Just nu, hur är det just nu. Jo, det blev svart igen. Hopplöst. Längtar efter semestern som nu bara är några pass bort, kunna strunta i allt, inte behöva föreställa sig. Inte behöva vara glad för att det är vad alla förväntar sig av en. Är det hormonerna som pratar eller är det något annat? Det är nog en kombination för tillfället, hormonerna som alltid spökar och något annat som min hjärna inte kan släppa. Hormonerna hjälper med största sannolikhet till att göra det svarta ännu mer svart och tårarna fler. Igår grät jag mig själv till sömns vilket resulterade i att jag gått med en envis huvudvärk hela dagen. Och till sömns förresten, sov alldeles för oroligt och var vaken alldeles för många gånger för att jag skulle vara pigg när klockan ringde klockan fem. Sen flöt jobbet på och dagen gick som tur var snabbt, men inte ens att jag var mer på några snitt gjorde humöret bättre (något de i vanliga fall gör).
Så annars då, just nu – mörker. Måtte de vända snart.