Tagg: Primolut-Nor

På grund av din alkoholism

Det fanns många stunder då du var en usel pappa. På grund av din alkoholism.
Det fanns många stunder då jag var en usel dotter. På grund av din alkoholism.

Förlåt. Din förlåtelse kan jag aldrig få, men jag tror du hade bett om förlåtelse om du du kunnat.

Är hemma, städar. Något jag brukar göra när jag inte mår bra och just nu är jag i slutet av en kur av Primolut-Nor och med de hormonerna i kroppen mår jag sällan bra. Många tankar som kommer upp till ytan, som så många gånger sedan min födelsedag så tänker jag på pappa. Kan liksom inte låta bli, går i genom i tankarna många jobbiga stunder från min uppväxt (de vill säga de jag minns) och även jobbiga stunder från senare i livet. Bearbetar. Så många gånger jag varit förbannad, så många gånger jag varit förtvivlad och så många gånger jag önskat att jag haft andra föräldrar. Förlåt pappa, men så var det.

Men jag vet en sak, jag saknar dig. Förlåt pappa för att jag ibland var en sådan usel dotter.

Lite av det ena och lite av det andra, eller allt i en enda röra

Och vad menar jag egentligen med en sådan rubrik? Kanske inget, kanske allt…och så blev jag lika flummig här också. Som vanligt olika tankar som far runt i huvudet, kanske skrivs de ner här huller om buller. Sen dagen idag, som inte har varit någon höjdare – men de kan de kanske inte heller alltid vara, men låt mig berätta att det blir inte lättare när man äter de förhatliga Primolut-Nor. Det blir ibland så tydligt för mig att känslorna inte alltid är mina utan kommer av de extra hormonerna. Och mina egna känslor blir förstärkta, både de bra och de dåliga. Humörsvängningar deluxe. Hemmadagar, som denna, gör det inte så mycket eftersom det bara är jag som blir lidande av dem. När jag jobbar eller av annan anledning befinner mig bland folk är det värre. Men men…jag blöder ju inte konstant i alla fall. Måste komma ihåg det de där dagarna som är extra jobbiga.

För övrigt kliar mina sår på händer och knän så jag håller på att bli galen! I natt vaknade jag två gånger att jag kliade och rev på det ena såret, hade sårskorpor under alla mina (korta) fingernaglar.

Härom dagen funderade jag på resor och sparande, fast jag visste ju egentligen att det aldrig skulle bli tal om någon lyxig resa (hur mycket jag än skulle vilja det vissa stunder). Nu har jag varit så där galet förnuftig och flyttat merparten till ett sparkonto med bättre ränta, här ska det förräntas och jag ska bli en ”rik” arvtagerska. Nå väl, rik blir jag inte, men det ska sparas och i slutändan kommer det förmodligen bli handpenning till någon ny lägenhet. Tror pappa flinar lite åt det, var han nu råkar befinna sig, jag är ju hans hoppjerka till dotter. Ständigt dessa flyttar, han hade slutat förvånas. Tror han skulle vara nöjd med det valet av hur jag valt att använda mig av mitt arv. Eller, jag hoppas det i alla fall.

Och där kom stressklådan som ett brev på posten, den som kommer ibland när jag blir ledsen, stressad eller nervös. Bort med den tack.

Annars då? Jodå, tack, bara bra. Eller inte. Kryper på väggarna här hemma. Haft feber i början av veckan och således varit hemma från jobbet. Precis som jag behöver ensamtid (då jag gärna inte gör så mycket) för att orka med livet så behöver jag aktiviteter och social samvaro av något slag för att inte bli rastlös…denna rastlöshet har tyvärr tendens till att leda till apati då jag verkligen inte orkar göra något alls. Lagom är bäst. Av det mesta.

Men nej, slutpladdrat för stunden. Sängen kallar. Eller den borde göra det i alla fall.

Från hyfsad till dålig

Aj! Snubblade på morgonrundan. Glad ändå eftersom jag förbätt... on Twitpic En dag som inleds med att man går upp 6:30 efter endast fyra timmars sömn kan knappast kallas bra. Jag skulle ut och springa innan det blev för varmt, och rundan gick bra förutom att jag snubblade och skrapade upp knä och händer. Och trots att jag förbättrade min tid på 8 km med en minut och 31 sekunder så kommer dagen ändå bara upp i hyfsad…det var ju för varmt ute resten av dagen.

Så hur gick den från hyfsad till dålig? Jag har misstänkt ett tag att någon av mina katter tycker om att använda min dörrmatta som kattlåda och idag fick jag det bekräftat då ett par av mina skor luktade misstänkt. Så mina omplåstrade handflator slängde jag dörrmatta och skor i badkaret där jag la dem i blöt. Vattnet luktade inte mumma efter det om man säger så. När jag sen tömmer ur badkaret så märker jag att det är stopp i golvbrunnen, igen, och allt detta mumsiga vatten svämmar ut över hela badrumsgolvet. Toppen liksom. Eller inte.

Så med mina omplåstrade och ömma händer fick jag alltså rensa avlopp, något jag gjort alldeles för många gånger de senaste månaderna eftersom medicinen jag äter får mig att tappa fånigt stor mängd hår. Sen fick jag ta och skrubba badrumsgolvet som blivit härligt klibbigt av det mumsiga vattnet. Så från bra till dåligt var kanske fel uttryck, från hyfsad till skit kanske är mer passande.

Och så plåstrade om mina händer igen.

Jag vill bara gråta. Det jobbiga i det hela är att min ena misselissa inte är nöjd och inte mår bra. Och vad det beror på kan jag bara spekulera i men med största sannolikhet så beror det helt eller delvis på mig, som inte heller har mår/mått bra. Den här medicinen, Primolut-Nor, gör verkligen under för mitt humör och mitt välmående…åt helt fel håll om man säger så. Och självklart händer detta när jag är mitt inne i en kur, dag fem idag och det är just då som det brukar vara som värst. Visst, jag blöder inte konstant och det är ett stort plus. Ett riktigt stort plus. Men att jag mår uselt av dem och dessutom tappar så mycket hår är bieffekter jag helst av allt hade velat slippa.

Och allt detta för att jag ska ha kvar ett organ som ändå inte gjort och aldrig kommer göra någon nytta, min livmoder.

Den här dagen

Vissa dagar önskar man att man inte hade gått upp över huvudtaget, idag var en sådan dag. En natt med dålig sömn – ja, jag har tyvärr dåliga nätter fortfarande. Natten avbröts mitt i en mardröm av en katt som tyckte det var läge att hoppa upp på mattes mage, vaknade därför i bottenlös skräck…var hopplöst att somna om efter det, för mycket tankar som snurrade.

Klockan ringde, jag ”skuttade” in i duschen. Så långt allt bra. Ända tills hyllan jag har i duschen, som sitter uppe med sugproppar, ramlade ner och landade på min tå. Jo men visst, toppenmorgon. Vid det här laget ville jag bara gråta.

Men till jobbet kom jag och där ville jag bara gråta mer, fällde också några tårar. Varför? På fredag ska jag och min syster, bror och styvmor till banken för arvsskifte vilket jag verkligen inte ser fram emot, alls. Hur som helst, förra veckan pratade jag med min chef om att vara ledig helst hela dagen och hon skulle försöka fixa det men att jag eventuellt skulle behöva jobba de sista timmarna av passet. Kollade schemapärmen idag och det var fixat, förutom att chefen inte hade skrivit in att jag skulle vara ledig….så nu anser det som är ansvarig för veckan att jag måste jobba de där timmarna ändå, trots att det är full styrka även utan mig. Kan inte förklara hur mycket det stressar mig eftersom jag inte vet hur jag kommer må efter mötet på banken, jag är redan stressad inför det och detta gjorde verkligen inte saken bättre.

Sorgen är fortfarande så nära och jag gråter flera gånger per vecka, kan fortfarande inte förstå att han inte finns längre. Man tänker på annat och helt plötsligt så har tankarna tagit någon väg som leder in en på tankar om honom och sen är det kört…

Så den här dagen, jag borde inte ha gått upp. Till dess försvar så kan jag säga att själva jobbdagen trots allt blev bra, efter lite omvägar teamades jag ihop med en av mina favoriter och vi fick bra kirurger i såret. Så helt värdelöst var den inte, som tur var.

Och just ja, kom på att det var läge att börja äta mina förhatliga Primolut-Nor idag, så lagom till på fredag kommer jag vara svängig i humöret så det skriker om det. Visst, jag kunde ha väntat men jag hade redan väntat två veckor för länge och jag ville hinna äta kuren och blöda klart innan det är dags för Midnattsloppet.

Jag lever

Jodå, jag gör faktiskt det – även om det kanske inte har märkts här. Jag hamnade i en svacka och än har jag inte lyckats ta mig ur den, även om det är bättre. Det började med att jag inte sov, något som jag allt för väl kände igen sedan sommaren 2010. Sen började paniken och stressen komma eftersom jag inte orkade vara ”mig själv” på jobbet eftersom jag inte sov. Och en dag fick jag en rejäl ångestattack på jobbet, det gick inte längre.

Så vad beror det på? Ja, allt och inget. Det senaste året har inneburit stora förändringar när det gäller mitt liv – nytt jobb, singel igen, ny bostad i ett för mig okänt område….och så pappas död. Plus allt annat gammalt som jag alltid går och bär på, inte att förglömma, för de sakerna är duktiga på att komma upp till ytan när allt annat är jobbigt. Medicinen jag äter för mina blödningsproblem, Primolut-Nor, gör att mitt humör går i stormiga vågor. Istället för små vågor så stormar det ordentligt och det är så tydligt för mig att det inte är mina känslor. Eller jo, det är det ju, men överdrivet förstärkta och att hålla dem i kontroll när jag var så trött var nästan omöjligt. Därav paniken att försöka vara ”mig själv”, eller den person som alla tror att jag är och den jag tror att jag måste vara för att någon över huvudtaget ska tycka om mig. För så är det, en stor bov i dramat är att jag aldrig tror att någon tycker om mig, att det helt enkelt är omöjligt. Och visst vet jag att detta är helt fel, men det är svårt att ändra på invanda tankebanor.

Hur jag mår nu? Som jag skrev ovan så börjar det bli bättre, men jag är inte ännu där jag vill. Jag, hör och häpna, ringde vårdcentralen och fick sömntabletter utskrivna vilket har hjälpt mig att sova de nätter jag tar dem. Eller oftast i alla fall, ibland har jag inte kunnat sova trots att jag tagit en. Som fröken Kan Själv så är jag dock envis och vill helst inte ta dem, vilket oftast resulterar i att jag ligger vaken till framåt fyra på morgonen. Stressen finns fortfarande under ytan och jag kommer på mig själv att nervöst vicka på foten, med en stressad känsla i hela kroppen. Den här veckan har jag varit dålig på att röra mig, motion är bra medicin vet jag sen förra gången så jag måste bättra mig på den punkten. Sen missköter jag kosten just nu också, något som jag också måste ta tag i snarast.

Så jo, jag lever. Jag mår bara inte så bra. Och eftersom jag inte orkar läsa igenom det jag skrivit kan jag tänka mig både en och två underliga formuleringar, men så får det vara.

%d bloggare gillar detta: