Var till minneslunden idag, precis som jag planerat. Satt där i mörkret ett tag, tänkte på när jag var liten och grät litegrann. Ingen bra dag idag.
Inte många ljus där idag, bara ett till förutom pappas.
Etikett: pappa
Idag är jag bara arg
Arg på pappa för att han gick och dog. Arg för att han lämnade min styvmor ensam. Arg för att han är en av anledningarna till att min syster mår dålig. Arg för att allt som måste tas om hand om bara för att han dog. Arg för att han gjort mig föräldralös (fastän jag tekniskt sett inte är det eftersom min så kallade mor fortfarande är i livet). Arg för att jag också är ledsen. Arg för att jag är ensam. Arg. Arg. Arg.
Så idag tände jag ljuset vid hans fotografi i arg protest. Kan låta konstigt, att tända ett ljus i protest, men jag vet att han skulle ha tyckt att det bara var dumheter att göra så, att tända ett ljus för hans skull istället för att bara fortsätta med våra liv som om han inte hade dött, som om han inte försvunnit ur våra liv. Kan framför mig se och höra precis vad han skulle säga, muttrande. Så idag tände jag ljuset och pratade argt med honom, sa att han inte hade något att säga till om längre eftersom han gick och dog….och tillade sen att han visserligen inte hade haft så mycket att säga till om innan han dog heller men att han åtminstone hade fått komma med åsikter.
I morgon är det bouppteckning som jag och mina syskon är kallade till, plus styvmor då så klart. Jag har valt att inte gå, precis som min syster, men min bror ska dit och får berätta sen. Anledning till varför jag väljer att inte gå är för att jag känner att jag inte orkar eftersom jag under två veckor bara har endagsledigt vid två tillfällen. Att då på en ledig dag åka ”hem” fram och tillbaka tar för mycket tid och ork just nu. Istället tänker jag i morgon gå och protesttända ljus vid minneslunden – ”ha, där får du för att du gick och dog!”
När jag satt och surfade runt idag så hittade jag ett härligt reportage från 1960-talet, om en syskonskara vid Hepovattnet. Vid Heppvattnet har jag spenderat många somrar då vi har sommarstuga i området och jag minns brorsonen Stig som en sur och grinig äldre man som jag var lite rädd för. Men hans hundar tyckte jag om! Det som är extra roligt med filmen är den härliga essedialekten som syskonen pratar, så som farmor och farfar pratade. Så som pappa pratade (fast kanske inte riktigt lika grovt) varenda gång när vi var i Finland eller när han pratade i telefon med dem hemifrån, övriga stunder pratade han ”svenska”.(Filmen är ganska lång men vill man höra exempel på dialekten så kan man exempelvis lyssna från 1 minut och framåt och vid 9:30 och framåt.) Här finns filmen!
”He somb ja ha kunnat, så di kan ja!”
Nr 26 av #blogg 100.
Suttit på baken hela dagen
Idag har jag varit på introduktionsdag för nyanställda på sjukhuset. Vad detta betyder är att jag suttit och lyssnat på olika människor från 8:30-16:00, vissa saker var givande och andra inte. Tyvärr resulterade dagen i att jag fick huvudvärk som inte har gått över trots mängder av vätska och alvedon, önskar jag hade diklofenak hemma. Som vanligt hade jag inga värktabletter med mig, måste lära mig att ha några i väskan.
Det här med att sitta och lyssna hela dagen är något jag inte är van med längre, det är jobbigt. Bara att sitta hela dagen är jobbigt och jag är glad att jag inte har ett stillasittande jobb. Men jag har tränat! I morse gjorde jag #enfemma och nu ikväll var jag ute och sprang. Det tog emot att ge sig ut men ut kom jag. Nöjd med det men inte nöjd med matintaget idag. Jag känner ett sug efter onyttigheter, speciellt smågodis. Sugen på att ta ett varmt bad, läsa en bra bok och ha en skål med smågodis och ett stort glas med Pepsi Max på en pall bredvid. Men jag har inte låtit suget vinna, alltid något. Huvudvärken och suget efter onyttigheter har gjort att humöret inte precis är på topp. Okej, godissuget kan visserligen vara ett resultat av humöret eftersom jag alltid varit en känsloätare.
Idag fick jag ett minnesalbum från begravningsbyrån. Om pappas begravning, bilder på kistan och blommorna, texterna från korten…blev så klart en del tårar, speciellt när jag blev påmind att hon dog alldeles för ung. Pappas fastrar hade skickat blommor, hans fastrar! Alla på pappas sida av släkten har blivit gamla, men inte pappa som dog sex veckor innan han skulle ha fyllt 70. Det är så orättvist…
Nr 22 av #blogg 100.
Helgen som varit
Två härliga dagar utan måsten och planer, förutom att ta det lugnt och slappa. Visserligen så stod två löpturer på schemat och fixa matplaneringen för nästa vecka, men det var inte så ansträngande. Eller jo, löpturen i snömodd igår var lite jobbig. Jag har passat på att vara uppe länge och sova länge, eller i alla fall så länge som mina missar tillät mig. Så det där att man inte ska sova bort hela dagen för att man inte hinner få något gjort då stämmer inte riktigt in på mig. Ska man sova bort hela natten då?! Är verkligen renodlad natt- och kvällsmänniska som egentligen inte alls passar för tidiga mornar. Min chef har snappat upp detta och hon frågar mig rätt ofta om jag vill byta dagpass mot kvällspass och inte mig emot – jag får ju sovmorgon!
Jag har tänkt en hel del på pappa denna helg, åtta veckor nu. Har blivit en del tårar och igår var jag till minneslunden och tände ljus igen. Vet att pappa skulle tyckt att det är dumheter, men nu tänder jag ljus i alla fall lite då och då. Kan inte förstå att han är borta och måste i minnet gå igenom hans sista timmar i livet för att verkligen förstå det. Vill inte glömma hur det var, vilket kan tyckas konstigt, men jag vill inte det. Jag har så många minnen av honom av honom när han var vid liv, vill minnas hur det var när han gick bort också. När jag tänker på att han är borta så slår det mig hur ensam jag är, om något hände eller om jag behövde hjälp eller råd så var det alltid han jag ringde till. Vem ska jag ringa till nu?! Visst, jag har min syster och min bror – men det är verkligen inte samma sak. Mitt sociala skyddsnät är verkligen obefintligt…
Så många tankar på pappa och livet har det blivit.
Sen har jag sytt upp gardiner, fixat matlådor, städat, tvättat… Avslutade helgen med en stor mugg varm choklad med grädde, mums. Nu dags att sova igen.
Nr 19 av #blogg 100.
Ibland missar man ett hål och faller i av gammal vana
Som jag skrev igår så sjönk humöret och tyvärr blev humöret inte bättre idag, snarare sämre. Jag vet inte om det är en sen reaktion på att pappa dog eller om det beror på annat. Jag var på en kurs genom jobbet i veckan, en kurs som innebar en 22-timmars kryssning med Birka. Dag- och kvällstid var inget problem, men när jag låg själv i min hytt kom minnen från alla resor jag gjorde till Finland som barn. När jag var riktigt liten var min bror och syster med, sen när de var större så var det bara pappa och jag. Mamma följde aldrig med, inte ens innan skilsmässan, jag vet inte varför. Det var pappa och jag. Så många minnen från dessa resor. Minnen av farmor och farfar, mina kusiner, farbror och hans fru övrig släkt. Men framför allt pappa och vår sommarstuga och glassen jag alltid fick, varje dag, då vi åkte från farmor och farfar till stugan.
Jag har så många minnen från dessa somrar, som den sommar då han byggde min egna brygga. En liten, bredvid den stora, en lägre så jag nådde ner till vattnet. En sommar när jag kanske var fem år gammal så hade jag träskor med blommor på, jag var så stol över. Denna sommar tog jag ett oavsiktligt bad i sjön, jag for med huvudet före efter att ha råkat stöta emot med baken mot den stora bryggan när jag böjde mig fram. Pappa var i närheten så klart och fiskade upp mig snabbt. Men min ena fina träsko flöt iväg och jag var otröstlig så pappa tog roddbåten och räddade min träsko. Den stora bryggan har blivit utbytt genom åren, och den lilla med för Marias brygga har blivit tradition. Trots att jag höll på bli av med min träsko så är detta ett av de bra minnena.
Sju veckor nu, förstår fortfarande inte att han är borta.
Sen är det tankar av andra slag om tynger mitt sinne. Tankar om framtiden och hur den ska se ut. Kommer mitt liv fortsätta att bara vara jobb, sömn och mat för all framtid eller kommer det förändras. Och om det förändras, till vad och hur?
Allt det här, minnen och funderingar, skapade visst ett hål. Ett hål som jag helt missade. Och jag föll. Nu ska jag bara orka kravla mig upp igen.
Nr 11 av #blogg100