Ännu en dag framför mig. En slapp dag kommer det bli. Har redan varit och sprungit idag, fick trögt. Blev fem kilometer men jag gick nog cirka en kilometer, min högra vad krånglade igen. Tror att det beror på att jag springer runt hela dagarna i flipflops.

Måndag i morgon och dags för utflykt. Sen tisdag med spabehandling. Och sen, onsdag och det är dags att åka hem. Hem till P. Har kommit fram till att dagarna inte alls flyger förbi, saknar honom för mycket för det. Men njuter av avkopplingen gör jag, önskar bara att han var här.

Ännu en dag har förflutit och för några minuter sedan blev det söndag. Ännu en dag i slapphetens tecken, dock med två promenader, en på morgonen och en på kvällen. Tre timmar allt som allt.

Större delen av dagen spenderades som vanligt vid poolen, fem och en halv timme blev det idag. Avkopplande.

Har inte surfat något idag men kollade mail och Fb på iPhonen. Två mail från min underbara P. Och på Fb ett kort meddelade från den äldsta systerdottern, hon undrade om jag sett ”mormor” på sjukhuset. Jag antar att hon menar att min så kallade mor varit på jobbet, tack gode Gud att jag inte var där. Idag är det 19 år och 11 månader sedan hon kastade ut mig och sa att hon inte ville ha något med mig att göra. Orkar inte tänka mer på det nu. Dags att sova, ska ta en tur på löpbandet innan frukosten i morgon.

Idag har jag fått min första spabehandling, någonsin. Mycket trevligt, men ovant. Är inte van att andra tar på mig, inte helt främmande människor i alla fall. Jag är uppvuxen i en familj där vi inte rör vid varandra, ett exempel på det är till exempel när jag skulle åka iväg ett år som au pair. Ingen kram när jag åkte och inte heller någon då jag kom hem.

Hur som helst, idag har jag i alla fall fått en Body Polish, en helkropps skrubb med havssalt med svag doft av citrus. Efter att ha duschat av mig skrubbkrämen så blev jag insmord med solskyddsfaktor. Hela behandlingen är helt klart att rekommendera.

Skämmer bort mig mer på tisdag då det är dags för Hot Chocolate Massage: An extraordinary wellness – harmony – treatment and exotic temptation for the skin. The chocolates calming effect penetrates your skin and reaches your sense of wellbeeing. By applying the warm chocolate with special techniques, the beauty therapist creates an emotional and optical work of art.

Låter inte helt fel.

PrimeSpa

Ärligt talat så stör den mig inte så mycket, förutom de gånger jag saknar och längtar efter P. Jag tycker det är skönt att göra som jag vill, gå dit jag vill, när jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Jag får mycket tid till tankar, även om det mest är en massa strunt som far genom huvudet. Vill gärna tro att något vettigt avhandlas också.

Jag har noterat att två andra som kom samtidigt som mig reser ensamma. En anledning till att vi alla tre hamnade på detta hotell kan vara för att Ving hade ett erbjudande om att man slapp betala avgift för att bo själv, visserligen bara värt 400 men ändå. En annan anledning, troligare, är att detta är ett Sunprime hotell, för vuxna och inga barn under 12 välkomna. Mycket skönt måste jag säga. Inget barnskrik och inga småbarnsföräldrar.

Kan jag tänka mig att åka hit igen? Ja till hotellet, nej till Playa del Ingles som jag tycker är relativt tråkigt efter min tretimmars promenad igår. Men helt klart ett ja till hotellet.

Och resa ensam? Ja. Det skulle jag också kunna göra igen. Jag funderar dock ibland vad de andra tänker när de ser oss ensamresenärer.

Idag blev det cirka sex timmar vid poolen, inte illa för att vara jag. Började i skuggan av ett parasoll medan jag läste och skrev, badade tre gånger där emellan. Sen flyttade jag mig till en annan plats, i sol, och lyssnade på sommarprat av Mats Sundin och Jill Johnson.

Avduschad nu och sitter och vilar mig lite i soffan nu. Tänkte snart ta mig en liten promenad ner till Maspalomas, på tillbaka vägen tänkte jag se om jag kan råka få vägarna förbi två shoppingcenter. Och kanske blir det ett bad om jag kommer tillbaka i hyfsad tid.

Kommer nog hinna få en del färg innan jag åker hem. Just nu känns det helt rätt att vara här. Fast ibland är det lite tråkigt att vara här ensam, till exempel när det är klängiga par i poolen. Eller äckligt gulliga som P skulle säga.

Kasta in några bilder från den andra platsen jag låg på idag.

Eller jag har ju varit här ett par timmar nu, kom till hotellet vid 17- tiden. Flygresan gick bra, fast jag saknade P mer på flyget. Hade så gärna suttit bredvid honom, haft fönsterplats och hållit honom i handen. Lutat huvudet mot hans axel och sovit – mys. Men men, inte denna gång.

Fick vänta länge på min väska, kom bland de sista kändes det som. Fast jag hade underhållning under tiden, stod i närheten av en kvinna som var extremt nervös för att hennes väska inte skulle komma. Hon hade ingen koll på hur den såg ut heller eftersom hon trodde alla var hennes, när den väl kom så var den lite speciell så hon hade inte behövt stå och rycka i alla.

Sett två ”kändisar” har jag också, den ena en ”kändis” från sjuksköterskeutbildningen och den andra en av dansarna från Let’s Dance (en favorit dessutom).

Sen jag kom hit så har jag installerat mig på hotellrummet och efter det så gick jag ut en sväng, över en timme för den som noterar, och såg mig omkring lite. Ville hitta lite Pringles med paprikasmak vilket jag också gjorde, plus lite Pepsi Max. (Sorry sötnos, men jag skulle inte ha klarat mig utan. <3 )

Trött. Lång dag. Nu ligger jag på soffan och tittar Kronprinsessans födelsedagsfirande som visas SVTWorld, lite komiskt, säkert inte många andra gör det sin semester. Mår bra. Ibland undrar dock vad här, men de tankarna orkar gå in nu. Slutar med bilder...

[gallery order =DESC columns =2>

Sitter på Arlanda, väntar på att planet ska ta mig ner mot Gran Canaria. Ensam. Men jag känner mig inte ensam, eller jo, men ingen påtvingad ensamhet. Den är självvald denna gång, ska njuta av min egen ensamhet. Men visst, jag skulle kunna hävda att det inte finns någon som jag kunde ha åkt med och det är delvis sant.

En sak önskar jag dock kunde vara annorlunda. Kan inte sluta tänka på jobbet efter gårdagens info från akuten, att de inte släpper mig tidigare pga sköterskebristen. Mina tankar dras ständigt tillbaka till akuten och det får mig att vilja gråta hysteriskt, men det får jag inte för vad hjälper det. Och hur skulle de se ut, storgråtande på Arlanda, på väg på semester.

En liten underlig känsla att sitta här själv bland alla familjer och par, ingen oangenäm känsla dock. Ger mig tid att tänka bara på mig själv, och iaktta andra, inte en helt tråkig sysselsättning de inte. Visst, jag hade gärna haft P med mig, tro inget annat. Det hade varit helt otroligt och fantastiskt underbart. Men det här är min resa, min tid. Vår tid kommer, eller för att inte dra olycka över oss, jag hoppas det i alla fall. Jag kan inte med ord beskriva hur han får mig att känna, mitt hjärta tar små glädjeskutt när jag tänker på honom. Och denna underbara känsla, pirret/fjärilarna – jag älskar den. Underbart är det i alla fall och jag trodde inte jag skulle känna så igen. Samtidigt så går det inte att jämföra med något annat jag upplevt och känt, det här är något nytt.

Dags att gå på toa en sista gång. Stänga av min iPhone och stoppa ner den i väskan. Ses sen.

Så underbar låt med underbar text.

”Nu är jag din, och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.”

Fyra veckor idag, fortfarande lika glad, fortfarande lika lycklig. <3

Igår skrev jag ett lång inlägg om min gamla vän osäkerheten, we go way back. Tyvärr försvann mitt inlägg och allt mitt ”slit” var förgäves. Kommer tyvärr inte ihåg mkt av det jag skrev.

Hur som helst, min osäkerhet har alltid varit närvarande och jag kommer inte ihåg livet innan den blev min följeslagare. Min osäkerhet säger till mig att jag inte duger, att jag inte är något att ha, att jag är värdelös – så har det alltid varit. Från tidiga skolåren, då jag var reservkompisen som bara dög om ordinarie ”bästisen” var upptagen på annat håll, till de sista åren i skolan då jag visserligen hade kompisar men ändå alltid kände mig utanför.

Tro mig, jag vet att jag duger och jag vet att jag inte är värdelös, men när jag mår dåligt då kommer den gamla vanan fram och inom mig ljuder orden ”jag är inget att ha, jag är inget att ha…”.

Osäkerheten visar sig också på andra sätt, ett är att jag har svårt att säga vad jag vill göra, vad jag tycker osv. För varför skulle någon vilja göra det jag vill, höra vad jag tycker?

Ofta förstör osäkerheten, sätter käppar i hjulen. Så lätt går bra saker sönder för att jag blir osäker…

Men det är slut med det nu. Hör du det, osäkerhet, jag tänker inte längre ha dig som ständig följeslagare. Gå!

…på att vi inte pratar i vår familj fick jag idag när jag i förmiddags pratade med min far. Han frågade nämligen om jag hade fått några insomningstabletter utskrivna när jag var till doktorn i veckan. I nästa mening så berättar han att det hade han fått när han hade gått in i väggen… Eeh, va?! Blev så förbluffad att jag inte frågade ut honom om saken. Det var information som jag helt missat. När? Var? Hur?

Men som vanligt så berättar man inget för mig, för jag är ju sååå liten! När ska de förstå att jag faktiskt fyller 35 i år. Inte lätt att vara minstingen och dessutom sladdis.