Så var det den åter här, min dag. Den där dagen som jag önskar inte behövdes, precis som jag önskar att det inte fanns något sådant som ofrivillig barnlöshet. Men nu finns den, den ovälkomna barnlösheten. Vi är många som lider, många av oss i tysthet eftersom det är något man inte pratar om.
När det kommer till mig själv så har jag valt att vara öppen med min barnlöshet, det var jag även under de tunga åren då jag och exmannen försökte bli gravida. Nu pratar jag inte om det lika ofta längre, jag befinner mig inte längre i ”verkstan” och börjar även komma upp i den åldern då det börjar bli för sent. Men om någon frågar ”Har du barn?”, då säger jag som det är.
En dag om året är jag dock mer öppen med det, och det är just denna dag – dagen före Mors dag. Vår dag, min dag. Ofrivilligt barnlösas dag. Jag skriver alltid ett inlägg här på bloggen och också ofta en statusuppdatering på Facebook och länkar till något om just barnlöshet. I år la jag upp en film om 11 meningar som kan göra ont. Jag gör inte detta för att få medlidande, jag gör det för att andra ska förstå att barn inte är en självklarhet för alla, att alla inte får barn hur gärna man önskar, vill och längtar. Trots försök efter försök efter försök…
Det var inte det jag hade tänkt skriva om i år utan i år hade jag tänkt skriva några rader om hur ofrivillig barnlöshet är en ständig följeslagare, en livskris som aldrig går över. För det är så barnlösheten ibland benämns, som en livskris. Men när andra kriser kanske klingar av så är barnlösheten en kris som inte försvinner. Hur menar jag då? Eller hur menar andra, kanske jag ska säga eftersom detta inte är ett begrepp som jag myntat. När du är i fertil ålder och aktivt försöker få barn men försök efter försök misslyckas, ja då är det kanske inte så svårt att förstå att det kan leda till en kris, en livskris. Sen kommer åren då du inte försöker, men du sörjer fortfarande, du påminns fortfarande och kanske är du fortfarande arg över den orättvisa som drabbats just dig. För påminns gör man, dagligen. (I mitt fall, trots att jag ”mår bra” i min barnlöshet, så går det nästan inte en dag utan att jag tänker på det.)
Så går åren, du är inte längre i fertil ålder. Dina vänner börjar glädjas åt sina barnbarn, av många kallade livets efterrätt. Men du får aldrig några barnbarn, Du får aldrig din efterrätt. Du är nu inte bara ofrivilligt barnlös, du är ofrivilligt barnbarnslös också. Krisen fortsätter. Din ständiga följeslagare, din livskris. Den kommer aldrig försvinna, den kommer alltid vara där att nöta. Visa för dig vad du gått miste om, vad du går miste om.
Som nybliven 40-åring så trodde jag inte att detta var något som skulle drabba mig än. Inte på många år, jag skulle klara mig ifrån denna del av barnlösheten ett bra tag till. Men så blev en arbetskamrat gravid och hennes mamma, även om hon min arbetskamrat, skulle bli mormor. Den blivande mormodern är bara tre år äldre än vad jag är. Tre år. I hennes glädje, och i hennes dotters glädje, ser jag det som jag aldrig kommer att uppleva. Jag kommer aldrig att bli mamma, jag kommer aldrig bli mormor/farmor.
Som sagt, jag hade inte väntat mig att uppleva detta redan nu. Förra veckan så kom då det efterlängtade barnet/barnbarnet och den glädje jag såg i den nyblivna mormoderns ansikte den kommer jag aldrig att få uppleva. Jag har kommit så långt i min barnlöshetsresa att jag kan bli glad för andras skull, men en liten smula avundsamhet/missunsamhet – det finns alltid där. Det kan jag inte komma ifrån. Min barnlöshet, min barnbarnlöshet, min livskris kommer vara min ständiga följeslagare under återstoden av mitt liv.
Mina tidigare inlägg skrivna på Ofrivilligt barnlösas dag går att finna här.
›› 89/100 #blogg100
