Fotografiet ovan är tagen för ganska exakt ett halvår sedan. Jag är för första gången ensam (med katterna) i min nya lägenhet, jag sitter på min ihoprullade bäddmadrass och tittar ut över hela mitt bohag och undrar vad jag ska börja någonstans. Bara några minuter tidigare har jag sagt hej då till min syster, svåger och till min pappa. Sista gången jag sa hej då till pappa och fick ett hej då tillbaka.
Och jag förstår inte, jag förstår verkligen inte – hur kan det redan ha gått ett halvår sen den dagen? Sista dagen jag såg honom gå, prata, röra på sig…inte bara liggandes döende i en sjukhussäng. Han var inte pigg den där dagen för ett halvår sedan, orkade knappt gå upp för trapporna upp till min lägenhet, blev väldigt andfådd. Men så var han emellanåt. Han var inte frisk, men att han mindre än en månad senare ska få en massiv hjärnblödning som till leder till hans död var det ingen som kunde ana.
Jag är glad att pappa hann se var hans strulputta till yngsta dotter tog vägen denna gång, han som slutat bli förvånad över mina flyttar. Jag är ledsen att han aldrig hann se hur lägenheten ser ut nu. Det gör ont när jag tänker på att han aldrig kommer se var jag flyttar nästa gång…för fler flyttar kommer det ju bli. Jag blir så arg när jag tänker på att han ska gå och dö vid 69-årsålder, varför han av alla ska dö så ung när alla andra i vår släkt blivit så gamla. Jag tittade i pappas minnesalbum igår, det jag fått från begravningsbyrån, och läste vad som stått på korten till blommorna….jag gråter extra mycket när jag kommer till det från hans fastrar – fastrar i plural! Så varför skulle han dö innan han ens fyllt 70 år!! Jag förstår inte, jag kommer aldrig att förstå.
Igår hade jag en ”dålig” dag, grät en hel del, ställde mig frågan om och om igen . Hur kan det ha gått ett halvår?? Hur kan det redan ha gått ett halvår?!