Oväntad smärta

En dag som humörsmässigt inte varit toppen, kan inte direkt sätta fingret på varför. Det blev bättre fram mot kvällningen, mycket på grund av att jag några timmar tidigare hade bytt plats vid poolen. Ibland krävs det så lite att jag verkligen inte förstår mig på mig själv.

Eftersom det hade blivit bättre var jag inte alls beredd på den smärta som kom då jag var ute på min kvällspromenad. En smärta som berodde på barnlösheten.

Ett par, svenskar, med sin dotter på cirka 2 år gick plötsligt framför mig. Och genast, smärta. Så ont. Tanken var där innan jag hann formulera den – det kommer aldrig vara jag som går så där med min familj. Aldrig.

Var inte beredd på denna känsla. Har aldrig känt så när jag sett familjer med större barn tidigare, det brukar vara andra saker som triggar igång smärtan. Inte heller har jag tänkt på barnlösheten de senaste dagarna, har tänkt mycket men inte på den. Inte heller är eländet här, även om jag misstänker att det snart är dags igen (och jag som inte har någon mer medicin och lär få blöda i evigheter innan jag får tid till doktor).

Visst, barnlösheten bär jag ständigt med mig, den är en del av mig, jag kan inte komma ifrån det. Men denna smärta kommer sällan, jag har lärt mig att leva med det faktum att det inte kommer bli några barn för mig. Hur ont denna tanke än gör. Till och med beredd på att ge mig in i IVF-svängen igen. Men det kommer aldrig att ske. Det blir aldrig jag, det blir aldrig min dotter/son, det blir aldrig min familj som går där. Just nu gör det ont.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: