detta: