Etikett: pappa

När man kommer till en insikt

Igår var jag som planerat och tände ett ljus för pappa vid minneslunden här i Yttre Bortre. Det var fint där nu, många hade varit där med blommor och kyrkogården var vårfixad. Minneslunden har blivit ett välbesökt plats för mig, har ofta haft åtminstone ett värmeljus med mig när jag varit ute och gått. Ofta har jag suttit där några minuter och bara tänkt, inte alltid på pappa utan ofta på andra saker i livet. Många gånger har jag gråtit lite grann, tyckt att livet var orättvist, känt mig ensam. Kanske funnit lite ro.

Igår var det inte så, igår infann sig bara en känsla om att vara klar. Jag är klar med att gå till minneslunden. Kanske kom detta för att det var ljust igår när jag var dit och våren spirade runt omkring mig, det var en annan känsla där nu mot när snön låg djup och träden stod kala. Nu är det vår, och när våren kom skulle pappa få sin vila vid minneslunden vid Tillinge kyrka, det gick ju inte tidigare när marken var hård. Vet inte om han fått komma dit än, men misstänker det. Han finns där nu, och jag kände inte samma ro som jag brukar vid minneslunden här nu – kanske har det ett samband. Eller så har jag bara kommit ett steg längre i sorgeprocessen. Hur det än är så kommer jag inte gå till minneslunden lika ofta, jag känner att jag är klar med det.

Hur kan det ha gått ett halvår?!

2012-11-17

Fotografiet ovan är tagen för ganska exakt ett halvår sedan. Jag är för första gången ensam (med katterna) i min nya lägenhet, jag sitter på min ihoprullade bäddmadrass och tittar ut över hela mitt bohag och undrar vad jag ska börja någonstans. Bara några minuter tidigare har jag sagt hej då till min syster, svåger och till min pappa. Sista gången jag sa hej då till pappa och fick ett hej då tillbaka.

Och jag förstår inte, jag förstår verkligen inte – hur kan det redan ha gått ett halvår sen den dagen? Sista dagen jag såg honom gå, prata, röra på sig…inte bara liggandes döende i en sjukhussäng. Han var inte pigg den där dagen för ett halvår sedan, orkade knappt gå upp för trapporna upp till min lägenhet, blev väldigt andfådd. Men så var han emellanåt. Han var inte frisk, men att han mindre än en månad senare ska få en massiv hjärnblödning som till leder till hans död var det ingen som kunde ana.

Jag är glad att pappa hann se var hans strulputta till yngsta dotter tog vägen denna gång, han som slutat bli förvånad över mina flyttar. Jag är ledsen att han aldrig hann se hur lägenheten ser ut nu. Det gör ont när jag tänker på att han aldrig kommer se var jag flyttar nästa gång…för fler flyttar kommer det ju bli. Jag blir så arg när jag tänker på att han ska gå och dö vid 69-årsålder, varför han av alla ska dö så ung när alla andra i vår släkt blivit så gamla. Jag tittade i pappas minnesalbum igår, det jag fått från begravningsbyrån, och läste vad som stått på korten till blommorna….jag gråter extra mycket när jag kommer till det från hans fastrar – fastrar i plural! Så varför skulle han dö innan han ens fyllt 70 år!! Jag förstår inte, jag kommer aldrig att förstå.

Igår hade jag en ”dålig” dag, grät en hel del, ställde mig frågan om och om igen . Hur kan det ha gått ett halvår?? Hur kan det redan ha gått ett halvår?!

21 veckor idag

Tiden går. Så många veckor sedan det hände nu, lilla pappa – saknar dig. Det närmar sig en halvårsdag, nästa vecka har jag bott i den här lägenheten ett halvår. Då är det också ett halvår sedan jag såg dig i livet. Ett halvår? Hur kan det redan vara ett halvår? Var det sista gången vi pratade? Det stör mig så att jag inte minns, men det kan mycket väl vara så. Kanske pratade vi i telefon en gång efter det, men tror inte det.

Och om man nu ska vara noggranna så såg jag ju faktiskt honom i livet en gång till, men han var ju redan borta, han var inte där. För han levde ju när jag kom till sjukhuset, den där kvällen, min 37-årsdag. Han levde ju, för jag satt ju där och såg honom dö. Men han var inte där, bara hans kropp, hans skadade hjärna som var för trasig för att kunna göra något åt. Han var inte där, eller var han det? Förstod han vad som pågick? Var det av ren envishet som han dog efter midnatt för att hans död inte för alltid skulle vara förknippad med min födelsedag? Men det är ju den ändå, han dog på min födelsedag även om klockan hade passerat midnatt. Jag kommer alltid att minnas att min far dog på min födelsedag.

Jag funderar mycket på hur medveten han var om vad som hände. Hur mycket förstod han. Förstod han över huvudtaget vad som hände? Han var vid medvetande när hans granne hittade honom på golvet, han pratade. Han var vid medvetande när ambulansen hämtade honom. På vägen in så försvann han, förlorade medvetandet och fick aldrig tillbaka det, reagerade inte på smärtstimuli. Förstod han vad som hände när han försvann? Vad tänkte han? Eller vad hjärnan så förstörd att han inte uppfattade vad som hände? När grannen hittade honom så pratade han ju om att få hjälp upp från golvet och något om att sotaren skulle komma. Sen funderar jag på hur onykter han var, hur mycket hade han druckit? Hade han druckit? Ja, jag tror det. Enligt min styvmor var han inne i en period då han drack mer vilket kan varit en bidragande orsak till att hjärnblödning blev så stor som den blev. Waran och alkohol är ingen bra kombination eftersom kronisk hög alkoholkonsumtion kan öka effekten av Waranet. Med andra ord, det kunde ha hänt när som helst, han var en tickande bomb.

Jag har fortfarande svårt att förstå det, att han är borta, att han inte finns. Mycket beroende på att vi inte hade så tät kontakt, kanske pratades vid på sin höjd en gång per månad, ibland mer sällan än så. Men som nu, ett halvår, då hade vi pratat. Då hade kanske han och styvmor varit hit för att se hur jag fått det, styvmor var ju inte med den dagen jag flyttade in eftersom hon jobbade.

Ibland blir jag arg på honom. Varför skulle han gå och dö? Och varför var det tvunget att ske på min födelsedag av alla dagar? Men han kunde inte bestämma det, han skulle inte ha valt den dagen med flit. Men på ett sätt är det bra, hade det hänt senare så skulle jag inte ha sparat den där födelsedagshälsningen som han pratat in på mitt mobilsvar. Nu har jag den kvar. Ibland är jag glad att nu när det väl hände, att han fick en hjärnblödning, att den var så stor att det inte gick att göra något åt. Att han inte kunde överleva på grund av hur stora skadorna på hjärnan blev. Tänk om det varit mindre, men ändå tillräckligt stora för att han skulle behövt hjälp med allt, precis allt. Kanske hamnat på min gamla avdelning, på strokerehab. Han skulle inte ha velat det, jag vet att han inte hade velat det eftersom han sagt det till styvmor. Så egentligen var det bäst vad som skedde, om det nu ändå skulle ske. Men varför skulle det ske, och varför skulle han dö som 69-åring? Jag förstår inte.

Kommer aldrig att förstå.

Förlåt pappa!

De senaste veckorna har jag inte skött mig, jag har ätit helt fel i ett par veckor nu – chips, godis, glass, bullar. Ett tag efter du dött så vräkte jag i mig onyttigheter, det var allt jag fick i mig, och jag lovade dig då att även om jag visserligen åt fel just nu så skulle jag snart skärpa mig. Jag lovade att till min födelsedag, årsdagen av det som hände, skulle vara i form och gått ner de överflödiga kilon som jag så länge gått och burit på. Och jag började bra, vid nyår la jag om min kost och började springa, det kändes bra och jag gick ner i vikt. Så började mitt knä att ge sig till känna och sen blev jag sjuk och sen…ja, vad ska man säga.

Hur som helst, dags att ta tag i det igen. Jag vet av erfarenhet att jag har svårt att starta om igen efter ett par veckors syndande, men jag lovade dig att denna gång skulle vara den gång då jag faktiskt får till en varaktig förändring. Eftersom mitt knä fortfarande besvärar mig lite så bestämde jag mig för att börja träna på gym igen.

20130421-214850.jpg

Pappa, nu ska jag skärpa mig så idag var jag och tränade!

Nr 89 av #blogg100.

Den där ensamheten

Jag tror jag har nämnt det tidigare, att ensamheten blev mer påtaglig efter pappa dog. Men egentligen, är det någon skillnad? Jag var lika ensam när jag vaknade den 14:e december, på min födelsedag, som när jag gick och la mig på natten vid 3-tiden den 15:e december – den enda skillnaden var att han var död.

Trots detta blev den efter hans död så mycket mer tydlig, den där ensamheten. Jag hade inte mycket till familj innan, ungefär lika lite som nu. Men ändå, den där ensamheten.

Det jobbigaste med att att bli singel igen, att lämna missarnas husse, det var att förlora hans familj. Hans föräldrar och hans syster med familj. Under den tiden som vi var tillsammans träffade jag säkert hans föräldrar mer än vad jag träffade min pappa under 5-10 år. Så det blev tomt när även de försvann, jag saknar dem. Och det gör fortfarande ont när jag vet att de alla träffas, för förut var jag en del av det. Det är jag inte nu. Av förklarliga skäl visserligen, men det hindrar inte saknaden och ensamheten.

Den där ensamheten… Ensamheten som jag ibland tycker om, som jag ibland hatar. Självvald ensamhet är en sak, påtvingad ensamhet är en annan.

Nr 63 av #blogg100.

%d bloggare gillar detta: