Hemma. Sjuk. Ensam. Perfekt dag att få hem en ny liten leksak. En ny iPad, en mini denna gång.
Några dagar tidigare fick jag hem en annan leksak från Apple, en Apple TV, så stor del av dagen har spenderats på rygg i soffan tittandes på Lost.
Men nu är det sängen som gäller.
Tiden går. Så många veckor sedan det hände nu, lilla pappa – saknar dig. Det närmar sig en halvårsdag, nästa vecka har jag bott i den här lägenheten ett halvår. Då är det också ett halvår sedan jag såg dig i livet. Ett halvår? Hur kan det redan vara ett halvår? Var det sista gången vi pratade? Det stör mig så att jag inte minns, men det kan mycket väl vara så. Kanske pratade vi i telefon en gång efter det, men tror inte det.
Och om man nu ska vara noggranna så såg jag ju faktiskt honom i livet en gång till, men han var ju redan borta, han var inte där. För han levde ju när jag kom till sjukhuset, den där kvällen, min 37-årsdag. Han levde ju, för jag satt ju där och såg honom dö. Men han var inte där, bara hans kropp, hans skadade hjärna som var för trasig för att kunna göra något åt. Han var inte där, eller var han det? Förstod han vad som pågick? Var det av ren envishet som han dog efter midnatt för att hans död inte för alltid skulle vara förknippad med min födelsedag? Men det är ju den ändå, han dog på min födelsedag även om klockan hade passerat midnatt. Jag kommer alltid att minnas att min far dog på min födelsedag.
Jag funderar mycket på hur medveten han var om vad som hände. Hur mycket förstod han. Förstod han över huvudtaget vad som hände? Han var vid medvetande när hans granne hittade honom på golvet, han pratade. Han var vid medvetande när ambulansen hämtade honom. På vägen in så försvann han, förlorade medvetandet och fick aldrig tillbaka det, reagerade inte på smärtstimuli. Förstod han vad som hände när han försvann? Vad tänkte han? Eller vad hjärnan så förstörd att han inte uppfattade vad som hände? När grannen hittade honom så pratade han ju om att få hjälp upp från golvet och något om att sotaren skulle komma. Sen funderar jag på hur onykter han var, hur mycket hade han druckit? Hade han druckit? Ja, jag tror det. Enligt min styvmor var han inne i en period då han drack mer vilket kan varit en bidragande orsak till att hjärnblödning blev så stor som den blev. Waran och alkohol är ingen bra kombination eftersom kronisk hög alkoholkonsumtion kan öka effekten av Waranet. Med andra ord, det kunde ha hänt när som helst, han var en tickande bomb.
Jag har fortfarande svårt att förstå det, att han är borta, att han inte finns. Mycket beroende på att vi inte hade så tät kontakt, kanske pratades vid på sin höjd en gång per månad, ibland mer sällan än så. Men som nu, ett halvår, då hade vi pratat. Då hade kanske han och styvmor varit hit för att se hur jag fått det, styvmor var ju inte med den dagen jag flyttade in eftersom hon jobbade.
Ibland blir jag arg på honom. Varför skulle han gå och dö? Och varför var det tvunget att ske på min födelsedag av alla dagar? Men han kunde inte bestämma det, han skulle inte ha valt den dagen med flit. Men på ett sätt är det bra, hade det hänt senare så skulle jag inte ha sparat den där födelsedagshälsningen som han pratat in på mitt mobilsvar. Nu har jag den kvar. Ibland är jag glad att nu när det väl hände, att han fick en hjärnblödning, att den var så stor att det inte gick att göra något åt. Att han inte kunde överleva på grund av hur stora skadorna på hjärnan blev. Tänk om det varit mindre, men ändå tillräckligt stora för att han skulle behövt hjälp med allt, precis allt. Kanske hamnat på min gamla avdelning, på strokerehab. Han skulle inte ha velat det, jag vet att han inte hade velat det eftersom han sagt det till styvmor. Så egentligen var det bäst vad som skedde, om det nu ändå skulle ske. Men varför skulle det ske, och varför skulle han dö som 69-åring? Jag förstår inte.
Kommer aldrig att förstå.
När jag hade den eländiga lilla plastbiten i mig så blödde jag visserligen (nästan) hela tiden, inte stor mängd men ändå hela tiden. För några dagar sedan tog kuren med Primolut-Nor slut, mycket skönt med tanke på hur mitt humör blev. Jag började blöda igår och i natt kom värken, en värk som börjar bak i ryggen vid njurarna ungefär och som sen går runt ljumskarna till livmodern. Det känns som någon försöker vrida ut den som en disktrasa och i och med det kommer även störblödningarna. Om vi säger så här, jag har verkligen inte saknat dem. Hoppas detta elände är slut snart!
De senaste 100 dagarna har jag skrivit (minst) ett blogginlägg om dagen, idag är dag 100 och alltså målgång. Har det varit svårt? Nja, inte direkt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag varje dag vetat precis vad jag skulle skriva om, men i slutändan har det åtminstone kommit ett inlägg – kanske inte det mest spännande eller läsvärda jag skrivit men ändå ett inlägg. Fast, om jag ska vara ärlig, så är inte speciellt många av mina inlägg speciellt spännande eller ens roliga/intressanta att läsa. Jag skriver inte en riktad blogg, jag skriver om mitt liv och vad för tillfället rör sig i huvudet. Detta kan vara allt från min ofrivilliga barnlöshet och min dumma kropp, mitt jobb, träning och vikt, sorgen efter pappa, tokigheter som missarna gör eller helt enkelt saker som jag hittat på nätet. Många tycker dessa bloggar är bland de tråkigaste man kan läsa, livstils-/vardagsbloggar eller vad man nu vill kalla dem. I mitt fall är det precis tvärtom, jag kan tycka riktade bloggar är otroligt tråkiga att läsa och i mitt flöde är det få som är riktade, om man nu inte kan kalla just livsstilsbloggar för just det. Som tur var är vi alla olika och det bästa är att det finns utrymme för oss alla. Är du inte intresserad av att läsa, läs då inte utan hoppa vidare till något som intresserar just dig.
Har jag lärt mig något under dessa 100 dagar? Nja, det vill jag väl inte direkt påstå. Däremot har jag kommit in i blogginläggstänkandet igen, du vet när du tänker när det händer saker att det där måste du blogga om, eller när du går och komponerar ihop blogginlägg i huvudet. Om jag kommer fortsätta att skriva minst ett inlägg om dagen? Nej, det tror jag inte, men jag kommer nog skriva lite oftare än vad jag gjorde innan denna utmaning. För saken är den att jag trivs med att blogga, jag mår bra av att skriva av mig om jobbiga saker eller bara fylla i någon lista då och då.
Besökarantalet har ökat under utmaningens gång till ungefär som det var tidigare när mitt bloggande var mer frekvent. Inget stort besökantal per dag men det är inte heller något jag eftersträvar, jag skriver som sagt för att jag mår bra av det. Något som många av de bloggar jag följer har tagit upp tidigare är att antalet som faktiskt kommenterar ens inlägg har minskat, vilket är otroligt tråkigt. Jag erkänner, jag är själv dålig på detta och en anledning är att jag läser inläggen i Feedly och då är för lat att klicka mig vidare till själva inlägget för att skriva en kommentar. Måste bättre mig där!
Men oj, klockan börjar bli mycket och om några timmar måste ju iväg till jobbet igen, och jag som precis kom hem därifrån. För att avsluta det hela – jag är glad att jag hoppade på denna utmaning och är stolt över mig själv att jag faktiskt lyckades med bedriften att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar!
Jag har gått i mål! Får se nu om man får en gratismånad av Netflix eller inte. 🙂
Nr 100 av #blogg100 – målgång! 🙂
Jag kom ut och sprang idag, första gången sedan annandag påsk. Då skuttade och flög jag fram i nio kilometer, idag plågades jag i fem och en halv. Jag sprang inte hela vägen heller, hade för mycket gåvila för att jag skulle vara nöjd. Men ja, jag borde ju vara nöjd eftersom jag kom ut. Är jag det? Nja, inte riktigt. Tidigare var jag lite sugen på att springa ett femkilometerslopp nu i maj men efter dagens runda är jag inte så säker.
Egentligen är det inte så konstigt att det gick uselt idag med tanke på hur mitt matintag har sett ut de senaste 24 timmarna. Jag förstår inte varför jag gör så mot min kropp och mot mig själv. Varför känner jag behovet att äta så mycket onyttiga saker? Varför räcker det inte bara med en onyttig sak, varför köper jag hem fler onyttiga saker som jag sen äter upp under alldeles för kort tid? Jag vet inte. Och varför kan jag inte bryta denna vana när jag väl kommit in i den igen? Eller jag vet ju att jag kan göra det, jag har ju gjort det flera gånger förr, men det är svårt. Året började så bra men nu…inte bra. Pratade med några om det på jobbet för ett tag sen och förklarade att jag brukar göra så här när jag inte mår så bra. Diskussionen kom direkt efter att vi pratat om att jag varit ledsen över något med pappa. De tyckte då att jag måste låta det ta tid, inte stressa, det löser sig – mitt ätande alltså. Men det här är ju något jag gjort hela livet, det försvinner inte av sig själv utan ett medvetet val av mig själv. Och hade det bara varit att välja att sluta så hade jag gjort det vid det här laget, måste ligga mer bakom och just nu kan jag inte uppbåda det som behövs. Jag vill, men viljan är för tillfället är för svag.
Så istället får jag vara nöjd med det jag faktiskt gör: springer (alldeles för sällan) och att jag börjat träna. För tillfället får det vara bra så, det andra får komma sen och förhoppningsvis kommer det snart. Kanske går det lite lättare efter månadens kur med Primolut-Nor är över, om inte annat så kanske kroppen slutar samla på sig vätska som gör att man känner sig som en uppsvälld boll…vilket i sin tur leder till att jag äter lite till bara därför.
Och om någon nu mot all förmodan undrar vad jag ätit det senaste dygnet så är det en hel påse finska kanelskorpor med Bregott på, en halvliter glass, tre kanelbullar, en påse Turkisk peppar, en påse ostbågar och en Naturdietshake när jag var till Ikea. Det här och endast det här har jag ätit, bara onyttigheter förutom den här. Och ja, jag skäms för att erkänna hur jag ätit. Men så här gör jag ibland och har gjort sedan jag flyttade hemifrån, när man bodde hemma var det inte lika lätt eftersom jag inte handlade själv men visst kunde jag äta en hel förpackning glass om det fanns hemma (nu pratar vi tvåliters BigPack).
Nr 99 av #blogg100.
