Tagg: stress

Min ”helg”

När man arbetar inom vården så infaller ens helger inte alltid när alla andra har helg. Min helg började på söndagseftermiddagen och den var verkligen efterlängtad. Efter skidhelgen i Sunne och sen jobb alla dagar förutom en ledig dag så var jag i behov av ledighet. Men, säger du, du var ju ledig en dag. Jo visst, men en dag räcker inte för mig. Det kanske räcker om jag inte har några aktiviteter inplanerade och jag bara är hemma hela dagen i ensamhet och inte har så mycket för mig. Denna torsdag var inte lugn och stilla utan jag hade först planer på att komma ut och åka skidor, vilket jag också gjorde, och sen ett biobesök med en jobbarkompis. Roliga saker förvisso, men jag behöver ensamheten och den vila som blir av att inte göra något. Tror detta kom efter jag stressade sönder mig när jag jobbade på akuten, för jag kan inte minnas att jag var så här innan.

20140121-231148.jpg

Hur som helst, min helg började alltså på söndag eftermiddag och bestod sen av två lediga dagar – så skönt. Sen jag stämplade ut från jobbet så har jag badat tre gånger, läst tre böcker (de ovan), tvättat fem maskiner tvätt, fixat matlådor inför veckans resterande dagar plus åkt 23,41 km på mina fina längdskidor.

Tjugotre kilometer och fyrahundratio meter. På konstsnö, på en runda på 600 meter. Det blir en hel del varv. Återhämtningsrådgivaren på min nya pulsklocka säger att min återhämtningstid är 62 timmar, men det gör inte så mycket för jag har inte tid att komma ut något förrän på fredag och då planerar jag att ta mig ut och springa. Vid tre tillfällen har jag åkt skidor sedan jag kom hem från Sunne och jag kan se en förbättring när det kommer till teknik och ork. I torsdags och idag åkte jag ganska så exakt lika länge (torsdagens runda var 40 sekunder längre), idag hann jag 1,08 km längre! Kul! Men jag försöker tänka på vad Christer och Martin sa på kursen: ”Stressa inte!”

Jag lever

Jodå, jag gör faktiskt det – även om det kanske inte har märkts här. Jag hamnade i en svacka och än har jag inte lyckats ta mig ur den, även om det är bättre. Det började med att jag inte sov, något som jag allt för väl kände igen sedan sommaren 2010. Sen började paniken och stressen komma eftersom jag inte orkade vara ”mig själv” på jobbet eftersom jag inte sov. Och en dag fick jag en rejäl ångestattack på jobbet, det gick inte längre.

Så vad beror det på? Ja, allt och inget. Det senaste året har inneburit stora förändringar när det gäller mitt liv – nytt jobb, singel igen, ny bostad i ett för mig okänt område….och så pappas död. Plus allt annat gammalt som jag alltid går och bär på, inte att förglömma, för de sakerna är duktiga på att komma upp till ytan när allt annat är jobbigt. Medicinen jag äter för mina blödningsproblem, Primolut-Nor, gör att mitt humör går i stormiga vågor. Istället för små vågor så stormar det ordentligt och det är så tydligt för mig att det inte är mina känslor. Eller jo, det är det ju, men överdrivet förstärkta och att hålla dem i kontroll när jag var så trött var nästan omöjligt. Därav paniken att försöka vara ”mig själv”, eller den person som alla tror att jag är och den jag tror att jag måste vara för att någon över huvudtaget ska tycka om mig. För så är det, en stor bov i dramat är att jag aldrig tror att någon tycker om mig, att det helt enkelt är omöjligt. Och visst vet jag att detta är helt fel, men det är svårt att ändra på invanda tankebanor.

Hur jag mår nu? Som jag skrev ovan så börjar det bli bättre, men jag är inte ännu där jag vill. Jag, hör och häpna, ringde vårdcentralen och fick sömntabletter utskrivna vilket har hjälpt mig att sova de nätter jag tar dem. Eller oftast i alla fall, ibland har jag inte kunnat sova trots att jag tagit en. Som fröken Kan Själv så är jag dock envis och vill helst inte ta dem, vilket oftast resulterar i att jag ligger vaken till framåt fyra på morgonen. Stressen finns fortfarande under ytan och jag kommer på mig själv att nervöst vicka på foten, med en stressad känsla i hela kroppen. Den här veckan har jag varit dålig på att röra mig, motion är bra medicin vet jag sen förra gången så jag måste bättra mig på den punkten. Sen missköter jag kosten just nu också, något som jag också måste ta tag i snarast.

Så jo, jag lever. Jag mår bara inte så bra. Och eftersom jag inte orkar läsa igenom det jag skrivit kan jag tänka mig både en och två underliga formuleringar, men så får det vara.

Tredje advent

Bjöds på godfika på glöggparty igår, bland annat mumsig cupcake.

Länge sedan jag visat mig här men kanske är det dags att börja igen. Jag har försökt att bara ta det lugnt ett tag, det blev lite mycket med stress inför försäljningen av lägenheten, två jobb (sista passen på det gamla och intropass på det nya extrajobbet), flytt, studier, packning och flytt. Men nu är jag på plats hos älsklingen i Täby sedan några veckor tillbaka, alla lådor är inte borta än men det stressar jag inte över (fast det skulle vara skönt om det var borta på onsdag när syrran kommer hit men inser att blir lite svårt eftersom jag ska gå två intronätter innan dess).

Eftersom det är dags att vända lite på dygnet så tänkte jag spela lite Assassin’s Creed Brotherhood som jag köpte begagnat idag. Kan inte säga att jag fått riktig pejl på hur man förflyttar sig och har ihjäl folk än men det kommer väl.

Sjuk…

Andra dagen med halsont och feber och regn utanför fönstret. Halvligger i soffan och blir stressad över alla saker jag borde göra istället, som städa, plocka undan lite saker inför fotografering och plugga. Sy upp gardiner skulle jag behöva göra också, fast jag funderar på att ta den lata vägen och använda sådana där fållband eller vad de kan heta.

Stör mig på att jag fortfarande inte har slutat blöda helt, dag 116 nu!? Dessutom dag 6 med PrimolutNor och jag har inte slutat blöda!!! Blir galen på min kropp.

Sjukskriven?

Jag har fallit ihop, jag har krackelerat. Något jag aldrig trodde skulle hända, åtminstone inte på grund av den anledning som nu fört mig ner mot botten av avgrundsdjupt hål. Jobbet. Jag som älskar mitt jobb, hur många gånger skrev jag inte det här i bloggen förra året. Jag älskar mitt jobb, tycker att det bästa jag någonsin gjort är att börja där. Jag älskar mina underbara och omtänksamma arbetskamrater.

Och trots detta är det jobbet som gör det. Förstår inte.

Det började förra veckan. Sov inget natten mot måndag men hade trots detta en relativt bra dag, dvs enda till krismötet vi hade på eftermiddagen. Sen har det bara gått utför. Hade ett hemskt pass i tisdags, många patienter, nytt arbetssätt, oerfaren doktor. Många tårar och en stressklump i magen hela dagen. Onsdagen var jag ledig, torsdagen jobbade jag igen. Eller skulle ha jobbat i alla fall, gick hem efter ett par timmar. Det gick inte. Superstressad, panik. Bröt ihop och satt och grät i vårt lilla personalrum. Sedan dess har jag inte varit tillbaka. Blir stressad och får panik bara jag tänker på det.

Sover fortfarande inte. Har ingen aptit. Mår hemskt bara jag tänker på att jobba. I morgon ska jag till doktorn.

Förstår inte hur detta kunde hända mig. Förstår inte hur jobbet helt plötsligt kan stressa mig så. Jag som trots det stundtals stressiga jobb jag har, aldrig varit stressad på jobbet. Jag som alltid tänkt att det här löser vi. Men nu. Nej. Jag förstår inte. Nu vill jag bara bort därifrån. Vill inte tillbaka. Fast jag egentligen vill det.

Aaah, blir galen. Eller blir. Är?

Och mitt i allt detta kaos så spirar något underbart, en känsla jag aldrig trodde jag skulle känna. Men den finns där. Gör mig så glad. <3

%d bloggare gillar detta: