Tagg: ångest

Blogger Boot Camp närmar sig

Tänk att mars redan är här, dags att fixa i ordning längdskidorna inför sommarförvaring och ta tag i införskaffandet av en bra cykel. Men först är det dags för Blogger Boot Camp nästa helg och för för första gången ska jag vara med, inte med så lite ångest. Och jag tänker som jag brukar, vad är det för dumheter som jag anmäler mig till. Nu menar jag inte att BBC är dumt, men med min blyghet när det kommer till att träffa nya människor…eller nja, inte blyghet kanske, vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Å andra sidan anmälde jag mig till Topphälsas skidhelg i Sunne och den överlevde jag ju.

Hur som helst, med lite ångest, så ser jag fram emot nästa lördag. Mitt schema ser ut som följer:

9:00 Drömkroppen på 8 veckor (workshop)
10:30 Intensify with Casall HIT
11:45 Från milen mot evigheten: träningen, kosten och pannbenet (workshop)
14:00 KettleWorX
15:30 Specificitet, syfte och träning för att uppnå ett visst mål (föreläsning)
16:45 Flow and Grace

Ja ja, ska nog bli bra det där! Ses vi?

›› 6/100 #blogg100

Tjejvasan 2014

Jag gjorde det! Första loppet i mitt mål för året, det vill säga Tjejklassikern, är avklarat. Måste säga att hela loppet känns overkligt så här en vecka senare, det har känts overkligt varje dag som passerat denna vecka. Men låt mig säga så här, det kändes verkligt de där (många) timmarna som jag befann mig mellan Oxberg och Mora.

Jag startade i den sista startgruppen så min start gick 12:45 och alltså behövde vi, jag och Maria, inte stressa på morgonen. Klockan ringde vid 8-tiden och jag kan inte påstå att jag sov många timmar den där natten. På med kläderna, sen gröt till frukost och efter det frisyrfix – det blev flätor under mössan. I bilen och sen iväg till Tjejvasanstarten! Så nervös jag var och vilken ångest jag hade, vad var det egentligen jag hade gett mig in på? Hur skulle det vara? Skulle det finnas några spår med tanke på det varma vädret? Skulle jag orka?

Ångest

Framme vid starten i Oxberg hämtade jag ut mina skidor som jag lämnat in för vallning kvällen innan. Maria och jag knatade sen låååångt bort från startlinjen där (tror jag) det snart var dags för startgrupp 14 att få ge sig fram mot startlinjen. Var på toa några gånger och skuttade omkring nervöst (vilket filmades av Maria) något som kanske kan kallas för uppvärmning….sen var det dax att ge sig in i startfållan. Hamnade långt bak och så fort jag ställde mig på skidorna så kände jag att fästet inte var det bästa, det skulle med andra ord bli långa 30 kilometer – skulle jag bli sist?! Efter några minuter släpptes vi fram mot startlinjen och några minuter efter det gick startskottet och vi gav oss iväg.

Backarna upp mot Oxberg var tunga, min kondition är och har aldrig varit bra när det kommer till backar. Men upp kom jag fast jag ramlade en gång, mitt enda fall och jag är glad att det kom på vägen uppför en backe och inte nedför. Och hur var det med fästet? Inte bra, men jag hade ändå bättre än många andra. Det var många som stannade efter en kilometer och vallade om, och det var även många på andra ställen längs banan och vid Hökberg som vallade om. Jag gjorde det inte och när det började bli kallare på eftermiddagen så blev fästet även lite bättre. Men det blev mycket stakning och de gånger då man kunde diagonala så var jag så trött så det blev mest stappling på skidor. Både Hökberg och Eldris passerades, vid sistnämnda blev det både buljong och Vasaloppbulle (om än några tuggor för något degigare var det länge sedan jag smakade). Och nio kilometer – Vasaloppsmålet! Medalj runt halsen. Underbart!

Blandade tankar under loppet: F*n uppförsbacke! Hjälp nerförsbackar! Det här är inte kul! Varför gör jag detta? Varför gör jag sådana här dumheter!? Har jag inte åkt en kilometer snart? Ja, bara ** kilometer kvar! Uppför, igen?! Ja ja, ju långsammare det går igår, destu lättare blir det att slå min tid nästa år. Jag orkar inte. Pepsi Max, kanelgifflar, medalj om halsen. Jaaaaa, jag är i mål! Jag gjorde det.

Så här skrev jag om mitt lopp på Funbeat:

Tjejvasan 2014 – Min första Tjejvasa. När jag kom i mål sa jag till Maria, min ”allt i allo (förutom vallare)” att Tjurruset kunde slänga sig i väggen, detta var mycket jobbigare. Jobbigt redan i de första uppförsbackar där jag hade mitt första och enda fall. Är mycket nöjd att jag vågade åka i alla nerförsbackar och inte tog av mig skidorna som många andra gjorde. Lyckades hålla mig på benen men mot slutet var benen stela och spåren helt borta så det blev att ploga sig ner och hoppas att det skulle gå bra, Sista milen jobbigast, främst sista 7 km som gick på ren vilja. Mitt mantra som snurrade i huvudet var: Pepsi Max, kanelgifflar, medalj runt halsen. Visste att Maria väntade med det i målet. Skidorna var sisådär, lite bakhalt i stort sett hela vägen men bättre mot slutet. Tekniken urusel på grund av detta, mer gång på skidor än diagonalåkning så det blev mycket stakning. Vallade inte om, vilket många gjorde redan efter 1 km. 7760 startade tyckte jag de sa i en filmsnutt på Vasaloppets hemsida, 6866 i mål, min placering 6687 – jag kom inte sist. Det bästa: Eldris med buljong och vatten och trevliga funktionärer, trevlig stämning i spåret och så klart målgången! Efter loppet trött i hela kroppen, inklusive käkarna så jag måste åkt och spänt mig, det var till och med jobbigt att tugga mina efterlängtade kanelgifflar. Dagen efter förvåningsvärt pigg i kroppen och ingen träningsvärk. Den enda skavanken var ett (lite) svullet vänsterknä men det är kanske inte så konstigt med tanke på att det krånglat sedan jag var liten. Sluttanke: känns overkligt att jag faktiskt gjort det, helt galet. Satsar på bättre tid nästa år!

Medaljen och jag

Det tog 5 timmar 13 minuter och 55 sekunder, nästa år ska jag slå den tiden.

›› 1/100 #blogg100

Jag lever

Jodå, jag gör faktiskt det – även om det kanske inte har märkts här. Jag hamnade i en svacka och än har jag inte lyckats ta mig ur den, även om det är bättre. Det började med att jag inte sov, något som jag allt för väl kände igen sedan sommaren 2010. Sen började paniken och stressen komma eftersom jag inte orkade vara ”mig själv” på jobbet eftersom jag inte sov. Och en dag fick jag en rejäl ångestattack på jobbet, det gick inte längre.

Så vad beror det på? Ja, allt och inget. Det senaste året har inneburit stora förändringar när det gäller mitt liv – nytt jobb, singel igen, ny bostad i ett för mig okänt område….och så pappas död. Plus allt annat gammalt som jag alltid går och bär på, inte att förglömma, för de sakerna är duktiga på att komma upp till ytan när allt annat är jobbigt. Medicinen jag äter för mina blödningsproblem, Primolut-Nor, gör att mitt humör går i stormiga vågor. Istället för små vågor så stormar det ordentligt och det är så tydligt för mig att det inte är mina känslor. Eller jo, det är det ju, men överdrivet förstärkta och att hålla dem i kontroll när jag var så trött var nästan omöjligt. Därav paniken att försöka vara ”mig själv”, eller den person som alla tror att jag är och den jag tror att jag måste vara för att någon över huvudtaget ska tycka om mig. För så är det, en stor bov i dramat är att jag aldrig tror att någon tycker om mig, att det helt enkelt är omöjligt. Och visst vet jag att detta är helt fel, men det är svårt att ändra på invanda tankebanor.

Hur jag mår nu? Som jag skrev ovan så börjar det bli bättre, men jag är inte ännu där jag vill. Jag, hör och häpna, ringde vårdcentralen och fick sömntabletter utskrivna vilket har hjälpt mig att sova de nätter jag tar dem. Eller oftast i alla fall, ibland har jag inte kunnat sova trots att jag tagit en. Som fröken Kan Själv så är jag dock envis och vill helst inte ta dem, vilket oftast resulterar i att jag ligger vaken till framåt fyra på morgonen. Stressen finns fortfarande under ytan och jag kommer på mig själv att nervöst vicka på foten, med en stressad känsla i hela kroppen. Den här veckan har jag varit dålig på att röra mig, motion är bra medicin vet jag sen förra gången så jag måste bättra mig på den punkten. Sen missköter jag kosten just nu också, något som jag också måste ta tag i snarast.

Så jo, jag lever. Jag mår bara inte så bra. Och eftersom jag inte orkar läsa igenom det jag skrivit kan jag tänka mig både en och två underliga formuleringar, men så får det vara.

Dagen idag

Fredag. Ledig fredag. Inte helt fel om jag får säga det själv. Gårdagskvällen var inte så rolig och jag hade ångest över de tre lediga dagar jag hade framför mig. Varför kan man ju undra, för jag brukar verkligen inte ha ångest över att vara ledig. Men denna gång kändes det bara tungt, att veta att jag hade tre dagar framför mig och inget att göra. Tre ensamma dagar med andra ord. Jag brukar inte få ångest över att vara ensam heller.

Så jag gick och la mig tidigt igår, ångesten var inte den enda anledningen för jag var verkligen trött också. Sov dock inte så bra, vaknade flera gånger och snurrade runt i hela sängen. Jag gick upp redan vid halv åtta och de som känner mig vet att det händer inte ofta att jag går upp så tidigt frivilligt på en ledig dag. Hamnade framför datorn ett tag, twittrade en del (någon som jag börjat göra mer igen den senaste tiden) och kom sen iväg och handlade kattmat. Funderade en del på vad jag skulle göra med dagen och bestämde mig för att ta mig till Livrustkammaren och deras temavisning om gömda och glömda kvinnor. Älskar Livrustkammaren! Glad att jag kom iväg och gjorde något.

Efteråt tog jag en promenad och funderade på om jag skulle våga fråga @nyweN om hon ville fika och jag är så glad att jag frågade för det ville hon! Jag har så svårt för att ta sådana initiativ eftersom jag alltid tror att ingen vill umgås med mig, en kvarleva från när jag var liten. Att jag inte duger och att ingen tycker om mig…

I alla fall, hade en mysig fika med @nyweN och fick träffa hennes underbara katt som numera är min stora kärlek i livet!

Så det var min dag. Den avslutades sedan med att jag satt och grät ensam på kyrkogården här i yttre bortre, men det är en annan historia.

Nr 45 av #blogg100.

%d bloggare gillar detta: