Månad: mars 2017

Fem saker du kanske inte vet om mig

Fredagen är här och jag är leeedig, långledig för att vara exakt! Som jag behöver det. Fredagen till ära tänkte jag dela av mig med några saker som inte så många känner till om mig.

 

  • Jag avskyr insekter som sticks och flyger, alltså den kombinationen. Nu pratar vi inte mygg, även om jag inte kan säga att jag tycker om dem direkt. Eller insekter som flyger och tar stora munsbitar av dig! *ryser* Värst är dock de insekter som sticks, som getingar. *ryser* När jag var liten, vet inte exakt hur gammal jag var, så ville jag inte gå ut på hela sommaren på grund av getingar. Nu tillät inte mina föräldrar att jag stannade inne exakt hela tiden så de tvingade ut mig.

 

  • Jag började lyssna på Erasure redan 1985 och de blev ganska direkt idoler, även om de var något jag pratade tyst om. Så ett tag var det både Herreys och Erasure som gällde för mig, min kärlek till Erasure har överlevt även om jag kanske inte kallar dem mina idoler idag. (Måste erkänna att även Herreys har en speciell plats i mitt hjärta.)

 

  • När jag går och lägger mig så släcker jag min sänglampa och kryper sen ner i sängen. Alltså. Jag släcker lampan när jag står upp, bredvid sängen. Ja ja, så kan man också göra. För annars måste jag ju vända mig för att släcka lampan efter jag lagt mig till rätta.

 

  • Jag får ont i handlederna när jag åker buss eller bil (som passagerare). Jag kan även få ont i mina knän. Helst av allt skulle jag vilja ha en kudde i knät och lägga händerna på så de ligger bra men eftersom jag inte har det så får jag ont. Mina handleder är alldeles för svaga. Mina knän, ja det har jag helt enkelt haft problem med sedan jag var liten på grund av medfödda fel.

 

  • Varje gång det snöar, och då menar jag verkligen snöar med fina rejäla flingor som dessutom stannar kvar eftersom det självklart är minusgrader (alltså inget slask), så säger jag Tack pappa!. Min pappa dog på min födelsedag för några år sedan, och sen dess så tackar jag pappa när det snöar. Min födelsedag är i december och någon dag efter han gått bort eller om det var samma så snöade det och jag valde att se det som att han tröstade mig med snö. Jag älskar när det snöar nämligen, och när det då snöar (speciellt vid tillfällen då jag är ledsen) så tänker jag att det kommer från honom. Tack pappa!

 

Jahopp, det var några saker om mig. Nu tänker jag ha en bra helg, hoppas du får det du med!

›› 31/100 #blogg100

Race report: Tunnel Run Citybanan

I lördags (25/3) var jag i Stockholm för att springa i lite tunnlar tillsammans med mina ”löpartjejer”. Förra sommaren var jag på ett löparläger med Runacademy på Gålö tillsammans med en av mina bästa vänner från gymnasiet. Hon och jag hade inte setts på typ 20 år men när hon frågade mig om jag vill följa med på löparläger så hängde jag på. Och tur var det för vi hade så kul! På lägret delade vi stuga med två andra och vi fyra fann varandra direkt, inte minst för att vi delar ett stort intresse i löpningen. Vi bestämde redan då att vi skulle ses igen. Men det var lite off topic.

Hur som helst,, lördag och Tunnel Run Citybanan var det. Det fanns ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass med starter att anmäla sig till och eftersom mina ”löpartjejer” alla är morgonpigga så valdes den tidiga starttiden. Vi var rätt tidiga med att anmäla oss så det slutade med att två startade i första startled klockan 9:00 och två oss startade i det tredje startledet klockan 9:30.

Märk väl att de är morgonpigga, jag är det definitivt inte. Natten mot lördag spenderades hemma hos min syster och klockan ringde sedan ohyggligt tidigt. Fick i mig lite frukost och satte mig sen i bilen för att åka till pendeln, väl där fick jag vänta några minuter innan min gamla vän A från gymnasiet dök upp – alltid lika kul att ses. Vi tog pendeln in till Södra station eftersom vi skulle lämna väskor vid målet, där mötte vi även upp C som hade sovit på ett pensionat på Söder. Hon hade varit snäll och hämtat ut mitt startkit så jag fick min mindre smickrande reflexväst (inte alls i samma bra kvalitet som vid förra tunnelloppet) och mitt gula pannband.

Efter vi lämnat våra väskor begav vi oss mot starten där vi mötte upp och en annan vän från löparlägret. Obligatorisk fotografering så klart, och självfallet obligatoriskt toabesök. Sen var det dags för A och att gå in startfållan och en halvtimme senare var det dags för mig och C. Pepp, pepp, pepp. Ja, peppen hade faktiskt infunnit sig och kanske berodde det på mina härliga ”löpartjejer”! De hade någon film med uppvärmning, såg inte så mycket av dem eftersom jag var omringad av långa personer men har tittat på den i efterhand.

Och sen gick starten. De två första kilometrarna sprang man utomhus och eftersom det var ganska smalt här så tog det ett tag innan jag kunde börja springa och sen gick det i makligt tempo. Perfekt för mig som är alldeles för otränad. En vätskestation och sen ner i tunneln! Med ljusspel, en kör (min favorit från Midnattsloppet som står uppe vid kyrkan), orgelmusik (just när jag sprang förbi spelades Cantina Song från Star Wars – me likey). På det stora hela tyckte jag att det var bättre sånt vid tunnelloppet 2014 men att denna tunneln var ”mysigare” på något sätt eftersom den var trängre. Och nej, jag har inte klaustrofobi så det bekom mig inte.

Mot slutet kom det rejäla backar! Både uppåt och neråt, jag gick. Jag gick för övrigt vid fler tillfällen redan innan, dels för att jag inte är tränad och dels för att få mer ut av upplevelsen. Jaha, och sen kom man ut ur tunnel och möttes av strålande sol och stenbumlingar att springa på. Lite senare var jag i mål.

Men ingen medalj! Alltså va? Jag tycker om medaljer ju. 🙁

Tiden då? 1:07:13, på cirka 7.6 km. Men det var upplevelsen, ett once in a lifetime lopp, som var huvudsaken och inte tiden. Så småningom kommer det en liten film, tyvärr filmad med min iPhone eftersom jag glömt min GoPro hemma.

›› 30/100 #blogg100

Veckans horoskop

Det händer ju då och då att jag skriver några rader om dagens horoskop, idag blir det något annat – några rader om veckans horoskop. Omväxling förnöjer.

Du känner dig stärkt och att du kan ta mer ansvar både på arbetet och på hemmaplan. Se samtidigt till att inte överväldigas av antalet extra krav som tar upp din tid. Gör klart för andra var dina gränser går.

Hmm, njaaa. Om man med stärkt menar att jag faktiskt mår bättre och därför kan ta mer ansvar så ja, kanske. Annars så tar jag inte mer ansvar på jobbet just nu eftersom jag faktiskt slutar om 48 dagar! Och på hemmaplan, så självklart jag har tagit över alla delar som tidigare Saga (min katt alltså) gjorde. Som till exempel diska, bädda sängen, städa! Ha!

(Kan inte säga att jag tror på horskop, men jag tycker ändå de är kul att läsa dem. Och som vanligt så kommer mitt horoskop från Spray.)

›› 29/100 #blogg100

 

Lyxfrukost på en tisdag

Ibland måste man lyxa till det när livet för övrigt känns trist. Jag passade på att bjuda hem en jobbarkompis på frukost eftersom vi båda jobbade kväll idag. Och låt mig säga så här, det händer inte ofta att jag bjuder hem vänner på grund av olika anledningar. Men ibland så händer det och jag blir rätt förvånad själv.

 

 

Hur som helst, frukost och tjejsnack och sen höll vi på att glömma bort att vi var tvungna att gå till jobbet också. Bakade förresten någon sorts form av frukostmuffins men de föll inte mig i smaken, kan hända att jag hade de lite för länge ugnen eftersom de var lite torra. Jag har ny ugn sedan en tid tillbaka och jag har inte bakat så mycket i den än. Kanske blir godare om man delar dem och har på lite smör….men oj så nyttigt det blir då. Inte.

›› 28/100 #blogg100

‘Sex kändes ”onödigt” när de inte kunde få barn’

Å så jag känner igen mig i de orden! Tyvärr.

Det här är ett ämne som jag inte brukar skriva om när jag skriver om ofrivillig barnlöshet, sex alltså. Jag pratar inte ens om det rent allmänt, jag är nästan pinsamt pryd. Som ofrivilligt barnlös som genomgått behandling är de ett faktum att ens sexliv blir aningen annorlunda, det går inte att undvika tror jag. Till en början kanske det inte är så farligt, äsch det är ju bara försöka ytterligare en månad för nästa gång då skulle det ju fungera. Så det gick några månader till och man blev tillsagd att ”ni ska vara tillsammans den dagen, den dagen och den dagen”. Det gick några år, fortfarande fick man höra samma sak.

Och så kom den dagen då vi gick över till inseminationer i väntan på kommande IVF-behandling, det var liksom ingen idé för oss att ”vara tillsammans” de förstod ju doktorerna också. Så för att inte slösa någon tid så blev vi föreslagna inseminationer och jag kommer ihåg hur skönt jag tyckte det var att slippa ha sex! Hurra liksom. För varför skulle vi, det fungerade ju ändå inte, vi blev ju inte med barn och sex har man ju för att bli med barn.

Men barn blev det ju inte heller genom inseminationer och till sist kom vi äntligen fram i IVF-kön och fick börja med de behandlingarna. Inte heller då behövde vi ha sex, så himla praktiskt och skönt att slippa. Dessa tankar är så sjuka, men å andra sidan så hade jag fler sjuka tankar på den tiden.

Men nu ska ni inte tro att bara för att man har gått ifrån de vanliga sättet att bli med barn att sexlusten helt plötsligt infinner sig, åtminstone var det inte så för mig. Det gick så långt att det fanns ytterst få platser på min kropp som min exman fick röra, som min mage (och då endast en liten del) och min rygg. Jag trodde att om han fick tillåtelse att röra andra delar av min kropp, då skulle han tro att jag ville ha sex. Hemska tanke, det ville jag ju verkligen inte! Så närheten blev lidande. Allt liv blev lidande. Vi var bara tillsammans för att vi ville ha barn, kändes det som. Inte konstigt att vårt äktenskap, vårt liv, vår barnlöshet, slutade i skilsmässa.

Och hur det är nu? Nja, jag är ju singel, här händer inget på den fronten och inte heller saknar jag det. Men jag kan säga en sak, jag har svårt med närhet även om det är just närheten jag kan sakna.

(Rubriken på detta inlägg kommer från DN.)

›› 27/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: