När man arbetar på en arbetsplats där de främst jobbar kvinnor så är det nästan oundvikligen så att en stor del går på någon sorts diet eller i alla fall försöker gå ner i vikt. Att vara den då som vill gå ner i vikt/komma i form, men ändå inte riktigt lyckats få till det på grund av bristande motivation eller karaktär, är inte kul. Jag pratar sällan eller nästan aldrig om detta på jobbet, pratar mest om min träning, men jag tror nog de flesta ändå vet att jag gärna skulle vilja minska i omfång och vikt.
Bland nattpersonalen är det många som kört 5:2 med varierande resultat, bland dagpersonalen är det en som kör Itrim och gått ner 24 kg, en som som kör LCHF och gått ner 25 kg. Sen finns de två som viktväktar varav den ena går jämvikten nu och som gått ner 7 kg. Jag är så imponerad av dem för just nu fungerar det inte alls för mig att hålla mig till något som får mig att gå ner i vikt. Jag har ju till och med blivit dålig på träningen, igen.
Jag har pratat med en av de som viktväktar om de här vid två tillfällen den senaste veckan, hon har berättat vad som fungerar för henne och vad hon tar till för knep de där gångerna då hon vill sluka hela glasspaketet eller lägga sig i badet med en stor skål med lösgodis och ett stort glas med Pepsi Max vid hennes sida (se, jag är alltså inte ensam om detta beteende). Vi har också pratat om att man innan bestämmer sig befinner sig i någon slags beslutscirkel innan man kommer fram till hur man ska göra/”nu får det vara nog” (hon har en förälder som jobbar med missbrukarvård). Idag frågade hon mig vad det är som motiverar mig och just nu är det något som jag har svårt att svara på, för tydligen motiverar det mig inte tillräckligt för att verkligen bestämma mig för att gå ner i vikt.
Min motivation och anledning till att jag vill gå ner i vikt är att jag vill börja springa längre lopp och för att mina knän ska klara av detta så måste jag ner i vikt. Men eftersom jag just nu är inne i en träningssvacka igen och knappt kommer ihåg när jag senast var ute och sprang så är ju denna motivation inte tillräcklig. Visst, jag vill trivas i min kropp igen och kunna komma i snygga kläder också men det motiverar mig inte heller. Jag har ingen strävan efter att bli snygg för någon annan eftersom denne person inte finns och jag är för tillfället inte ens intresserad av att denna person, vem det än må vara, ska finnas.
Så det är knepigt just nu, med motivation, med lust, med viljan och jag vill ändra på detta. Men hur vet jag inte. Jag försöker tänka på hur jobbigt jag tyckte det var vissa stunder under Tjejvasan och hur mycket lättare det skulle vara nästa år om jag minskade i vikt och tränade mer… Men de tankarna fungerar inte heller. Sen försöker jag tänka på hur skönt det skulle vara att inte se ut som en stor boll på återträffen med gymnasieklassen i sommar, men inte heller det räcker för att jag ska ta tag i det mer än några dagar. För efter några dagar är jag där igen och köper hem de där sakerna som jag skäms över att berätta för andra att jag smäller i mig titt som tätt.
Det komiska i det hela, vilket jag tror jag har skrivit förr, är att många på jobbet tycker att jag är så duktig på att träna. Men hallå, jag tränar ju inte alls så mycket som de tror att jag gör.
Orkar inte korrläsa detta, dags att bege sig mot sängen och försöka få lite skönhetssömn eftersom en dag på akutsalen hägrar i morgon.
›› 46/100 #blogg100
