Jag beställde en bok i dag, ”Längtan bor i mina steg”, skriven av Klara Zimmergren. En bok om att längta och vänta på ett barn. Klara berättar själv att när hon befann sig i barnlöshetsträsket hade velat läsa en bok om någon som var i samma situation och av egen erfarenhet vet jag att det hjälper. Jag bloggade under mina ”aktiva” år i det träsket, om alla försök, om all smärta och all ensamhet. Jag läste även många bloggar på samma tema och det hjälpte, jag var inte själv med mina underliga tankar, vi var flera som tänkte och kände samma sak. Det hjälpte.
Nu försöker jag inte få barn, jag vet att jag aldrig kommer få egna barn, att jag kommer förbli barnlös. Men att jag inte längre försöker innebär inte att jag inte längre vill. Jag vill fortfarande. Så jag är och förblir ofrivilligt barnlös, hur tragiskt det än låter. Jag har dagar då det är tyngre och dagar då det är lättare, men tankarna finns nästan dagligen där. Om barnet som aldrig blev, om den längtan jag ständigt finns. Om den defekta kropp jag har som inte ens klarar av det som den är till för, jo för så tänker man vilket även Klara tar upp. Att man inte duger.
För man blir ständigt påmind. Det kan vara familjen på tåget, barnen som leker i parken, nyblivna mammor som stolta går omkring med sina nyfödda i barnvagnar, blivande föräldrar, blivande mor- och farföräldrar. Och så frågan: ”Har du barn?” För i min ålder så ska man ju ha det, man ska helst ha man också men det kan ju ha tagit slut, men barn det ska man ha. Oavsett hur ens livssituation ser ut, det hör ju till. Barn. Det som de flesta anser vara meningen med livet, att livet inte ens börjar innan man får barn och att man inte vet vad kärlek är förrän man har fått barn.
Men tro mig, det finns mening med mitt liv också trots att jag inte har barn.
›› 69/100 #blogg100
