Pappa 121215

Den 14:e december var min 37:e födelsedag, vid 10:28 har min pappa ringt mig för att gratulera mig på min födelsedag. Jag jobbade, kunde inte svara. Han sa ”om inte annat så ses vi dagen före julafton”, men det blev något annat. Jag vet inte klockslag, vilket är jobbigt för mig och mitt kontrollbehov, men någongång på eftermiddagen hittades pappa av sin granne på golvet. Han var då pratbar och ville få hjälp upp. Men det gick inte. Grannen ringer 112. Pappas körs till Akademiska sjukhuset, han är inte kontaktbar vid ankomst och reagerar inte på smärtstimuli. Han intuberas, förs till röntgen för CT. Då ungefär tror jag min styvmor kommer till sjukhuset. Röntgen visar på massiv hjärnblödning, förvärrad eller orsakad av att han åt Waran. Neurokirurg bedömer att tillståndet är inoperabelt, det är försent, skadorna för stora. Eftersom han är tubad förs han till centralintensiven.

Vid cirka 17:45 läser jag på Facebook: ”Du har varit där sen jag föddes, Du får inte försvinna nu. Morfar du klarar det här!”, det är min yngsta systerdotter som har skrivit. Jag skickar henne ett meddelande och undrar vad det är som händer, menar hon min pappa?! Min styvmor hade då precis ringt min syster och sagt att nu dör han ifrån oss och min syster och svåger åkte direkt. Vid 18:00 ringer min syster och berättar vad styvmor sagt och jag frågar om jag ska åka direkt. Syster säger att hon ska ringa upp styvmor igen och sen höra av sig till mig igen. Hon ringer efter ett par minuter, berättar om hjärnblödningen och att det inte går att göra något. Direkt efter det börjar jag försöka ta mig till Uppsala.

Efter att ha suttit gråtandes på tåget och sen använt mig av ”min pappa ligger och dör”-kortet för att komma av tåget bland de första, så kommer jag till Akademiska och pappa vid cirka 20:20. Min bror, svägerska, brorsdotter och hennes sambo, min syster, svåger och så klart min styvmor är där då. Då när jag har kommit så kommer doktorn och informerar oss igen, de väntade bara på mig ifall de skulle gå snabbt. Vid ca 21:15 extuberas han och vi väntar bara på slutet, som de säger, kan gå snabbt eller ta lång tid. Jag har ju varit med förr i liknade situationer, i och med mitt jobb, känner att det inte kommer ta så lång tid. Han har svårt med andningen, mycket slem, hög andningsfrekvens, hög hjärtfrekvens. Hans fötter och händer blir blå och kalla ganska snart. Men han kämpar på, envist. Han har ingen kateter så runt midnatt vill personalen kontrollera om det behövde bytas. Av erfarenhet, även här, så vet jag att om man gör saker som att vända patienten kan det vara det sista som kroppen orkar med. Så var det denna gång, personalen hämtade snabbt in oss och sa då att nu är det inte långt kvar. Långa andningsuppehåll, en hjärtfrekvens som minskar hastigt.

Så han somnar in, efter midnatt, med oss runt omkring. Jag har för mig att klockan var kvart över, men min svåger tror att den var närmare fem i halv ett. Hur som helst, min far, envis kämpande, somnade in den 15:e december. Och inte på min födelsedag.

Jag har alltid mått bättre av att skriva av mig saker, därför blev twitter ett stort andningshål det senaste dygnet…

  2 Replies to “Pappa 121215”

  1. 16 december 2012, 12:17 at 12:17

    Fint skrivet! Är så ledsen för din skull. Du vet att jag alltid finns här om det är något jag kan göra. Kramar

  2. 17 december 2012, 00:20 at 00:20

    Jag kramar dig, du känner väl det? Finns här när än du behöver. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: