Jag har fallit ihop, jag har krackelerat. Något jag aldrig trodde skulle hända, åtminstone inte på grund av den anledning som nu fört mig ner mot botten av avgrundsdjupt hål. Jobbet. Jag som älskar mitt jobb, hur många gånger skrev jag inte det här i bloggen förra året. Jag älskar mitt jobb, tycker att det bästa jag någonsin gjort är att börja där. Jag älskar mina underbara och omtänksamma arbetskamrater.
Och trots detta är det jobbet som gör det. Förstår inte.
Det började förra veckan. Sov inget natten mot måndag men hade trots detta en relativt bra dag, dvs enda till krismötet vi hade på eftermiddagen. Sen har det bara gått utför. Hade ett hemskt pass i tisdags, många patienter, nytt arbetssätt, oerfaren doktor. Många tårar och en stressklump i magen hela dagen. Onsdagen var jag ledig, torsdagen jobbade jag igen. Eller skulle ha jobbat i alla fall, gick hem efter ett par timmar. Det gick inte. Superstressad, panik. Bröt ihop och satt och grät i vårt lilla personalrum. Sedan dess har jag inte varit tillbaka. Blir stressad och får panik bara jag tänker på det.
Sover fortfarande inte. Har ingen aptit. Mår hemskt bara jag tänker på att jobba. I morgon ska jag till doktorn.
Förstår inte hur detta kunde hända mig. Förstår inte hur jobbet helt plötsligt kan stressa mig så. Jag som trots det stundtals stressiga jobb jag har, aldrig varit stressad på jobbet. Jag som alltid tänkt att det här löser vi. Men nu. Nej. Jag förstår inte. Nu vill jag bara bort därifrån. Vill inte tillbaka. Fast jag egentligen vill det.
Aaah, blir galen. Eller blir. Är?
Och mitt i allt detta kaos så spirar något underbart, en känsla jag aldrig trodde jag skulle känna. Men den finns där. Gör mig så glad. <3
