Jag lever

Jodå, jag gör faktiskt det – även om det kanske inte har märkts här. Jag hamnade i en svacka och än har jag inte lyckats ta mig ur den, även om det är bättre. Det började med att jag inte sov, något som jag allt för väl kände igen sedan sommaren 2010. Sen började paniken och stressen komma eftersom jag inte orkade vara ”mig själv” på jobbet eftersom jag inte sov. Och en dag fick jag en rejäl ångestattack på jobbet, det gick inte längre.

Så vad beror det på? Ja, allt och inget. Det senaste året har inneburit stora förändringar när det gäller mitt liv – nytt jobb, singel igen, ny bostad i ett för mig okänt område….och så pappas död. Plus allt annat gammalt som jag alltid går och bär på, inte att förglömma, för de sakerna är duktiga på att komma upp till ytan när allt annat är jobbigt. Medicinen jag äter för mina blödningsproblem, Primolut-Nor, gör att mitt humör går i stormiga vågor. Istället för små vågor så stormar det ordentligt och det är så tydligt för mig att det inte är mina känslor. Eller jo, det är det ju, men överdrivet förstärkta och att hålla dem i kontroll när jag var så trött var nästan omöjligt. Därav paniken att försöka vara ”mig själv”, eller den person som alla tror att jag är och den jag tror att jag måste vara för att någon över huvudtaget ska tycka om mig. För så är det, en stor bov i dramat är att jag aldrig tror att någon tycker om mig, att det helt enkelt är omöjligt. Och visst vet jag att detta är helt fel, men det är svårt att ändra på invanda tankebanor.

Hur jag mår nu? Som jag skrev ovan så börjar det bli bättre, men jag är inte ännu där jag vill. Jag, hör och häpna, ringde vårdcentralen och fick sömntabletter utskrivna vilket har hjälpt mig att sova de nätter jag tar dem. Eller oftast i alla fall, ibland har jag inte kunnat sova trots att jag tagit en. Som fröken Kan Själv så är jag dock envis och vill helst inte ta dem, vilket oftast resulterar i att jag ligger vaken till framåt fyra på morgonen. Stressen finns fortfarande under ytan och jag kommer på mig själv att nervöst vicka på foten, med en stressad känsla i hela kroppen. Den här veckan har jag varit dålig på att röra mig, motion är bra medicin vet jag sen förra gången så jag måste bättra mig på den punkten. Sen missköter jag kosten just nu också, något som jag också måste ta tag i snarast.

Så jo, jag lever. Jag mår bara inte så bra. Och eftersom jag inte orkar läsa igenom det jag skrivit kan jag tänka mig både en och två underliga formuleringar, men så får det vara.

  6 Replies to “Jag lever”

  1. Susanne Karlsson
    07 juli 2013, 10:56 at 10:56

    Snälla vän <3

    Du är en fantastisk människa, en bra människa. Jag har svårt att tro att du har lyckats föreställa dig ständigt i alla år vi gick i skolan och de gånger vi träffats (alldeles för sällan) efter det. Du är rolig, smart och fin.

    Jag förstår så väl hur det känns att inte räcka till, att tillslut inte orka hålla skenet uppe – bättre än du tror. Men ibland måste man få bryta ihop, gråta för att läka och sen bara gå vidare. Finns inga alternativ, och till slut brukar allt lösa sig… på nåt underligt sätt.

    Var rädd om dig och vill du komma bort, miljöombyte, bara göra nåt annat så vet du vart jag finns och du är alltid välkommen.

    Stor kram,

    Sussie

    • Mia
      07 juli 2013, 21:51 at 21:51

      Rent logiskt vet jag ju att det stämmer men samtidigt så finns känslan alltid där och under högstadiet var den mycket närvarande. Särskilt efter sommarlovet efter 8:an (men även innan), ”om inte ens mina föräldrar kan tycka om mig, hur kan någon annan göra det?”

      Men men, inte tid att vara en liten pöl på marken nu, i morgon är det dags att jobba igen och jag har gjort en ”plan” fram till Midnattsloppet.

      Stor kram!

  2. Emily Olsson
    10 juli 2013, 21:07 at 21:07

    Hej! Jag hittade för några dagar sedan till din blogg. Har läst en massa inlägg tillbaka i tiden och jag känner igen mig så mycket.. Jag har fått ”diagnosen” PCO och har väldigt knasiga ägglossningar, om jag ens har några (?). Dessutom har jag konstiga blödningar och humörsvängningar som du beskriver. Inga lätta grejer. Så jag känner igen mig i barnlösheten.. men också i ditt yrkesval. Har stora funderingar på att bli operationssjuksköterska, men är orolig över att det skulle vara ett alltför jobbigt fysiskt jobb med varma kläder och stela arbetsställningar. Dock är jag bara 24 så jag har tid att fundera. Jobbar idag som syrra i uppsala sedan 1,5 år.. Kram på dig! Och tack för att du skriver en så bra blogg!

    • Mia
      21 juli 2013, 01:02 at 01:02

      Kul att du tycker om min blogg, trots att jag varit dålig på att skriva den senaste tiden. Tråkigt att läsa att du har knas med hormonerna du också, vet ju hur jobbigt det kan vara emellanåt. Och operationssjuksköterska! Ja, det är ibland ett ganska tungt (fysiskt) jobb, och varmt, men samtidigt väldigt kul och givande. Har också jobbat i Uppsala förresten och läste min grundutbildning där. Tycker du ska hospitera en dag eller två på op och på så sätt känna på det lite mer än vad man fick tillfälle till under utbildningen.

  3. Loparflickan X
    15 juli 2013, 11:17 at 11:17

    Fina du, det låter som du har det tufft. Jag vet inte ens var du bor i landet, jag känner att jag skulle vilja krama om dig och prata med dig. Om du vill skriva och utbyta tankar så maila mig eller om du bor i närheten av Kungsbacka (gbg) så kan vi ta en fika om du vill! Kram

    • Mia
      21 juli 2013, 00:58 at 00:58

      Attans att jag bor i fel landsända, för annars hade jag gärna tagit en fika…eller en löptur. Kram.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: