Etikett: dålig dag

Paraplylös…

…och lär så förbli. Det var inte kul att se hur illa det såg ut på lönekontot idag. Inte kul att få 14 000 mindre än vad man brukar.

Inte kul alls.

Med lite trixande och fixande så fick jag ihop det (bland annat avslutade jag mitt Spotify Premium), alla räkningar blir betalda som de ska. Men det blir fattigt och absolut inget nytt paraply med tanke på att jag har 480 kr (+ 4 kr i pant) att leva på till nästa lön. Om inte nu Försäkringskassan tycker att jag ska ha lite pengar från dem, men det kan man ju inte hoppas på.

Inte kul alls.

Dagens trixande innebar också att jag blev tvungen att ringa min far och fråga om det var ok att jag hoppade över månadens betalning på lånet till honom och betala igen det när jag åter igen får en normal lön. Det gick bra, något som däremot inte gick bra var att prata med honom. Han var inte nykter. Brukar oftast vara säkert att ringa mitt i veckan och jag brukar undvika att ringa på helgerna. Och om jag råkar ringa/svara när han är onykter så brukar jag alltid säga att jag ringer (eller han får ringa) när han är nykter, men det kunde jag ju inte göra idag eftersom jag var tvungen att fråga om uppskov. Så inte nog med att jag grät över hur lite pengar jag fick, jag grät sen för att han var full.

Inte kul alls.

Handlingsförlamad

Jaha, så tog det stopp. Jag som för några minuter sedan hade en massa tankar jag ville få ner och har helt plötsligt inga kvar. Känner mig helt handlingsförlamad och har nog suttit och tittat på skärmen i 10 minuter utan att få ner ett ord.

Ute regnar det och inne med på sätt och vis. Humöret är dyster och saknaden stor. Tittar mot himlen. Och saknar ännu mer. Känner mig fånig för att tårarna rinner men jag kan inte rå för det, saknar honom så. Så många dagar kvar tills han kommer hem, min älskade P. Jobbigt att inte veta när vi ses igen, så mycket lättare då, men eftersom jag inte fått något schema än så vet jag inte alls hur jag jobbar. Hatar att inte veta.

Fick samtal från nya chefen igår och väntar ännu ett idag. Vet nu varför han väntade besked från gamla jobbet, det gällde min lön och vem som ska betala den närmaste tiden. Idag väntar jag besked om när jag ska börja jobba eftersom min rad är ”upptagen” till i oktober och det egentligen inte finns några pass för mig än. Jag hoppas få börja jobba i slutet av denna vecka, eventuellt i början av nästa. Skulle vara bra så att jag fick något att göra, något vettigt och ordentligt, något där man träffar folk. Något som gör att jag kommer ur denna handlingsförlamning.

Jag vet att P vill läsa att jag aktiverar mig och att jag mår bra, men idag är det lite svårt. Idag kan jag bara tänka på att du sitter där uppe i ett plan på väg långt bort ifrån mig. Kan inte rå för det. Är alldeles för duktigt att deppa ner mig och tänka negativt idag. Men jag ska komma ut på en promenad, jag ska. Egentligen borde jag springa men tror att jag sparar det till i morgon. Kanske spelar jag lite LegoStarWars eller kanske lite Wii, det var länge sedan.

Lyssnar på klockans tickande, varje sekund är en sekund närmare till vi ses igen. Men idag innebär även sekunderna som går att vi kommer längre och längre från varandra. Idag tycker jag inte om sekunderna, men jag lovar att tänka på dem annorlunda i morgon.

Nu ska fåniga jag sluta sitta här och deppa, fåniga jag tänkte ta ett bad. Vända på rutinerna, brukar aldrig bada på dagen men varför skulle jag inte kunna göra det idag. Det får åtminstone tiden att gå och ute är det ändå bara trist och regnigt. Men först, uppdatering av viktbloggen…ett negativt sådant (och då inte i en positiv mening, om ni förstår vad jag menar).

Förstör för mig själv

Efter att ha mått bra en vecka eller mer kom bakslaget nu på kvällen. Allt och ingenting gjorde att jag åter igen föll tillbaka i gamla vanor, eller en gammal vana – den att förstöra för sig själv. Som att straffa mig själv, för att bevisa för mig själv att det jag alltid innerst inne har trott faktiskt stämmer. Att jag bara lurar mig om jag tror något annat. Gammal vana som får mig att äta en påse gifflar och en påse chips. Som får mig att gråta förtvivlat och undra varför, varför duger inte jag? Varför är jag inget att ha?

Tisdagen var egentligen en bra dag. Bra planeringsdag med nya jobbet. Många kända ansikten eftersom jag jobbat extra som undersköterska där under studietiden plus att mitt första jobb som sköterska var på en ”systeravdelning” (bara annan inriktning på rehabiliteringen). Många som tyckte det var kul att jag skulle börja jobba hos dem. Men så var det frågan om när jag börjar jobba, det var ju från början tänkt att det skulle bli i oktober eftersom gamla jobbet inte ville släppa mig tidigare. Men sen gjorde de ju sin tvärvändning och det var ju bra, fast idag fick jag reda på att nya jobbet tagit in en vikarie de månader som är kvar tills det att det var tänkt att jag skulle börja jobba. Och det är ju inte så konstigt, de ville ju inte stå där med en sköterska för lite. Nu skulle visserligen nya chefen försöka få ihop så att jag kan börja snart i alla fall, lite strödagar/kvällar här och där för att jag ska slippa vara sjukskriven…och det är ju bra. Men allt krångel gör mig så ledsen.

Och så var det frågan med pengar som alltid får ner mitt humör. Får jag över huvudtaget några pengar denna månad och i så fall hur mycket? Hatar att inte veta, det är jobbigt för någon som vill ha kontroll. Nu har jag ingen kontroll alls och jag mår verkligen dåligt över det.

Svammel, svammel, svammel… Allt är en enda virrvarr i mitt huvud. Tankar far omkring, om det ena och det andra. Idag, nu den 18:e, så är det även 20 år sedan min mor kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer. Jag undrar ofta vad det var/är med mig som gjorde att jag inte dög. Varför ville hon inte veta av mig? Var jag så hemsk? Var jag så besvärlig? Vad hade jag gjort? Minns fortfarande den dagen som det var igår, minns vad hon sa, vad jag kände. Minns även hur jag några dagar senare kom dit när hon var och jobbade och hämtade alla mina saker för att sen kasta in nyckeln genom brevinkastet. Vet än idag vad jag glömde kvar. Minns hur jag inte berättade för några av mina vänner att hon kastat ut mig, hur jag lossades att jag fortfarande åkte till henne varje helg. Minns att det tog ett halvår innan jag kunde prata om det som hänt utan att visa några känslor, bara säga att man vänjer sig. Och det gör man ju, mer eller mindre. Men ibland kommer allt tillbaka.

Egentligen hade jag tur som inte behövde ha henne i mitt liv. Hon var/är inte frisk. Jag hade tur.

Jag förstör för mig själv genom att tillåta mig att hamna i gamla fällor. Äta för att jag inte mår bra. Jag mår inte bättre av det. Jag vet ju det. Ändå, tvångsmässigt ätande. Tycket inte ens att det är gott i slutändan, men jag äter ändå. Äter. Äter. Äter. Och trots att jag har dåligt med pengar så köper jag chips och gifflar, är så dumt. Kan inte låta bli.

Men nu, slutsvamlat. Sova. Trött.

Det tog stopp

För ungefär en timme sedan skrev jag ett tweet om min planering för dagen. Det jag glömde att ta med där var att jag skulle städa också, skulle verkligen behöva det med tanke på att jag har två pälsfröknar som jobbar hårt på att tappa all sin päls.

Men det tog stopp. Jo, jag duschade och jag har varit ner första svängen till tvättstugan, men sen tog det stopp. Jag tappade allt ork, känner mig nu helt matt i hela kroppen och det känns jobbigt att ta sig från ett rum till ett annat. Har aldrig upplevt något liknande, åtminstone inte förrän allt det här började. Allt känns som stora oöverstigliga hinder, saker som verkligen inte borde kännas så som till exempel gå ner till tvättstugan. Hatar detta. Vill vara ”som vanligt”, vill inte vara så här.

Igår var det tänkt att jag skulle börja jobba igen efter semestern, men jag kände redan förra veckan att det inte skulle gå. Sov dåligt, tänkte på jobbet hela tiden, stress och panik. Så jag bokade tid hos doktor och blev sjukskriven i två veckor, nu ska det bli rehabmöte och sen får vi se vad som händer. Får ont i magen bara jag tänker på jobbet.

Ska försöka bädda rent i sängen nu innan misselissarna hårat ner madrassen allt för mycket.

Jäkla skitnatt

Är inte ofta jag gråter på jobbet men inatt blev det bara för mycket. Var tvungen att gå och sätta mig i det stora personalrummet och få släppa ut tårarna som brände innanför ögonlocken.

Varför tårar? En anledning var ”taggig” personal och patienter. Inte så konstigt att patienterna var det med tanke på att de redan hade väntat hur länge som helst på att få träffa doktor när jag började mitt pass. En annan orsak var att det gick så himla långsamt och att jag hade många patienter (17-22 st) hela natten. Men den största anledningen till att tårarna kom var mina jäkla hormoner. Känner mig helt upp och ner och jag hatar det!!

Men en sak är säker, det är pinsamt att ha patienter som kommit vid 23-tiden och som ännu inte har träffat läkare när jag går hem vid 7:30!!

Nu ligger jag i sängen och ska sova, struntade i att äta frukost som jag i vanliga fall gör. Hoppas att vakna på bättre humör.

Bara en natt kvar…

%d bloggare gillar detta: