Månad: december 2012

Pappa 121215

by  on  in om vardagen • 2 Comments

Den 14:e december var min 37:e födelsedag, vid 10:28 har min pappa ringt mig för att gratulera mig på min födelsedag. Jag jobbade, kunde inte svara. Han sa ”om inte annat så ses vi dagen före julafton”, men det blev något annat. Jag vet inte klockslag, vilket är jobbigt för mig och mitt kontrollbehov, men någongång på eftermiddagen hittades pappa av sin granne på golvet. Han var då pratbar och ville få hjälp upp. Men det gick inte. Grannen ringer 112. Pappas körs till Akademiska sjukhuset, han är inte kontaktbar vid ankomst och reagerar inte på smärtstimuli. Han intuberas, förs till röntgen för CT. Då ungefär tror jag min styvmor kommer till sjukhuset. Röntgen visar på massiv hjärnblödning, förvärrad eller orsakad av att han åt Waran. Neurokirurg bedömer att tillståndet är inoperabelt, det är försent, skadorna för stora. Eftersom han är tubad förs han till centralintensiven.

Vid cirka 17:45 läser jag på Facebook: ”Du har varit där sen jag föddes, Du får inte försvinna nu. Morfar du klarar det här!”, det är min yngsta systerdotter som har skrivit. Jag skickar henne ett meddelande och undrar vad det är som händer, menar hon min pappa?! Min styvmor hade då precis ringt min syster och sagt att nu dör han ifrån oss och min syster och svåger åkte direkt. Vid 18:00 ringer min syster och berättar vad styvmor sagt och jag frågar om jag ska åka direkt. Syster säger att hon ska ringa upp styvmor igen och sen höra av sig till mig igen. Hon ringer efter ett par minuter, berättar om hjärnblödningen och att det inte går att göra något. Direkt efter det börjar jag försöka ta mig till Uppsala.

Efter att ha suttit gråtandes på tåget och sen använt mig av ”min pappa ligger och dör”-kortet för att komma av tåget bland de första, så kommer jag till Akademiska och pappa vid cirka 20:20. Min bror, svägerska, brorsdotter och hennes sambo, min syster, svåger och så klart min styvmor är där då. Då när jag har kommit så kommer doktorn och informerar oss igen, de väntade bara på mig ifall de skulle gå snabbt. Vid ca 21:15 extuberas han och vi väntar bara på slutet, som de säger, kan gå snabbt eller ta lång tid. Jag har ju varit med förr i liknade situationer, i och med mitt jobb, känner att det inte kommer ta så lång tid. Han har svårt med andningen, mycket slem, hög andningsfrekvens, hög hjärtfrekvens. Hans fötter och händer blir blå och kalla ganska snart. Men han kämpar på, envist. Han har ingen kateter så runt midnatt vill personalen kontrollera om det behövde bytas. Av erfarenhet, även här, så vet jag att om man gör saker som att vända patienten kan det vara det sista som kroppen orkar med. Så var det denna gång, personalen hämtade snabbt in oss och sa då att nu är det inte långt kvar. Långa andningsuppehåll, en hjärtfrekvens som minskar hastigt.

Så han somnar in, efter midnatt, med oss runt omkring. Jag har för mig att klockan var kvart över, men min svåger tror att den var närmare fem i halv ett. Hur som helst, min far, envis kämpande, somnade in den 15:e december. Och inte på min födelsedag.

Jag har alltid mått bättre av att skriva av mig saker, därför blev twitter ett stort andningshål det senaste dygnet…

Om missarna och lådan

by  on  in om min lilla lägenhet, om vardagen • 0 Comments

Å så spännande, tyckte Saga och Siri när jag kom hem med en stor låda som de inte kunde komma in i. Fullt lika spännande var det inte när lådan öppnades och ut kom en dammsugare, då smet de undan illa så kvickt. När sedan nämnda dammsugare började låta så som dammsugare brukar låta, då visste de inte alls var de skulle ta vägen.

Lådan står kvar på hallgolvet men nobbas nu helt av missarna. En förrädare är vad den är, komma hem med sådana hemskheter till vår lilla lägenhet.

För övrigt blev jag sur på kvällen, dels för att jag har huvudvärk och dels för att det lilla problemet som skulle vara så lätt att lösa med min digitaltv från abonnemang från Comhem var inte så lätt som de fick det att låta. Jag får nämligen ingen bild om jag kopplar ihop box och tv med HDMI-kabeln, det fungerar med scart men inte HDMI. Det vill säga, nu gör det inte det. Det har fungerat helt smärtfritt enda tills för någon dag sedan, sen helt plötsligt nada kontakt dem emellan. Surt. För jag vill inte ha en ful scartkabel, jag vill ha HDMI:n. (Låter kanske fånigt men den andra är fint undanstoppad innan för min vägg, den andra hänger och är ful. Och nej, det är inte HDMI-kabeln det är fel på. Har provat med en helt ny också.) Hur som helst, så lätt att lösa som de sa att det skulle vara var det alltså inte och jag orkar inte ringa och höra vad annat jag kan göra, istället tittar jag på ett avsnitt av MadMen och äter glass – så det så!

Funderar på present

by  on  in om barnlösheten, om vardagen • 0 Comments

Det är ju den tiden på året då det börjar närma sig min födelsedag, denna gång är det förknippat mer mindre ångest än det brukar. Man kan ju fundera över varför det är så och jag tror att det beror på att jag vet att det kört. På barnfronten alltså. Sen är det ju så att jag har bestämt mig för att plocka bort livmodern, om jag nu bara att jag kan få någon att gå med på att göra det. Jag har fått tips om en bra gynekolog och så fort jag har en ledig vardag så ska jag försöka boka tid. (Skriver försöka eftersom jag verkligen är usel på att boka tid hos doktorer…)

Men nu var det ju inte om dessa tråkigheter jag hade tänkt skriva, utan om presenter. Eller en present för att vara exakt, födelsedagspresenten jag tänkte ge mig själv. Jag sålde min lilla fjärilsdator härom dagen, inte för att jag behövde pengar utan för den ändå bara låg och skräpade i en låda sedan jag köpte min MacBook Air. Min jobbarkompis blev glad och jag vet att hon kommer ta väl hand om den. 🙂

Hur som helst, tänkte köpa en födelsedagspresent till mig och som vanligt (eller ganska ofta) så är det tekniska pryttlar som lockar. Min första fundering är en Apple TV, men det är egentligen ingen brådska eftersom jag har min gamla Ferrari Acer kopplad till teven nu. Den andra funderingen är en Fitbit Aria Wi-Fi Smart Scale, var förut sugen på en Withing-våg men vill nu ha en Fitbit istället. Detta för att jag vill ha, min tredje fundering, en Fitbit One Wireless Sleep Monitor & Activity Tracker som man då har kopplat till samma konto. Kommer förmodligen så småningom köpa alla tre saker, frågan är bara vilken jag ska börja med.

Får fundera vidare, men nu är det dags för att sova – i morgon är det dags för jobb igen. Sen på hemvägen ska jag hämta ut min nya dammsugare och äntligen få dammsuga upp lite hår från oss tre fröknar som hårat ner här hemma.

Natti Natt!

Vad är det jag har sagt?

by  on  in om min lilla lägenhet • 0 Comments

Hur var det nu igen? Jo just ja, jag ska aldrig flytta igen! Har för mig att jag har sagt det en eller två gånger tidigare, för jag har ju flyttat en eller två gånger tidigare. *host* Eller var det månne fler?

Flyttade hemifrån mars 1996 (1) till en liten etta med kokvrå i Enköping, i oktober samma år flyttade jag inom Enköping till en etta med kök (2). Året därpå, tror det var på hösten, flyttade jag och exmannen till en tvåa på Bröderna Berwalds väg i Uppsala (3). År 1999 var det dags för flytt igen, denna gång inte så långt men till en tvåa med bättre planlösning (4). Till hus flyttade jag och exmannen 2002 (5), här bodde jag tills vi separerade 2005 och jag flyttade till en studentlägenhet i grannbyn (6). Det var i februari och i augusti flyttade jag tillbaka till huset (7) för att vara husvakt när exmannen jobbade utomlands. Vilket misstag det var och jag har nog aldrig mått så dåligt som jag mådde då, vilket resulterade i att jag flyttade tillbaka till grannbyn i december, till en större studentlägenhet i samma hus som jag bott tidgare (8). I augusti 2006 gjorde jag något som jag sagt att jag aldrig skulle göra – jag flyttade tillbaka till Enköping, till en mysig liten tvåa med kokvrå (9). Blev faktiskt kvar ganska länge i Enköping, i alla fall i mina mått mätt. I början av 2008 flyttade jag tillbaka till Uppsala, till missarnas före detta husse (10) – det vill säga att det blev officiellt då, jag hade mer eller mindre bott där det senaste halvåret. Men nu blev det ju som det blev och i december 2008 flyttade jag till en likadan lägenhet på Bröderna Berwalds väg som jag bott i tidigare (då tillsammans med exmannen) (11). Nu ligger ju Bröderna Berwalds väg i den bästa delen av Uppsala och jag trivdes aldrig riktigt där, så planen var att hitta en bostadsrätt som jag skulle kunna trivas i och må bra. Det gjorde jag året därpå och jag flyttade till min älskade lägenhet i december (12). Jag hade kommit hem och min plan var att bo här tills jag blev gammal och behövde hitta en bostad i ett hus med hiss. Fast så blev det ju inte eftersom jag träffade missarnas husse och i november 2011 flyttade jag in hos honom (13). Och så gick det ju som det gick, igen. Och jag flyttade igen, denna gång hit till yttre bortre – till min lilla lägenhet (14).

Många flyttar har det blivit sedan jag flyttade hemifrån 1996, jag har hunnit flytta 14 gånger. Nio av dem har skett de senaste 7 åren – helt galet! Man kan verkligen förstå varför min far har slutat bli förvånad när jag säger att jag ska flytta, men nu får det faktiskt vara nog ett tag, åtminstone ett par år. Ska inte flytta in eller ihop med någon igen, om jag mot all förmodan skulle träffa någon igen så ska jag vara särbo för resten av livet. Så det så!

Panoramafotot ovan här hur det såg ut i lägenheten nu på kvällen, alla lådor nersläpade till förrådet. Missarna har haft dem som sovplats den senaste tiden så nu när de försvann var jag nästan tvungen att sätta upp deras klätterträd. Nu ligger Saga högst upp och Siri surar på ”soffan”. Nu när lådorna har försvunnit har jag en hall igen och jag behöver inte runda en massa lådor för att ta mig till sovrummet eller badrummet, vilket är/ska bli ganska skönt.

Inflytt för tre veckor sen

by  on  in om min lilla lägenhet • 0 Comments

Har precis släpat ner sex stycken flyttkartonger till förrådet. Har tre kvar plus några smålådor och alla tomma flyttkartonger kvar att bära ner men väntar med dem ett tag, träffade på en snacksalig granne som höll på att rensa i sitt förråd…och om vi säger så här, jag var inte så sugen på att prata med honom. Bilden ovan är från när jag precis efter jag kommit in i lägenheten efter att ha varit och ätit med min syster, svåger och far. Missarna och jag och hela vårt bohag, allt i enda röra som de följande dagarna skulle bli ännu mer utspritt i lägenheten under tiden jag försökte få ordning. Om jag fått ordning nu? Ja, det tycker jag nog. Har visserligen en del kvar att pyssla med men på det stora hela börjar jag bli klar. Så skönt.

%d bloggare gillar detta: